Amaanda & Warlock (PRS)

(( ))

Laura vågade inte riktigt andas då hennes namn ropades ut. Det var först när benen försiktigt böjde sig under henne som hon förstod att hon redan var framme vid pallen och i full färd med att sätta sig ner. Alla uppmärksamhet kändes som starka strålkastare och påminde henne om pianouppvisningarna hon med sina föräldrars stöd sysslat med hemma i Frankrike. Det var som om nya och gamla intryck blandade sig med varandra.
Hon kände plötsligt hur den skrumpna sorteringshatten sjönk ner över huvudet. Den var så stor att Laura med viss ansträngning kunde se den nötta insidan. Hon vågade inte rätta till den av orsak att hatten skulle reagera på något dumt sätt.
"Ha! Reagera på något dumt sätt, säger du..."
Laura hoppade skrämt till av hattens spinnande röst. Den ekade högt inuti hennes huvud och nådde sedan övriga öron i Stora salen. Några spridda fnissanden från gamla elever sorlade omring ett ögonblick, tills de omedelbart dog ut.
Laura kände hur färgen steg i ansiktet. Hon tyckte inte alls om det här. Det hade varit så mycket bättre på Beauxbatons...
"Ett humör den här, det säger jag med säkerhet... Men var ska vi placera dig..?" Hatten lät sina ord eka mot det osynliga taket. "... Kvickhet och nyfikenhet att lära... ett vasst huvud, säger jag... Men också något mer... Ett hjärta som sträcker sig över allt det andra... Nå, bättre det blir... GRYFFINDOR!"
Det var en lättnad då sorteringshatten lyftes av hennes huvud. Laura letade efter Lyra bland de kvarvarande ansikterna som inte blivit placerade, men kunde inte hitta henne. Allting gick så fort. Hon följde de vilda applåderna och fann sig i nästa sekund sittandes vid ett bord dekorerat i rött, omgiven av leende elever som inte kunde sluta skaka hennes händer eller överrösa henne med sina gratulationer. En ganska söt flicka med otroligt burrigt hår platsen mittemot hann precis presentera sig som Hermione innan sorlet från Gryffindorbordet dog ut och tillät sorteringen att fortsätta.
Laura mindes inte så mycket av det hela. Hon längtade till Lyra skulle placeras, och önskade innerligt att hon skulle hamna i samma elevhem som hon själv gjort. Medan Laura väntade noterade hon egentligen bara att det fanns två elever i kusinernas egna ålder som sorterats, en lång pojke vid namn Adam som hamnade i Ravenclaw och en flicka med liknande utseende som hamnade i Slytherin. Pojken log av det varma välkomnandet han fick, medan flickan gick bort till det grönklädda bordet med höjd haka och med ben lika långa som på en modell. Alla andra vara små elever som Laura inte tog någon notis om.
Sedan var det äntligen Lyras tur. Laura knöt nävarna under bordet och hoppades på det bästa.

((Well, jag skapade nyss omedvetet två nya karaktär. Tänkte presentera dem lite ifall de skulle dyka upp igen i storyn
Okej, så Adam och Rebecka Sommer, från Tyskland. De är tvillingar. Långa, mörkhåriga oc brunögda båda två. Relativt bleka. Den ena hamnar i Ravenclaw, den andre i Slytherin. De är väldigt olika. Adam är smart, men naiv på livet och kriget så att säga, medan Rebecka är målmedveten, men självupptagen. Deras relation är inte särskilt bra p g a deras olikheter. De har börjat på Hogwarts av samma orsak som kusinerna.
Så, lång historia kort. Vi får se hur de utvecklas och hur mycket vi två beblandar oss med dem. .-. ))

Det kändes som om hela världen tittade på Lyra, när hon gick fram mot pallen och professor McGonagall. Hennes hjärta dunkade hårt i bröstet, både på grund av nervositet och och upphetsning.
Hon hoppades verkligen att hon skulle hamna i Gryffindor, som Laura. Dessutom hade hon fått en skymt av Neville och Ginny vid deras långbord, vilket fick henne att önska det ännu mer, och det verkade vara ett mycket bra elevhem enligt dem.
Lyra kom fram och satte sig ned på den lilla pallen. Hatten släpptes ned på hennes huvud och täckte hennes ögon så att hon inte såg något.
Hon ryckte till när en tunn röst plötsligt sade:
"Aha! Ännu en sjätteårselev ... kusiner ... jaha ... då ska vi se ..."
Gryffindor, tänkte Lyra, och hatten svarade genast:
"Jaså? Ja ... du är modig ... och du skulle aldrig tveka att ... lojal ... om inte ... nej ..."
Hatten tog en kort paus och skrek sedan: "GRYFFINDOR!"
Med ett lättat leende på läpparna reste Lyra sig så att professor McGonagall kunde ta hatten från hennes huvud. Sedan gick hon med långa steg mot Gryffindorbordet medan salen applåderade. Hon slog sig ned bredvid Laura med ett ännu större leende, väldigt nöjd med hattens val.
Rektorn ("Professor Dumbledore", viskade en flicka med stort, brunt hår mittemot) reste sig upp och höll ett kort tal innan de tomma tallrikarna och bägarna fylldes med mat och dryck.


((Okej, det kan vara bra med några nya karaktärer Är de också sjätteårselever?

Och jag måste bara fråga, vem är det på din profilbild? Är det Merlin? x) ))

((Japp, jag tänkte det. If you don't mind of course ))

((Helt rätt! Det är Merlin. Serien är hela min barndom och jag älskar den något otroligt mycket, haha. Är du också ett merlin-fan? x) ))

Maten var jättegod. Inte ens Laura, som brukade vara försiktig med mat, kunde hålla fingrarna borta. Förutom att äta pågick det en hel del liv vid Gryffindorbordet. Flickan med det burriga håret, Hermione, höll på att läxa upp en rödhårig pojke som vräkte i sig allt han såg. Några förstaårselever bleknade då ett högtidligt spöke greppade sitt huvud och blottade ett blodigt innanmäte. En pojke med ostyrligt svart hår för pannan kastade hela tiden hatiska blickar mot Slytherinbordet medan Luna på platsen bredvid pekade på hans sneda näsa och försökte övertyga honom om att hon kunde fixa den. Pojken såg skräckslagen ut vid blotta tanken.
"Ron, du är en prefekt!" Fortsatte Hermione argumentera med den rödhårige pojken bredvid henne. Hennes kinder var rosa av grälets hetta. "Du glupskar alltid i dig såhär...! Vi måste planera hur vi ska organisera arbetet med att leda förstaårseleverna till deras sovsalar. Du kommer rulla fram om du inte tar dig samman, Ron!"
Ron försökte försvara sig, men munnen var så full av mat att inte ett ljud lyckades komma ut. Han svalde och fick plötsligt tillbaka talförmågan.
"'Ermajni ta de' lunnt", sa han grötigt. Ron hade nämligen plockat upp en kycklingklubba till. "De' löse'
sej. Ja' 'ovar."
Laura insåg plötsligt att hon stirrat på de båda. Hon tittade ner på sin färdigätna tallrik ett ögonblick innan hon istället fäste blicken på sin kusin. Hon log mot henne. Laura var så lättad över att de hamnat i samma elevhem att hon kände för att dansa någon slags segerdans, men lät bli. Det hade nog inte varit särskilt populärt om hon ruinerade hela måltiden.
"Skickar du pumpapajen?" Bråket mellan Hermione och Ron hade upphört. Istället såg Ron stint på Laura, och det tog några sekunder innan hon förstod att det var henne han syftade på.
"'är". Laura skickade försiktigt över fatet till Ron, som genast tog för sig.
"Din dialekt..." Hermione såg granskande på henne. Hon bet sig lite fundersamt i läppen innan hon lyckades sätta ihop ett och ett. "Ni båda är inte möjligtvis från Frankrike?"
"Jag är", svarade Laura och såg i ögonvrån hur Ron intresserat tittade upp från sin mat. Laura såg på Lyra. "Lyra och jag är kysiner. 'On är inte från France."

((Inte alls

Jag älskar Merlin ccccc: Dock har jag inte sett alla säsonger än, jag är i början av den femte.))

"Jag kommer från Sverige", berättade Lyra och stoppade in en bit klyftpotatis i munnen. Maten var väldigt god, men den smakade förstås varken som den på hennes gamla skola eller som maten hennes mamma lagade. Men å andra sidan var hennes mamma inte så bra på att laga mat ändå, så det kanske var lika bra, tänkte hon.
"Varför har ni kommit hit, till Storbritannien, i så fall? Det är ju här han ... Ni-Vet-Vem är", sade Ron. Nu när han inte hade munnen full av mat var hans röst inte alls lika grötig.
Hermione verkade kasta en vaksam blick på både Ron och den svarthårige pojken med de runda glasögonen. "De kan ha andra anledningar ..." började hon, men hon avslutade inte meningen.
"Hogwarts ligger här", svarade Lyra. "Enligt min mamma var det här det säkraste stället för tillfället ... och dessutom börjar saker bli komplicerade hemma också. I Sverige, menar jag. Det finns massor av folk som stöder Ni-Vet-Vem, och skolan där är inte alls lika skyddad." Hon kastade en blick på Laura. "Hur det är i Frankrike vet jag inte."

(( Well, då har du mycket framför dig i serien, trots att det är sista säsongen c: både hemskheter och fina moments kan jag lova ♥ ))

Trots att Ron moffade i sig av maten så bra han orkade kunde Laura se att han på riktigt var intresserad av vad de berättade. Hermione likaså. Dessutom kastade de som satt närmast oskyldiga blickar åt deras håll så ofta att det inte kunde vara annat än nyfikenhet som låg bakom.
"I France är alla väldigt tysta", berättade Laura för Hermione, Ron och Lyra utan att låtsas om alla nyfikna öron. Hon hade omedvetet sänkt rösten så lågt att hon nästan viskade. "Vår motsvarighet till Englands trolldomsministerium 'ar varit tysta i flera månader. Det finns inte ett spår av vad som 'änt. Min maman är 'ögt yppsatt i France, men trots det berättar 'on ingenting för Louis och mig. En kväll smällde någon slags bomb av nära vårt 'us. Maman beslytade bara någon timme senare att vi skylle lämna landet - och 'är är jag."
Laura skrattade lite. Hon såg på sin kusin innan hon fortsatte med deras gemensamma historia.
"Sedan 'ar Lyra och jag bott 'os mormor och morfar ynder sommaren. De bor på landet 'är i England."
"Åh", sa Hermione och tittade lätt ömkligt på de båda. "Ni har verkligen varit med om en hel del..."
Laura smuttade lite på en lilaskimrande juice och kunde tyst för sig själv konstatera att den var god.
"Alla 'ar 'aft det svårt", sa Laura till Hermione. "Men på olika sätt. 'Ur 'ar det varit 'är i England? Syns 'an-som-inte-får-nämnas-vid-namn mycket?"

JÄTTE BRA SUPER

(( Jag vill se alltihop nu på en gång men samtidigt vill jag inte att det ska ta slut c: :s))

"Tja, Trolldomsministeriet har ju i alla fall erkänt att han är tillbaka nu", sade Hermione något vasst. "Man märker att saker och ting håller på att förändras. Folk försvinner ... vissa har till och med mördats ..." Hon tystnade och petade med skeden i sin paj.
"Så långt har det inte gått i Sverige, än", sade Lyra allvarligt.
"Det är massor av butiker i Diagongränden som fått slå igen", berättade Ron.
"Det går bra för Fred och George i alla fall", påpekade den mörkhårige, glasögonprydde pojken och vände sig mot dem. Lyra fann hans ansikte väldigt bekant. Det kändes som om hon sett honom förut.
"Mina bröder", förklarade Ron och drack av sin dricka. "De driver en skämtartikelbutik där."
"Professor Umbridge är inte kvar längre, Harry", sade Hermione. "Och Dumbledore är tillbaka, så det finns åtminstone något som är bra." Hon började berätta om deras förra år och om den hemska läraren de haft i försvar mot svartkonster, men Lyra lyssnade inte så noga.
Harry, hade Hermione sagt. Bitarna började falla på plats för henne nu, pojken var förstås Harry Potter! Det var därför hon kände igen hans ansikte, hon hade sett honom förut, i tidningarna. Men Lyra beslöt att inte fråga, eftersom att hans lugg täckte pannan där ärret borde finnas.
Plötsligt försvann en del av maten och professor Dumbledore reste sig upp för att prata om lärarplatserna.
"Vi har en ny lärare i år, professor Slughorn. Han är en gammal kollega till mig och kommer att vara vår nya lärare i trolldryckskonst."
Många förvirrade blickar utbyttes, några upprepade Dumbledores sista ord. Lyra förstod inte varför det han sagt skapat sådan uppståndelse.
Dumbledore fortsatte:
"Professor Snape kommer att undervisa i försvar mot svartkonster."
Detta skapade ännu mer uppståndelse och olika reaktioner. Vissa såg nöjda ut medan andra förtvivlat såg sig omkring. Vissa ropade "Nej!" rakt ut.
"Vem är professor Snape?" frågade Lyra.

Bra!!! Såg förresten lite av första avsnittet på Merlin idag

[Du får hushålla med Merlin-avsnittet, haha ]

[Remus Potter vad kul! Tyckte du om det?]

Mitt ibland alla missbelåtna suckar och utbristna "nej" tog Hermione sig tid att svara på Lyras fråga.
"Professor Snape har varit vår trolldryckslärare under alla år här på Hogwarts", sa hon och kastade en blick på lärarbordet. "Han är hemskt orättvis och..."
"Nu får han äntligen sin vilja igenom", avbröt Harry utan att slita blicken från Dumbledore. Laura kunde inte släppa att hon kände igen pojken på något sätt, men i stundens allvar var det otroligt svårt att placera honom.
"Snape har sökt till undervisande lärare i försvar mot svartkonster i flera år", informerade Hermione käckt. Hon skulle nog fortsatt om det inte varit för Harrys ilskna blick, som otroligt nog fick henne att tystna.
"Kom igen, Harry", sa Ron. "Se det från den ljusa sidan. När året är slut kommer Snape vara borta! Du har själv sett det hända, ingen är kvar i mer än ett år. Vi kommer i alla fall slippa se hans fula nylle när de här terminerna är över. Jag hoppas att det sker snart..."
Det var väldigt svårt att hänga med i deras samtal när Laura inte visste hela historien.
Deras småprat dog dock ut när Dumbledore tystade salen och fortsatte med sitt tal. Han berättade en massa saker som även de slank ut ur Lauras minne. Hon hade blivit dåsig av all mat och längtade otroligt mycket efter en varm säng att krypa ner i.
Det kändes som om det gått en evighet när Dumbledores tal var över.

((Amaanda: Ja, det måste jag göra xD

Remus Potter: Frågar samma sak som Amaanda ))


"Nu har ni säkert tröttnat på att höra på mina stolligheter", sade Dumbledore och plirade mot eleverna genom sina halvmåneformade glasögon. "Det är dags att ni går och lägger er, för i era sovsalar väntar era varma, mjuka sängar. Imorgon börjar lektionerna. God natt!"
Ett sorl reste sig mot taket, som nu var alldeles svart med många glimmande stjärnor, när eleverna reste sig och började röra sig ut ur den stora salen.
Ron reste sig och gjorde en ansats att gå ut därifrån tillsammans med Harry, men Hermione högg tag i hans arm.
"Förstaårseleverna! Det här är faktiskt andra året det är vårt uppdrag att forsla dem till uppehållsrummet", stönade hon.
De två började ropa till sig förstaårseleverna, Ron mer motvilligt än Hermione. Lyra undrade varför han blivit prefekt. Han verkade inte ta sitt ansvar på ett särskilt intresserat sätt.
Lyra följde efter de båda prefekterna när de lotsade förstaårseleverna mot Gryffindors uppehållsrum. Det var ju trots allt hennes första år på Hogwarts också.
De kom ut i den stora entréhallen utanför matsalen och började gå uppför väldiga marmortrappor som sträckte sig högt, högt upp. Längre upp såg Lyra några av trapporna flytta på sig.
Väggarna längs trapporna pryddes av tavlor och porträtt. De avbildade magikerna följde eleverna med blicken. Vissa av dem log, medan andra verkade tycka att det räckte med elever som det var, utan att det skulle komma ännu fler.
Gänget av gryffindorare, både gamla och nya, fortsatte ändå till sjunde våningen. De stannade till framför ett porträtt av en tjock, gammal dam. Lyra trodde att det kunde finns en lönngång bakom tavlan, men visste inte säkert.