Ny tråd

"Åh!" utbrast Arya något skamset, de borde kanske inte ha ridit så länge.
"Tja. Antingen kan du köpa mat åt oss, eller så kan jag sno åt oss den. Du kan vänta här om di vill?" fortsatte hon sedan fundersamt. "Du väljer hurvi gör, och om du fortsätter säga att du är en börda lämnar jag dig här."
Arya lät som om det var enkelt, men egentligen kände hon sig själv som en börda väldigt ofta, någon som aldrig kunde göra något rätt eller bra. Hon hade visserligen vant sig rätt mycket, men det gjorde fortfarande ont i henne när hon kände så. Det värsta var att när hon gjorde fel lovade hon sig att aldrig göra om samma miss, men det slutade alltid med att nästa gång slutade och var likadan.

Ven bet sig i läppen och funderade. Skulle hon köpa var hon tvungen att beblanda sig med människor och dessutom orkade hennes stela ben inte med det, hon ville helst bara lägga sig ner. Men att ta mat var fel, väldigt fel. Men det var sådant Arya gjorde och de kanske behövde pengarna sedan? Dessutom gav hon hellre pengar till fattiga som verkligen behövde det, detta värdshus såg ut att inte behöva det.
"Du kan väl hämta mat?" sa hon slutligen då hon inte gillade ordet sno.
"Men ta hand om dig." sa hon sedan och nickade åt Arya, hon gillade inte, men ville helst bara äta och sova, ritten hade tröttat henne.

Arya nickade bekräftande. "Håll dig här, och göm dig längre in i skogen om du behöver." mumlade hon innan hon hukande försvann bakom den stora värdshuset.

Vant trippade hon fram bakom huset. Arya såg mot bakdörren. Den gnisslade mycket när man öppnade och stängde den, så det var inget val. Arya såg från ena sidan av värdshuset till andra - och där, nästan längst till höger fanns ett öppet fönster. Turligt nog visste Arya säkert att det ledde till köket. Hon hade hoppat in genom det fönstret en gång förr. Hon såg åter mot gatan. Inte en enda människa, för det kändes som om någon såg henne. Arya blev lite misstänksam, innan hon kom på att det var söndag och alla antagligen var på marknaden som hölls varje söndag under fyra veckor i sommaren. Sedan fyra veckor på hösten, våren och vintern också. Tja, då var det bara att ta för sig.

Arya andades in och försvann sedan i tomma luften. Hon sprang tyst fram till fönstret, öppnade det lite till med en pinne. Det gnisslade knappt. Så reste hon sig försiktigt. Där stod frun och lagade mat med ryggen vänd mot Arya. Hon lutade sig fram, tog tag i två limpor och slängde dem på marken vid fönstret. Precis innan kvinnan vänt sig om sjönk Arya ner på marken och höll andan. Hon var visserligen osynlig - men Arya råkade veta att kvinnan var särling, och hon visste inte om hennes gåva var att laga mat - eller se osynliga. Hon ville inte ta risken och ta reda på det. Hon hörde hur kvinnan nog vände sig om och strax hörde hon hur kvinnan svor tyst, "PETER!! JAG HAR JU SAGT ÅT DIG ATT INTE ÄTA GÄSTERNAS LIMPOR!". Ett svagt Förlåt hördes längre bort och Arya blev helt röd av att försöka hålla in sitt skratt. Kvinnan suckade och tog någonting. Sedan hörde man hennes steg eka bortåt, och en dörr smällde efter henne. Arya kom snabbt på fötter och tog det närmaste hon kunde komma åt - en kanna vatten. Underbart. Vatten. Så rest hon sig igen och såg ut över maten. Biff och potatis, köttgryta, något som luktade som svampstuvning... Åh, Arya tog gärna allt som fanns här! Men stegen närmade sig igen, och Arya var tvungen att sätta sig ner igen.

Det var först när hon kände en het vindpust slå mot hennes nacke som hon förskräckt vände sig om. Hon såg in i ett lila, och ett grått öga. Mannen framför henne log snett och höll för Arys mun med handen. Arya hejdade ett skrik. Fan, nu hade han kommit på henne. Hon blundade och tänkte på hur Kungen skulle skratta när han fick veta att Black Shadow blev hängd för att ha stulit lite bröd. Men sedan försvann mannen, hon kände inte längre hans närhet och hon slog upp ögonen. Det första hon såg var ett par ben. Då hon såg upp stod Mannen över henne, med armarna innanför fönstret. Mannen såg ner på henne och viskade, "Skynda, ta allt du kan!"
Aya kom lydigt på fötter och tog tag i köttgrytan och biffen, han tog svampstuvningen. Han hukade och tog tag i allt bröd. "Spring för i helvete flicka!" väste han sedan och rusade mot skogen. Utan att tänka på att hon faktiskt gömde någon där tog hon tag i vattenkannan och sprang så fort hon kunde efter honom utan att bli alltför uppmärksammad. De kom in i skogen, några meter bort från Ven.
Mannen skrattade lågt. "Har du aldrig stulit förut eller?" mumlade han retsamt. Arya blev genast sur, "Jag råkar vara en mästare på att tjyva saker, bara du inte stört mig så! Hur kunde du ens se mig? Jag var osynlig!" väste hon, ilsken som ett bi.

Mannen skrattade ljudlöst, så smilgropar syntes på hans kinder och ögonen smalnade av. Han hade mörkt lockigt hår, och ett par mycket imponerande kindben. "Om du säger så. Vem är all mat till? Inte en chans att någon så liten som du skulle orka allt detta!" sade han och ignorerade Aryas frågor fullständigt. Han började gå i riktning mot Ven och Arya följde honom. Han visste nog redan om Ven, så Arya sade helt enkelt att hon hade med sig en vän. De kom slutligen fram till Ven. "Ven, det här är någon vi inte kan lita på." presenterade hon mannen som. Z kom fram till Arya och nosade henne på kinden. Arya log mjukt satte ner all mat vid Vens fötter innan hon vände sin fulla uppmärksamhet mot Z. Ven oroade hon sig inte för - när Ven insåg att mannen var särling skulle hon inte vara lika stel, det visste Arya.

Ven satt lutad mot ett träd då de kom, med Zs huvud vilande i sitt knä. Hon stirrade vaksamt på mannen, men så länge han inte gjorde närmanden var det lugnt. Mannen var stor och mörkhårig, vilket gjorde Ven än mer på sin vakt. Han hade en styrka hon inte hade, men hon hade sin gåva med, vad var hans? Hon vänder sig istället mot Arya.
"Varför tog du hit honom då?" fick hon ur sig mot Arya och såg sedan ner på maten. Hon hade tagit med sig mycket och mannen var särling det märkte hon, det fanns ingen anledning till misstro om han inte visade något. Men hon ville inte ha någon mer, bara hon och Arya och definitivt inte någon man. Var det Aryas sätt att trycka på henne manligt sällskap eller bara någon som kommit i hennes väg? Hur det än var så var de säkra här och hade mat.
"Maten ser god ut." sa hon slutligen lamt och klämde fram ett leende mot Arya men sa inget åt mannen som nu hade satt sig ner på marken vid maten och för nära vad Ven tyckte om, men hon sa inget. Hon kastade istället ett par äpplen från sin egen ryggsäck åt Z, men det syntes att hon var mer stelare än vanligt, hur mycket hon än försökte att inte vara det.
"Ska vi äta då? Det var fint att du ordnat med mat." sa hon åter till Arya med ett leende.

Arya flinade åt det hela, Ven och mannen, och Z som inte alls tycktes märka stämningen omkring sig. Hon själv slog sig ner vid Ven och började slita loss en bit bröd. "Du får välja vad du vill!" erbjöd Arya och sköt fram de olika maträtterna mot Ven. Samtidigt sneglade hon nyfiket på mannen, som satt lutad mot en sten och granskade de två kvinnorna. Arya stoppade brödbiten i munnen och tuggade tyst. Hon såg fundersamt på Z ett tag innan hon åter vände sig mot mannen. "Så vem är du?" frågade hon artigt, men något vaksamt. Ouppfostrad som Arya var talade hon med mat i munnen, och smulor for åt alla håll och kanter. "Oj!" skrattade hon med höjda ögonbryn då en tuggad bröd bit föll i knäet på mannen. Hon såg roat på Ven, som om hon försökte tala om med blicken hur kul hon tyckte det var att se mannens buttra min.

(Kommer vara i spanien i fyra veckor från och med imorgon och kommer inte ha internet då - just so u know)

(Okej, ha så trevligt )

Ven var inte alls road av situationen men kunde inte göra så mycket åt det hela. Så hon la upp en del av grytan till sig själv och åt, den var god.
"Tack" sa Ven artigt till Arya och log svagt åt hennes förfärliga bordskick. Ven som hade blivit uppfostrad på slottet hade en helt annan stil.
Mannen såg på dem, ryckte på axlarna och tog ett bröd.
"De kallar mig mannen med stenblicken." sa han och borstade undan smulorna. Hans kraft var att förstelna människor efter en tid han själv bestämde.

Låter bra det

Arya skrattade imponerat, "Wooah!! Kan du förvandla folk till stenar?" gissade hon fascinerat. Då Arya alltid var ensam käne hon sig otroligt ivrig övr möjligheten att lära känna andra som hon, andra särlingar. Hennes ögon lyste av nyfikenhet, men hon höll ändå kvar vid veta det att vem som helst av de som satt vid henne kunde vara farlig. Hon visst alltför väl vad som kunde hända, men dt var inget hon ville tänka på, nu när hon äntligen kände sig riktigt glad. Det var som återuppleva en barndom Arya aldrig riktigt kunnat leva. Hur Arya än förnekade saken för sig själv, visste hon nog innerst inne, hur desperat hon kände sig efter sällskap - mer än Zs, såklart, även om hon också var mycket snäll.
Arya åt lugnt av sin mat. Hon var hungrig,men visste bättre än att trycka allt i sig direkt. Det slutade oftast med att hon mådde illa.
"Ven, kan du skicka mig min väska?" frågade Arya Ven och pekade mot en grön tygväska som en gång varit vit. Där låg ett par knivar, en flaska vatten samt lite annat gott och blandat..