Flygande giraffer!

"Du vet inte, jag vet inte och Karl vill inte att det ska komma fram." sa hon, hon visste att hon var en särling fast det knappt syntes mer, den svaga skiftningen, men hon visste inte sin gåva.
"Nej, snälla stanna, om du vill." bad hon plötsligt och gjorde en gest mot en av stolarna, tog brickan satte den på bordet och satte sig på andra stolen.

Mattias suckade lätt, han hade väl inget med det att göra än då. Han var bara deras tjänare, ägodel. Han skulle bara lyda inte prata illa om sin herre.
Han hade nästan nått dörren då hon bad honom att stanna. "OKej..." Han vände sig tillbaka mot henne och satte sig på stolen tyst. Visste inte riktigt vad han skulle säga.

Elionora sa inte mycket, bara petade i maten utan att knappt äta av den.
"Du får gå om du vill." sa hon då hon inte ville tvinga honom, men hoppades på att han ville stanna. Hon hade för första gången känt sig sedd och ville ha honom nära åter, drömma att livet var annorlunda och att hon hade Mattias som man.

Mattias skakade sakta på huvudet. "Nej jag kan stanna, jag har inget annat att göra" sa han mjukt och såg på henne. "Är du inte hungrig? Ska jag hämta något annat?" undrade han då hon knappt åt. Men hon kanske inte åt mycket alls, så mager hon var.
Mattias sträckte lite på sig och kvävde en gäspning då han var trött av ölen och arbetet.

Elionora skakade på huvudet och drack några klunkar av vinet innan hon tog lite kött. Det var enklare att äta utan korsetten, men hon åt ändå sällan mycket. Hon drack mer vin, vilket gjorde henne behagligare till sinnes att till och med ett leende kom på hennes läppar då hon såg på Mattias.

Mattias såg vidare på henne och var glad att hon äntligen åt lite. Han lutade huvudet i handen och såg på henne, hon var vacker och när hon log mot honom kunde han inte göra annat än att le tillbaka. Om hon hade varit en piga hade han nog försökt komma nära, varit charmig, men detta var Karls fru, ladyn i huset och han skulle nog dödas om han ens tittade på henne på det sättet.

Elionora drack upp hela karaffen med vin och pekade på maten om han ville ha. Då hon druckit mer var det som att det mesta av hennes kuvade jag försvann. Hon tar sig fram till honom på lätt ostadiga ben och drar försigtigt handen längst hans käklinje och ler svagt.
"Tack för allt, för att du ser mig." sa hon svagt men allvarligt.

Mattias skakade på huvudet. "Nej tack, jag är mätt". Han såg på henne, han sa inget om hur hon drack, det var inte hans sak. Men då hon kom fram till honom och rörde vid honom såg han förvånat på henne. "Ser dig? Alla ser väl dig?" sa han förvirrat.

"Att se och verkligen se är två olika saker." sa hon och böjde sig sakta fram och mötte hans blick.
"Vad ser du nu, se mina ögon." sa hon lågt men vinglade till så hon var tvungen att gripa tag i honom. Alkohol och fastande mage har sällan varit två bra kombinationer.

Mattias satt kvar i stolen, hon stod nästan över honom nu så han kunde inte göra så mycket mer än att se henne i ögonen. Han var tyst en stund tills han tyckte sig se en skillnad bland hennes ögon. "My lady...Är ni särling?" mumlade han förvånat. Om man inte tittade länge så såg man inte det.