Zombieroll

Den plötsliga förändringen hos Lawliet chockade Ellie. Han hade visserligen verkat vänlig och omtänksam vid hennes första blick, men nu... Hans varsamma röst och sättet som han tittade på henne... Hon skulle förstås aldrig erkänna det för någon annan, men det kändes bra att ha någon där för en. På barnhemmet hade där funnits många syskon och Ellie hade alltid hatat dem. Mest för att hon var avundsjuk. Hon hade alltid velat ha en storebror. Tillbaka till verkligheten, hon ville inte visa sig svag! "Du behöver inte behandla mig som en bebis, jag kan klättra", muttrade hon och klängde sig utmattat upp på en gammal låda vid husväggen.

Lavinia upptäckte att hon hade bra sikt över området där rådjuret låg. Ett litet leende spred sig över hennes läppar, det var som att leka kurragömma eller någon annan lek.
"Mary vi har fått nya lekkamrater, var är du? Du gillade att leka förr." säger Lavinia ljudlöst till sin syster som inte är där. De, männen alltså visste inte om henne, ett ljudlöst fniss kommer över hennes läppar då hon ser dem komma. De ser minst sagt lustiga ut och förvånade då de finner hennes gåva till dem.
Plötsligt försvinner leendet, hon försöker lyssna på vad de säger. Att ha människor på detta avståndet var inget problem för henne. Kanske de behövde hjälp? Aldrig att hon tänkte visa sig för dem, aldrig att hon tänkte göra det. Men kanske på avstånd? Det skulle vara roande att se deras miner och vita stenar hade hon gott om. Men de kunde lämna tillbaka de som hon lagt ut, tänkte hon sakligt.
"Vi kan vara skyddsänglar Mary? Det kan vi, jag är det tills du kommer tillbaka." tänker hon och har åter en ljudlös konversation med sin syster.

(Någon som kan tänka sig att träffa min karaktär? Det är lättare att komma igång när man inte är ensam.)

Jezebel vände bort blicken när Yuu började stycka rådjuret, han kunde med nöd och näppe äta kött, han hans far hade tvingat honom att äta det, men så fort ha hade kunnat valde han något annat alternativ. Nu för tiden hade han knappast några andra alternativ, men att stycka djuret kunde han inte med att göra. Han såg sig omkring efter några tecken på liv men såg eller hörde inget. Han undrade varför skogen var ovanligt tyst? Hade zombierna dödat allt levande? Var det människor som hade jagat för mycket i skogen, eller hade något skrämt djuren?
Jezebel vände sig om när Yuu tilltalade honom, han såg på rådjuret och slöt dess ögon, hade det varit en människa hade han inte brytt sig men djuret hade försett dem med mat och han ville tacka den på något sätt. Jezebel vände sig om till Yuu igen och himlade med ögonen.
"Nej jag stannar mycket hellre här med ett kadaver" sa han och log åt Yuu för att visa att han inte var sur på honom längre innan han såg sig om i skogen och funderade på vilket håll som var bäst att gå? Tillbaka låg stugan och bortanför den vägen och dit var ingen mening att bege sig och att fortsätta i samma riktning var korkat då zombierna fortfarande kunde vara efter dem. Han började sedan gå åt vänster, mörkret började falla över dem men Jezebel fortsatte gå, mörkret bekymrade honom inte, han hade bra mörkersyn trots glasögonen, men han kunde se bra utan dem också. Men ibland kände han att de behövdes, särskilt för att han inte skulle få huvudverk vilket han kunde få om han tog av dem längre stunder.
"Skall vi försöka finna en byggnad att sova i eller skall vi fortsätta att vandra under natten och slå läger på morgonen?" frågade han. Att sova på dagen kunde vara till ens fördel då man såg om det kom någon och människor som spårade än misstänkte att man sov på natten och tröttade ut sig för att finna än. Jezebel lekte med skalpellen i handen i väntan på att något skulle ske.

Lawliet log mot Ellie, och följde genast efter henne i klättringen upp mot toppen av hustaket. Hela tiden höll han ett vaksamt öga på henne, och höll samtidigt utkik efter zombies och andra människor. Ibland kunde det vara lika illa oavsett vilken ras man stötte på.
Klättringen var inte direkt så svår, men huset var ganska högt, och Lawliet var ju inte direkt lång, så det skulle nog ta en liten stund att klättra upp. Lawliet kunde inte låta bli att le lite när han tänkte tillbaka på tiden innan allt hade blivit såhär. Han kom ihåg hur han hade suttit i sitt rum och bara tittat på anime, inte varit social eller något. I och med att han var så smart som han var och alltid fick A i alla ämnen - förrutom då fienderna idrott, bild och hemkunskap - så klagade föräldrarna aldrig på honom. Anledningen till att han kom att tänka på just det? Sin längd. Lawliet kom ihåg hur han alltid klagade över sin längd, och skämdes så över att han såg så kort och gullig ut. Han var ju till och med kortare än Levi i Shingeki no Kyojin, cch då var det illa!
Lawliet kastade en snabb blick uppåt, och såg att de nästan var uppe. Tänk att det bara var fem år sedan allt det här startade... Lawliet pratade aldrig med någon om vad som hade hänt när zombiesen började att attackera, och han försökte att låta bli att tänka på det. Men låt oss bara säga att hans familj var en av de första som blev attackerade, och det var precis att Lawliet hann fly...
Leendet hade försvunnit från Lawliets läppar när han hävde sig upp på hustaket, och när han märkte detta log han snabbt igen. Han tyckte inte om att inte le, det var inte så han var. Lawliet log alltid, och låg alltid steget före alla andra. Det var så han var. Eller, det var så han oftast var, men ibland kunde han inte ligga steget före allt och alla. Som med zombiesen...
Lawliet vände sig om och log mot Ellie.
"Gick klättringen bra?"

Fellrendión: Vi kan kanske träffas? :3

______

Crystal suckade trött. Det började att skymma, och än hade hon inte hittat någon vattenkälla. Allting kändes omöjligt för tillfället, hon behövde det där dumma vattnet!
Plötsligt så hörde hon ljudet av hasande fötter, och förstod genast vad det var. Zombies.
Snabbt drog Crystal sina två knivar, och mycket riktigt så såg hon en ensam zombie komma in i dungen där hon i denna stund befann sig. Enkelt så sprang Crystal mot zombien, och i nästa stund var den zombie-kebab. Hon log nöjt, innan hon torkade av knivarna på några närliggande blad. Vem ville ha zombie-inälviska knivar i skorna liksom?
Crystal stoppade ner knivarna i skorna och fortsatte sin vandring efter vatten, precis som att hon aldrig hade dödat den där zombien. Det enda som hon missade var att hon i denna stund hade bytat riktning, och var påväg mot ett helt annat håll än tidigare.

(Skulle också gärna vilja träffa någon annan karaktär snart… Fellrendión? KawaiiCupcake?)

Skogen är så tyst och otrevlig att Simon nästan blir lättad då han kommer fram till en liten by. Han vet att det egentligen borde göra honom orolig, då byar och städer har en tendens att dra till sig zombies, men ändå kan han inte låta bli att le. Byar drar visserligen till sig zombies – men anledningen till att de gör det är för att de också ofta drar till sig människor. Även om apokalypsen pågått i vad som känns som en evighet nu, så verkar många människor fortfarande väldigt ovilliga att helt lämna civilisationen bakom sig.
I just den här byn verkar dock, till Simons stora förtret, vara ganska övergiven. Då han vandrar över gatorna kan han inte se skymten av någon, varken människa eller zombie. Husen runt omkring honom ser tomma och öde ut – men det behöver förstås inte betyda att de faktiskt är det. Det kan med stor sannolikhet gömma sig någon inne mellan husväggarna, någon som behövt söka skydd för väder, vind eller zombies. Kanske är Tina här? Kanske gick hon den här vägen, när hon lämnade stugan? Kanske han kan hitta henne?
Åter igen skakar han på huvudet för att samla tankarna. Han vill inte få upp hoppet än. Så vitt han vet kanske hon inte ens lever längre? Kanske har han misslyckats med att beskydda sin älskade syster, kanske ligger hon just nu död någonstans, lika död som mor, med en gloria av svart hår runt huvudet?
Nej, Simon, förmanar han sig själv, sluta nu. Fel tankar. Helt fel tankar. Tina lever. Det måste hon göra.
Han fortsätter längs gatorna, och försöker hålla uppsikt så gott han kan. Om någon skulle dyka upp är han definitivt beredd.

Ellie hävde sig utmattat, men envist upp över kanten till taket och lyfte upp ena benet därefter. Sedan rullade hon långsamt över på rygg och låg där och flämtade ett tag.
Hon kunde inte riktigt finna kraft till att prata för tillfället så det fick duga med att bara räcka upp en utsträckt tumme i luften.
Hon betraktade Lawliet och undrade hur gammal han var. Vid en första anblick kunde man tro att han bara var 14 eller 15 år, men Ellie trodde ändå att han var äldre.
I vilket fall var han äldre än hon själv.

"Kom Mary, vi måste se vad de tar vägen. Mary jag följer efter dem så kommer du sedan." meddelar Lavinia sin syster i deras ordlösa konversation. Fast deras var fel uttryck, Mary levde inte mer bara i Lavinias värld.
Tyst och ljudlöst som den skygga varelse hon blivit tar hon sig ner. Hon skulle ta de vita stenarna, annars skulle Mary bli ledsen och hur skulle hon annars kunna leda männen rätt?
"Mary det är som Hans och Greta, minns du när mor tala om dem? Minns du sagan om barnen i skogen, den där andra sagan? Mary, vi är som dem, barnens skyddsänglar." meddelar hon sin syster och ser sig om efter henne. Just ja, Mary skulle hämta vatten, så var det. Men Mary visste var hon skulle, hämta de vita stenarna, hjälpa männen.
Tyst sjunker hon ner bland buskarna på den lilla kullen som vad de kunde se, hoppades hon. Hon inte hörde dem så bra och såg bara deras huvuden. Men hon ville inte bli upptäckt själv, dessutom så hade hon ögon med sig var de tog vägen.

Någon gick ute på gatan inte långt bort från henne. Det fick henne att lyfta på ögonlocken lite långsamt. Hon reste sig upp lite lugnt och försäkrade sig om att ingen stulit hennes pistoler. Hon skulle precis skjuta den som gick nere på gatan när hon såg att det bara var en människa. En ung man, kanske i 20-25 årsåldern. (the marauder

"Vem är du"? Sa Onyxa lugnt. "Är du biten"?

Hon hade blivit så van vid att skjuta zombies och människor om dagarna att hon började se det mer som en udda hobby istället för något man bara gjorde i livsfarliga situationer. Hon letade reda på dem, och dödade dem. Hon hade inte längre någon annan än sig själv att bry sig om att hon blivit alldeles känslokall.


(Av någon anledning får min karaktär mig att tänka på från Catching Fire...)