PRS(HP_Maja)

Elenora nickade sakta. "Men jag vill helst tjäna pengar hederligt, om inte annat är nödvändigt, och spel vågar jag inte satsa på". Hon skulle inte vilja komma tomhänt hem till sin familj, att se deras besvikna och hungriga ansikten för att hon förlorat på spel.

"Jag säger bara att det skulle gå snabbare. Hederligt gav jag upp för länge sen." Tiffany ryckte nonchalant på axlarna. Hon tänkte inte ofta på sin familj. Hon kunde inte ens minnas hur de såg ut, det var åtminstone vad hon försökte intala sig själv. Egentligen mindes hon tydligt hur de såg ut. Hon kunde höra hennes mammas mjuka röst när hon försökte förklara för henne att de inte hade plats för henne i familjen. "Sånt man lär sig om man är ensam."

"Det har du förstås rätt i" sa Elenore och nickade sakta. Hon drog kappan tättare om sig och kände i fickan, hon hade några knippen kvar men hon ville köpa mer bröd, det som var fint och bra innan det tog slut. "Jag antar det...Men jag har aldrig varit ensam" mumlade hon. Hon kunde inte förställa sig det.

Tiffany kollade förundrat på Elenore.
"Ibland är det skönt att vara ensam, men ibland vill man ha någon att prata med", erkänner hon. "Annars skulle jag nog inte prata med en total främling."

"Jag kan förstå det...". Ibland ville Elenore bara slippa tänka på sin familj och bara ta hand om sig själv, men det gick inte, hon brydde sig för mycket om dem. "Men det var trevligt att prata, jag måste köpa mat nu". Hon vände sig om för att gå.

Tiffany stod och kollade efter Elenore ett tag innan hon blev ivägknuffad av folkmassan. I trängseln tog hon en plånbok (som senare visade sig vara ett tygstycke med en minimal summa pengar i), men hon tänkte på Elenore. Hon var lite konstig. Fattig och svältande, men inte självisk. Det var något mer med henne, men Tiffany kunde inte sätta fingret på vad.

Elenore lyckades köpa en limpa som var lite bränd på utsidan, men som hon fick till ett billigare pris, hon lyckades till och med köpa lite saltad skinka. Nöjd med det hon gjort tog hon sig hem. Samtidigt ätnkte hon på Tiffany, hade hon verkligen ingen?

Den kvällen hittade Tiffany en söndersliten mössa som hon satte på sig. Hade hon kollat sig i en spegel hade sågen sett att hon såg ganska mycket ut som en kille. Men det viktigaste, hon såg Elenore gå in i ett hus. Det ar fallfärdigt, men det var mycket bättre än Tiffanys eget lilla krypin. Hon kunde bara anta att Elenore bodde där.


(Var det okej att jag tog över lite? Hon måste ju komma hem någon gång liksom..)

(Det var okej )

Elenore hade tagit sig hem och hennes familj hade varit överlycklig av maten. De kunde ännu en dag äta sig mätta och Elenore sov bra den natten, men hon tänkte fortfarande på Tiffany, stal hon hela tiden?

Även om Tiffany hade spionerat på folk i stort sett hela sitt liv kände hon lite obehag över att sitta mitt emot Elenores hus och kolla på familjen innanför. De blev så glada när hon kom hem med mat. Tiffany blev nästan, bara nästan, lite avundsjuk. När hon kom med mat för dagen var det ingen som blev glad, hon somnade bara i hopp om att inte bli dödad under natten. Elenore hade tak över huvudet. Och, sa en liten röst i hennes huvud, hon måste få tag på mycket mer mat, vara ett gott föredöme, inte stjäla om det inte var absolut nödvändigt. Kanske hade Tiffany det inte så dåligt utan någon att bry sig om