PRS Under Harrys 5:e år

Charles kollar ner på sitt knä där Julia har placerat sitt huvud. Han stryker undan en brun hårslinga från hennes kind och ger henne ett snett leende samtidigt som han lägger huvudet en aning på sned det med.
"J-jag gillar dig med" säger han och biter sig löst i läppen, fortfarande leendes.

Jag log och strök honom över kinden.
- Charles jag vet att vi typ knappt känner varandra men jag älskar dig och om du behöver prata om något så finns jag, sa jag.
Jag satt mig upp och lutade mitt huvud mot hans bröstkorg.
- Jag vill inte bo med min familj jag orkar inte med dom mer, sa jag tyst.
Jag började gråta.

Charles letar ivrigt i sitt sinne efter något som han behöver reda ut, men till både hans besvikelse men ändå lättnad finns det inget. Inget som är värt att ta upp i alla fall.
"S-snart får du ju f-flytta ut. Vänta b-bara tills du är 17, det g-går nog ganska f-fort ändå eftersom att d-du går i s-skolan ett helt å-år nu" säger han och omfamnar henne samtidigt som han försiktigt trycker henne lätt närmare sig.

Jag torkade tårarna och lutade mig mot hans axel.
- Du är bäst, sa jag tyst.
Jag flätade samman våra händer och kollade ut genom fönstret.

>>Hur kan jag egentligen vara bäst när hon bara har känt mig i typ.... en timme? Högst en och en halv?<< tänker Charles men slår undan tanken. Det bästa är att bara låta det vara.
"Sååå.... kul att k-komma tillbaka?" frågar han.

Jag nickade.
- Undra hur många straffkommenderingar jag kommer få det här året, sa jag och skrattade.
- Lärarna tycker jag är sjukt jobbig, sa jag.

Charles kliar sig skrattande i nacken åt hennes kommentar.
"Verkligen? Då får du v-väl försöka skärpa d-dig eller n-något! Vad g-gör du för hyss?" frågar han glatt och intresserat.

- Lämnar inte in läxor, skolkar från lektioner, är uppnosig mot alla lärare och förhäxar Slytherinare, sa jag.

"Varför j-just Slytherinare? V-vilken tur att jag inte ä-är det då!" säger Charles och ser frågande på henne.

- Dom ber ju fan om det, sa jag argt.
Jag satt mig upp.