Liams återkomst

Awesome:d:d

Hej igen alla fina! Nu har jag äntligen kommit hem från min resa (som blev en aning förlängd), och har därför ett nytt, extra långt kapitel till er

Du kanske inte kommer förstå mig efter att du läst det här, och nu i efterhand måste jag säga att jag har svårt att förstå mig själv. Vad höll jag egentligen på med? Om ändå konsekvenserna hade varit så milda att det inte hade spelat någon roll.

KAPITEL FEM: RÄDDNINGSEXPEDITION

Jag visste inte längre vad vi skulle ta oss till. Vår tillvaro på Hogwarts var närmast mardömsliknande, och ingen av oss visste hur vi skulle göra för att vakna upp. Det var jag som hade föreslagit att vi skulle ta saken i egna händer, och jag ångrade mig inte. Idag var det inte mindre än tre dagar sedan Chen försvann och tjugofyra timmar sedan vi sist såg Dylan och vi började alla bli desperata efter en lösning. Till sist kom jag på det självklara svaret.
"Jag tror jag vet var de är", sade jag tyst över biblioteksbordet. Alicia tittade upp, och jag kunde se hennes ansikte lysa upp av hopp.
"Va? Var?", frågade hon. Några elever såg surt på henne för att hon pratat för högt. "Förlåt", sade Alicia med en viskning och vände sig sen åter mot mig.
"Förbjudna skogen", svarade jag så tyst att bara Alicia kunde höra. "Tänk efter. Både Dylan och Chen försvann på skolområdet, och vilket ställe är inte bättre än Förbjudna skogen för att gömma saker i?"
"Men tänk om han slängde de i sjön?"
"Nej", svarade jag, men det kändes som om hela jag frös till is inombords. "Liam vill säkert leka med oss. Han älskar säkert att se oss leta. Där de är kommer han också att vara." Alicia såg spänt på mig.
"Kom så går vi och berättar för Dumbledore", sade hon och reste sig. Jag tog tag i hennes arm för att stoppa henne.
"Nej", sade jag tyst. "Vi kan inte riskera att Liam får reda på det. Då försvinner en till av oss. Vi får ta tag i det här själva"
"Och gå in i skogen helt ensamma?", frågade Alicia skeptiskt. Hon satte sig på stolen mittemot mig igen. Hon såg uppgiven ut. "Kan vi inte åtminstone få med oss Daniel och Adam?" Jag funderade en lång stund innan jag svarade.
"Nej. Tänk om det händer de något. Jag tänker gå in dit själv om du inte vill följa med." Alicia verkade tveka en lång stund innan hon till sist nickade.
"Går du så går jag."

---

Dylans försvinnande kom som en chock för Adam. Dylan hade varit hans bästa vän en lång tid nu, och Adam insåg att han kanske hade felprioriterat vid flera tillfällen. Han hade valt bort Dylan för andra saker, och insåg först nu hur mycket han saknade honom. Adam hade inte pratat med någon om hur han kände nu när Dylan var borta. Han skämdes för mycket över sitt eget beteende, och tanken att han kanske aldrig skulle träffa Dylan mer återkom hela tiden i hans tankar. Adam var helt förtärd av sorg och förvirring och han använde all sin lediga tid till att leta efter Chen och Dylan.

----

Alicia och Isabelle gick med hastiga steg mot skogen med sina kappor tätt omkring sig mot kylan och trollstavarna redo i handen. Alicia var rädd, mer rädd än hon någonsin skulle erkänna. Isabelle verkade hur lugn som helst, och ärligt talat så gjorde det Alicia förvirrad. Hon förstod inte hur Isabelle inte kunde vara mer chockad än hon verkade nu när hennes bästa vän var kidnappad. Alicia själv var mer orolig för Dylan än för Chen. Hon hade kommit på sig själv med att tänka på honom i stort sett hela tiden sedan han försvann, och undra om han skulle klara sig.

Alicia och Isabelle stannade utanför skogskanten och såg på varandra en lång stund.
"Du behöver inte vara orolig. Han kommer klara sig", sade Isabelle som om hon läst Alicias tankar om Dylan.
"Vad pratar du om?", frågade Alicia och försökte låtsas som ingenting.
"Dylan såklart. Du trodde väl inte att jag inte hade märkt något?"
"Märkt vad?"
"Men kom igen, Al. Ni tittar på varandra och ler hela tiden. Jag är inte dum."
"Kom så går vi in bara", sade Alicia utan att röra en min. Isabelle tog Alicia i armkrok och de gick tillsammans in i mörkret.

---

Chen kämpade för att komma loss från repen som höll henne mot trädets skrovliga bark, medan Liam roat såg på där han satt på en stubbe.
"Hur går det?", frågade han med ett litet skratt.
"När jag är loss, Liam.... Då ska du få se hur det går, och då lovar jag att jag kommer slå bort ditt äckliga leende ur ansiktet på dig. Sen kommer jag binda fast dig vid ett träd i tre dagar och mata dig med bark, så får du känna hur det känns." Liam ställde sig upp och gick så nära Chen att deras nästippar nuddade vid varandra.
"Chen. Jag gillar när du blir arg." Chen såg på honom en sekund. Sedan slog hon sin panna mot hans. Hårt. Liam föll bakåt, och visst gjorde det ont för Chen också, men det var värt smärtan. När Liam väl släppte handen för pannan såg han argare ut än Chen någonsin sett honom förut.
"Jag kommer ge igen för det där, och du kommer bli min allierade. Du kommer älska mig."
"Den dagen det faller knarlar från himlen, kanske", sade Chen tyst. Hon blev plötsligt rädd när hon insåg att det bara varit hon och Liam som talat med varandra ett bra tag nu. "Dylan? Varför säger du ingenting?"
"Han är medvetslös", sade Liam. "Jag funderade på att döda honom. Det är ju inte så att ni skulle sakna honom i alla fall."
"Det är inte sant!", sade Chen.
"Nej, just det. Er vän Alicia har speciella känslor för honom."
"Vad pratar du om?"
"Har du inte märkt det? Vet du vad, du kan faktiskt få fråga Alicia själv. Hon är på väg hit just...", en gren bröts bakom Liam. "Ah! När man talar om trollen." Alicia och Isabelle tog sig sammanlänkande i armkrok mot dem.
"Chen!", ropade Isabelle och sprang fram mot sin bästa vän. Hon lade händerna på Chens kinder. "Är du okej?"
"Vad fan gör ni här, Issa? Ni kommer bli dödade. Han är en psykopat." Isabelle svarade inte. Hon riktade trollstaven mot repen som band fast Chen och Dylan.
"Diffindo!" Repen lossnade genast, och Chen föll ner på marken. Hon hade nästan ingen känsel i benen, och det kände konstigt att sträcka ut kroppen. Hon vände sig mot Dylan. Han hade fallit rakt ner i Alicias armar, och verkade (trots att han var medvetslös) vara okej. Chen drog genast sin trollstav och riktade den mot Liam, som fortfarande såg helt lugn ut där han satt på sin stubbe.
"Lamslå!", ropade Isabelle och Chen i korus, men Liam stoppade deras trollformel med en lätt rörelse med trollstaven.

---

Jag såg argt på Liam. Jag hade inte trott att jag kunde hata någon så mycket som jag avskydde honom och hans arrogans. Hur hade jag kunnat bli besatt av honom förra året? Chen hade rätt. Liam var inget annat än en psykopat. En patetisk psykopat.
"Jag förstår inte", sade jag och riktade trollstaven mot Liam. "Jag trodde att vi hade dödat dig."
"Det trodde jag också", sade Liam, "men jag antar att ilskan höll mig vid liv. Ilska är det starkaste en människa kan känna."
"Det är inte sant", sade Chen. "Kärlek är det starkaste känslan."
"Och när har kärlek dödat någon?" Det blev tyst ett par sekunder innan jag svarade.
"Varför handlar allt om att döda för dig, Liam? Vad har hänt som har gjort dig sådan här?" Liam såg först på mig, och sedan på Chen. Det kom till alla våras förvåning tårar i hans ögon.
"Hon var så lik dig. Så lik dig." Liam verkade helt tappa greppet om verkligheten. Han började hastigt mumla medan han vände sig om. "Älskar dig. Hatar dig, Ed. Hatar Ed. Älskar Elle. Hatar Ed. Älskar Elle. Elle och Ed. Inlåst. Räddad. Dödad. Elle. Elle. Elle." Jag och Chen såg på varandra. Vi visste inte vad vi skulle ta oss till, för även om vi inget hellre ville än att döda Liam så tyckte vi plötsligt en aning synd om honom. Innan vi hann bestämma oss för något alls så såg vi skuggan av två gestalter närma sig. Liam ryckte till, och verkade återvända till verkligheten som om ingenting hänt, men jag kunde se att han fortfarande var skakad av de minnen som återvänt till honom.
"Min kontakt på Hogwarts. Och Adam också", sade han.
"Brown", mumlade jag tyst och höjde trollstaven mot figurerna som kom mot oss, men det var inte professor Brown och Adam som kom fram mellan träden. Det var Daniel.

Förstår du nu hur dum jag kände mig? Jag hade inte insett att en av oss kunde vara Liams kontakt. Jag hade inte sett tecknen på att Daniel inte längre var den han brukade vara. Att han kanske hade mer kontakt med svartkonst än han borde. Svartkonst visste jag förtärde själen, men jag hade inte insett att det var vad som gjorde Daniel så distanserad från oss. Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv. Så enfaldig i mina tankar att jag inte insett faran Daniel var i, och faran han försatte oss i. Jag hade blint gett honom information som var viktig för Liam under hela tiden, och inte insett det.

Nytt kapitel!
*lycklig*

Yey, ett till kapitel! *dansar glädjedans* SUPER!

SUPERBRA

NEEEEEEEJJJ!!! DAAAAANIIIIEEEEEEELLLL VARFÖÖÖÖÖRRR


SUPERBRA! VERKLIGEN JAG DÖR. LIAM ÄR KÄR I CHEN OCH JAG DÖR.

Herregud.

Liam. Är. Kär. I Chen.

Haha, nejmen...

SOM JAG HAR LÄNGTAT!

Daniel...? Vad i...? Han...? Jag vill inte tro det.

JAG KAN INTE TROOOOO DET!!!

Nej, jag drömmer bara, jag drömmer bara...

AAAAAAAAAAJ!

Nehepp, jag gjorde inte det.

Jag ska döda dig, jag lovar Liam!

Din ff har förtrollat mig så mycket att jag dör. HP_Maja: Ett exempel på fanfictions som är bättre än min!

Paulina Black. Ni är ju lika braaaaaa..

Du. Är. För. Elak. Mot. Dig. Själv.

Jag vet inte vad jag ska säga. Och hur är Liam kär i Chen? Är Chen Elle och Ed? Är Elle och Ed olika personer eller olika smeknamn för en person? Så många obesvarade frågor... JAG VILL VETA!

Här är nästa kapitel Enjoy!

Nu kommer vi till den jobbiga delen, den del som jag kommer ha svårast att berätta. Eftersom jag fortfarande är helt uppslukad av sorg så kommer du kanske inte riktigt förstå vad jag skriver, men jag ska göra mitt bästa. Tack igen för att du läser. Jag vill återigen säga att det du nu kommer läsa, anledningen till min sorg, har jag själv skapat. Allt är mitt fel.

KAPITEL SEX: DÖD INUTI

Jag hade aldrig sett Chen så upprörd som när hon såg vem som kom emot henne med ett fast grepp om Adams armar. Jag kunde se hur hennes ögon tårades, och visste att hon när som helst skulle explodera av alla känslor på ett eller annat vis.
"Hur kunde du?", frågade hon, alldeles ursinnig, med tårarna rinnandes för kinderna. "Hur kunde du, Daniel? Jag älskade dig. Vi alla älskade dig och du förrådde oss. Han har förhäxat dig, eller hur? Besatt dig?"
"Nej", svarade Daniel genast, som om han väntat sig frågan. Jag såg förvirrat på honom. Han såg inte besatt ut. Bara beslutsam och kanske en aning skamsen. Han hade hjälpt Liam av egen fri vilja. Daniel vände sig nu mot Alicia.
"Kommer du ihåg förra året när du fick mig att vara elak mot andra elever...?"
"Jag fick inte dig till någonting", avbröt Alicia. "Du valde det själv." Daniel fortsatte som om ingenting hade hänt, men han vägrade möta Alicias blick.
"Givetvis blev jag arg på dig då, men sen ville du inte längre vara med mig. När du fick fler alternativ så var jag inte så mycket värd längre och då fick jag nog."
"Men vi frågade faktiskt om du ville vara med i somras", sade jag, chockad över vad jag hörde. Jag hade aldrig upplevt det så som Daniel förklarade det.
"Och ni tror inte att jag skulle vara utanför om jag väl dök upp?" Ingen av oss svarade, trots att vi alla nog hade lust att säga nej. Jag antar att vi var för chockade för att kunna säga någonting alls. En obekväm tystnad föll över gläntan, tills dess att Liam reste sig. Han verkade fortfarande helt oberörd av allt som hänt.
"Nu när vi väl är här allesammans, så är det väl lika bra att jag får avsluta det jag har påbörjat." Liam ställde sig upp och såg på oss. Hans blick vandrande från Dylan i Alicias knä, Chen som verkade bubbla av tusentals känslor, Daniel med ett hårt grepp om Adam till mig, som för tillfället var oförmögen att röra mig.

Plötsligt gav Chen till ett skrik och kastade sig mot Liam, och det kändes som om jag vaknade upp i och med det. Till min förvåning gjorde inte Liam särskilt mycket motstånd, utan lät sig kastas till marken. Sedan hände flera saker samtidigt. Daniel släppte Adam och skyndade sig fram för att hjälpa Liam. Samtidigt drog jag min stav med tanken att jag skulle kasta en lamslagningsbesvärjelse mot Liam, men den träffade istället Adam, som rusat fram för att stoppa Daniel. Under tiden kastade Alicia en benlåsningsbesvärjelse, men i sitt känslosvall råkade hon träffa Chen istället för Liam. Alltså föll Chen och Adam till marken och jag och Alicia såg på varandra. Vad hade vi gjort? Liam reste sig med Daniels hjälp och borstade av sin klädnad. Han pekade på Alicia.
"Daniel, håll fast henne."
"Men..."
"Inga men. Gör det bara. Glöm inte vad jag lovat dig. Inte ångrar du dig väl?"

---

Alicia såg från den ena till den andra och insåg med ens hur rädd hon var.
"Vad har han lovat dig, Dan?" Daniel svarade inte genast.
"Svara då! Vad har han lovat dig som var värt att förråda dina vänner för? Guld? En plats på ministeriet när du slutar skolan? Vad?"
"De vises sten", mumlade Daniel. Tystnaden föll över gläntan ännu en gång. Alicia kunde se hur Isabelle drog efter andan.
"Det är inte möjligt", sade hon. "De vises sten finns inte."
"Gör den inte?", frågade Liam utmanande. "Det var inte svårt att smyga in i alkemistens hus och ta den. Han var ju över sexhundra år gammal, och hur gaggig som helst. Det spelar ingen roll. Nu har jag den."
"Du bluffar", sade Alicia osäkert. Tänk om Liam faktiskt talade sanning? Tänk om han hade De vises sten? Tänk om Liam faktiskt hade makt över hela världen om han bara ville?
"Gör jag?", frågade Liam. Hans vackra ansikte visade inte en min som avslöjade hans tankar. Alicia kunde verkligen se varför hon hade varit så förtjust i Liam förra året, för även om hon var arg på honom nu så var hon tvungen att erkänna för sig själv att han var väldigt attraktiv. Daniel tog ett tag om Alicias armar i sin hand och riktade trollstaven mot hennes bröstkorg. Alicia var rädd. Daniel kanske skulle döda henne?
"Jag lämnar dig med ett val, Isabelle", sade Liam och såg lugnt på Isabelle. Sedan riktade han trollstaven mot Alicia. "Silencio! Just det. Expelliarmus!" Liam plockade upp Isabelles stav från marken. Nu var de helt försvarslösa.

---

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Alicia kunde inget göra, Dylan var medvetslös, Adam var lamslagen, Daniel hade gått emot oss och Chen låg på marken med ihoplåsta ben.
"Vad har jag för val, Liam?", frågade jag. Jag var så rädd att tårarna började rinna. "Döda mig istället för dem. Snälla. Döda mig." Liam såg kyligt på mig.
"Att du dör ger dig inget lidande. Du borde lida så som jag har gjort. Att mista den man älskar. Att se den man älskar vilja ens död, det är värre. Det vet jag." Han tog en paus. Sedan log han. "Så... Vem av dem? Chen kanske?", Han pekade med trollstaven på Chen. "Det hoppas jag inte, men är det ditt val så... Eller Adam?"
"Vad pratar du om?", frågade jag ursinnigt. Jag ville bara kasta mig mot honom och skada honom så hårt att han inte skulle kunna stå igen. Jag hade aldrig känt mig så äcklad inför någon förut som jag nu gjorde inför Liam.
"Vem av dem ska dö? Chen eller Adam?"
"Du är verkligen en psykopat. Chen hade rätt."
"Hörde jag Chen?", Liam riktade sin trollstav mot Chens bröstkorg. Jag kunde se Alicia öppna munnen, men det kom inte ut något ljud.
"Nej! Nej!", skrek jag. "Inte Chen!"
"Så.... Adam?"
"Nej!", skrek jag. "Döda mig istället. Jag ber dig! Döda mig.."
"Hm... Egentligen så borde jag inte... Men om du ber så snällt så." Liam höjde sin trollstav. Jag blundade av rädsla, men jag kunde fortfarande höra vad som hände omkring mig. Chen försökte bryta sig loss bakom mig, någon skrek och en trollformel kom flygande genom luften. Det var nu jag skulle dö. Det kändes inte som jag väntat mig att dö. Faktiskt så kändes det inte alls. Det var inte förrän jag hörde något falla till marken framför mig som jag insåg att jag kanske fortfarande var vid liv. Jag öppnade ögonen, och kunde först inte förstå vad jag såg. Jag var åtminstone kvar i skogen, vilket betydde att jag fortfarande levde. Liam stod framför mig, precis som tidigare, men hans min var nu mer chockad än triumferande. Mellan oss satt Daniel och Alicia böjda över något. En kropp. Adams kropp. Det tog ett tag innan jag förstod att Adams lamslagning måste ha släppt. Att han måste ha slängt sig framför mig för att blockera Liams besvärjelse. Adam hade offrat sig. Han hade räddat mitt liv.
"Nej!", skrek jag och slängde mig ner på marken. Jag kunde höra Liam fly från oss, men jag var inte i förmåga att göra något åt saken. Dessutom hade Liam fortfarande min trollstav.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det gör jag fortfarande inte. Det känns som om någon stuckit en kniv i mitt bröst. Jag kan inte förstå det. Jag kommer aldrig mer få se Adams leende, få känna hans kyssar eller få höra hans usla sångröst. Jag älskar honom, och nu är han borta. Allt för att jag inte lyckades döda Liam förra året, eller för att jag inte gjort det den här gången heller. Om jag faktiskt hade gett upp Chen för Adam, hade jag då mått bättre? Om jag hade kastat en lamslagningsbesvärjelse till på Adam så hade han kanske inte vaknat upp så snart. Då hade han överlevt. Allt är mitt fel. Allt. Jag dog inte eftersom Adam räddat mig, men från och med att han dog så önskar jag att jag vore död i hans ställe. Faktiskt så är jag död. Död inuti.