PRS mellan Queen Boo och Harry-Potter-Bokslukaren

Jag försöker stoppa tårarna, men dem bara rinner ner ostoppbart, och jag kan inte tänka mig att Afrodite skulle skvallra, så jag fortsätter gråta. Det känns bra, till och med skönt, att gråta ut allting.

Plötsligt kommer alla minnen till mig, den första gången pappa förgrep sig på mig. Jag minns smärtan och blodet, och jag kan känna att jag också gråter.

Jag stannar upp i mitt grinande. Afrodites ögon fylls långsamt av en våt vätska, tårar.
"Mår du bra?" frågar jag oroligt.

Jag lutar pannan mot knäna och gungar fram och tillbaka. Jag återupplever smärtan. "Nej... Nej!"

"Hur är det fatt?" försöker jag med, "vad är det för fel?"

"Det...det... är inget" snyftar jag och försöker tränga bort det.

Jag låte henne vara, i förståelsen att det är något man inte vill prata om. Ärligt talat har jag ju själv känt så många gånger.
"Vill du att vi ska titta igenom huset?" frågar jag försiktigt.
Jag ser in i hennes ögon. De är rödgråtna och svullna. Jag hatar när folk är såhär.

Jag torkar tårarna. "Förlåt. Ja, det kan vi göra, men karriaristerna kan vara kvar" säger jag sakligt. Dagsatt ta på sig den känslolösa masken igen då...
"Och först måste jag äta" tilläger jag och bryter brödet i två delar.

"Nej, jag behöver inget", säger jag snabbt, "jag klarar mig. Ta du."
Ärligt talat är jag inte särskilt hungrig. Festmåltiden som vi fick innan spelen började sitter kvar i mig än, och jag har alltid kunnat klara mig länge utan mat. Afrodite behöver den mer.

Jag rycker på axlarna. "Okej, som du vill" säger javmg och börjar tugga på brödet. Det smakar hemskt! Vissa skulle säkert tycka att det var gott men det är jättegrovt med frön. Jag får kväljningar direkt, så jag vänder på huvudet och spottar ut den lilla brödbit jag stoppat in i munnen.