Från olika världar!

(Nu svarar jag så får Oscar svara när han kan, för han är tråkig och jobbar xD)

Cassian vände sig om när Cain kom in i rummet bärandes på en bricka med bandage, salvor, nål och tråd.
Cain kom fram till Jezebel och grimaserade, Cassian visste varför, Cain hade likadana märken på sin rygg, fast hans var permanenta.
"Vad hade han gjort?" frågade Cain och Cassian tittade upp på den sjuttonåriga greven.
"Förra gången hjälpte han Riff" svarade Cassian och såg på betjänten och Cain nickade. "Den andra gången vet jag inte. Jag fann honom så här"
"Ta den här" sa Cain och gav honom en salva som han såg på. "Den är smärtstillande"
Cassian nickade och smörjde försiktigt in såren.
"Det är inte första gången du gör det här" sa Cain och Cassian skakade på huvudet.
"Jag har gjort det innan, när han har gett mig tillåtelse" sa Cassian och Cain såg på honom.
"Tar han inte hand om dem varje gång?" frågade Cain och Cassian skakade på huvudet.
"Den smärtan hjälper honom att glömma den smärtan han känner inombords" svarade Cassian. Han var osäker på varför han berättade det för Cain, kanske för att den svarthåriga mannen hade gått igenom liknande händelser.
"Vad för smarta?" frågade Cain och Cassian ryckte på axlarna.
"Dina gissningar är lika bra som mina" svarade han och Cain såg ner på sin bror.
"Hur fick du Cassandras utseende?" frågade Cain och Cassian stelnade till. Han hatade att se ut som den förre överste prästen, men han var åtminstone vuxen.
"Jezebel räddade mig" sa Cassian och förklarade hela historien som hänt och Cain såg förvånat ner på Jezebel.
"Han är inte det monster du tror. Jag säger inte att han inte är ett monster, men han har bra sidor också." sa Cassian och log emot den andra mannen. "Han blir som förbytt när han är med djur"
Cain nickade, han verkade minnas hunden som Mikaela hade skurit upp.
"Hur länge har du älskat honom?" frågade Riff och Cassian såg på den gråhåriga mannen och ryckte på axlarna.
"Hur länge har du älskat din herre?" sa Cassian och såg på Riff som inte svarade. "Jag vet inte, jag hatade honom ifrån början. Jag ansåg att han var arrogant, ett bortskämt barn som hade allt och inte brydde sig om någon. Men jag antar att känslorna vände första gången jag fann honom med uppskurna handleder" sa Cassian och såg på doktorn som fortfarande var medvetslös. Cain tittade ner på sin bror.
"Han..han" började Cain och Cassian nickade.
"Alexis förstör allt som kommer i hans väg" sa Cassian och log sedan "Med undantag Marie"
Cain nickade och log. Cassian log han med, de var en underlig syskonskara, egentligen var de bara halvsyskon. En galen mördare som helst av allt själv vill dö, en greve som älskar gifter och vill döda sin far, och en ung flicka vackrare än de flesta, ett rent hjärta men med temperament.
Cassian tänkte på att alla Alexis barn hade blivit vackra, men skakade sedan på huvudet.
"Jag tror den unga kvinnan behöver hjälp" sa Cassian utan att se på Sol och Cain nickade.
"Riff" sa han och såg på sin tjänare som nickade och gick bort till Sol. Cain satte sig ner i en stol och såg på Cassian och Jezebel, Cassian såg att han fortfarande var beväpnad och egentligen var det inte så konstigt, Cassian själv visste inte vad som skulle hända när Jezebel vaknade.

Sol var tacksam att någon bad i hennes räkning, att Cassian gjorde det. För hon förstod nu hur det hängde samman att det var Cassian. Det vill säga hon förstod det inte fullkomligt, men Cassians förklaring till mannen gjorde det hela mer förståligt.
Då mannen som tydligen hette Riff kom fram till henne såg hon honom in i ögonen. Hon ville se om där fanns några onda avsikter, men det verkade inte som det och Sol var knappast längre i stånd att göra något åt det. Men hon var glad att någon tog tag i det, Sol var en sådan som knappast självmant skulle be om hjälp om hon verkligen inte var tvungen.
Hon lät Riff komma, släppte honom med ögonen.
"Revbenet, antingen brutet eller en spricka." sa hon med bleka läppar och ordinerade själv hur han skulle göra utan att tänka på det.
Hon hade hjälpt Tengil där hemma med de sjuka men hade aldrig råkat ut för något själv. Men hon snörar upp livstycket till klänningen då han ber henne. Männen fick väl titta bort om de inte tålde att se en naken kvinnokropp, tänkte hon lite roat med ett leende och la sig på soffan som hon blivit tillsagd.
"Brutet, var glad att det inte punktera dina lungor." sa Riff då han känt på henne och Sol bitit ihop om smärtan. Hon svor till, det var värre än hon trodde och hon ville inte bli lämnad ensam. Sedan försvann han för att hämta det som skulle behövas, Sol hoppades att det inte var något farligt, hon visste inte om dagens tekniker.

Det hela hade hänt väldigt fort, först hade de flytt från fängelset, Cassian hade dragit med dem till Jezebels bror och väl i hans herrgård hade de återigen blivit fångar. Det här började gå honom på nerverna, den här världen innebar ett steg framåt och två tillbaka för det mesta verkade det som. Sol hade svåra smärtor och gråblek i ansiktet placerade hon sig i en fåtölj, det gjorde även Yuu; själv placerade han sig på golvet för att tänka igenom scenariot.
De var fångar, kortmästaren var alltså bara en vanlig människa med en stor organisation, det kunde väl inte vara så farligt? Eller? Doktorn och herrgårdens herre verkade inte vara speciellt bra vänner trots att de var bröder och kortmästaren var deras far. Alla relationer verkade bara konstiga enligt han själv, vad gjorde han här? Nåväl, det skulle väl visa sig tids nog vad hans uppdrag var.
Efter en stund tittade tjänaren till Sol och anmärkte på att det var ett brutet ben innan han verkade gå för att hämta något. Ett brutet ben, var det så mycket att gnälla över? Själv hade han blivit genomborrad för två år sedan och hade då klarat sig ungefär lika bra som kvinnan gjorde nu, om inte bättre.
Irriterad över att bli kastad mellan fängelsehålor lutade han huvudet mot väggen i ett försök att sova.

Jezebel kände smärtan återvända, inte bara smärtan på ryggen utan också smärtan han kände inom sig. Han trängde undan känslan av att han hade varit skyldig till sin familjs död.
Han kände Cassians händer smörja in hans sår och han lät bli att öppna ögonen. Han var bara glad över att ha den andra mannen nära sig, att han hade kommit tillbaka till honom. Jezebel var inte säker på varför, men vad spelade det för roll?
Jezebel hörde röster runt sig och han blev chockad när han hörde sin brors röst, vad gjorde Cain här? Vart var här? Jezebel visste inte var Cassian hade tagit honom, eller hade de inte kunnat fly alls. Kanske var de alla fångar, men Jezebel tvivlade på det, han låg i en säng, en mjuk säng dessutom.
Långsamt öppnade han ögonen och såg sig omkring, han förstod snart att det var hemma hos Cain, något som gjorde honom mer förvånad.
"Verkar som döden vaknar" sa Cassian men Jezebel såg honom inte, Cassian måste sitta bakom honom. Det Jezebel såg dock var hans bror, han satt i en stol med en pistol riktad mot honom. Jezebel hade stor lust att skratta, men motstod impulsen, det skulle inte tjäna något till. Jezebel försökte sätta sig upp och Cassian hjälpte honom.
"Försiktigt du har förlorat mycket blod" sa Cassian och Jezebel nickade bara som svar, han kände sig yr och matt, hur nära döden hade han varit den här gången? Han visste inte, men det verkade som om Cassian hämtade tillbaka honom ifrån döden ravin varenda gång.
"Hej broder" sa Cain kallt och Jezebel tittade in i sin brors grönguldaktiga ögon, de ögon han så länge hade velat skära ut och spara på burk.
"Varför?" var allt han frågade och Cain ryckte på axlarna.
"Cassian bad om hjälp och jag var nyfiken på att veta vad du hade gjort för att far skulle bli arg" sa Cain och Jezebel log ett kallt leende.
"Man behöver inte göra mycket, det vet du" svarade han likgiltigt. "Han fann dessa människor i mitt rum" sa Jezebel efter att ha upptäckt att de andra var i rummet. Cain nickade och reste sig upp, han gick fram till Jezebel och såg ner på honom, Jezebel vek inte undan blicken.
"När springer du tillbaka till honom?" sa han kallt och Jezebel vek ner blicken, i det fallet var han inte lika stark som Cain. Cain hade haft kraften att bryta sig fri ifrån deras far, han hade svurit att döda Alexis, men Jezebel var inte skapt sån, han var Alexis, han tillhörde sin far, det visste han därför svarade han inte.
"Du skall inte tillbaka dit" sa Cassian bestämt och Jezebel svarade inte nu heller, han la sig ner i sängen igen. Cassian suckade, Jezebel förstod varför, hur många gånger Cassian än räddade honom kunde han inte bli fri.
"Cain får jag prata med dig?" sa Cassian och greven nickade som svar och de båda lämnade rummet. Jezebel slöt ögonen.
"Om jag bara hade haft den styrka du har Cain" sa han lågt.

Riff kom åter och Sol ställde sig upp. Han band om hennes revben, det fanns inte mycket att göra. Det visste hon själv med, det var bara att vänta att det hela skulle läka. Egentligen var väl smärtan värst, även om det var bättre då hon stod rakt upp märkte hon.
Hon snörde på sig klänningslivet och tackade då hon fick något mot smärtan. Hon kände av honom rent mentalt, men han verkade ha rent mjöl i påsen så hon drack den beska drycken.
Riff försvann till Jezebels sida som nu var tom, de andra männen hade gått.
Sol sa inte mycket utan lutade sig mot väggen och betraktade de andra männen. Den mörkhyade satt som vanligt på golvet, han verkade alltid göra det, varför? Yuu var placerad i en fåtölj med uppsikt över alla.
Plötsligt trött la sig Sol i soffan utan att skava allt för mycket på revbenen. Hon kunde gott förstå att smärtlindringen även innehöll något lugnande. Fast hon hade bestämt sig att inte sova bara vila, vilket hon också gjorde. Hon litade till viss del på dessa människor, men ingen hade än visat sig dålig så det var väl bara att se tiden an.

Jezebel la sig på rygg och kände smärtan ifrån såren, han log. När smärtan omslöt honom slapp han tänka, han behövde inte känna rädslan över att hans far skulle finna honom, att han för alltid var hans.
Jezebel undrade vad Cassian och Cain pratade om, han funderade på att gå ut och störa dem men lät bli, han ville inte skrämma iväg Cassian nu när han faktiskt hade kommit tillbaka till honom.
Jezebel spetsade öronen när den unga mannen började prata med Riff. Han undrade vad mannen menade. Hur de kommit hit? Hur kunde de inte veta hur de kom dit.
Riff tittade upp ifrån kvinnan som hette Sol och såg på den unga mannen.
"Nej, vi trodde att Alexis tog hit er, men om han slängde er i fängelsehålorna så vet vi inte" sa Riff och tystnade en stund. "Vi funderar på att prata med Dominic"
Jezebel undrade hur ett medium skulle kunna hjälpa dem, men han visste att medier hade oförklarliga krafter, något han aldrig hade intresserat sig för. För honom spelade egentligen ingenting någon roll, det enda som spelade någon roll var döden.
"Vart är ni ifrån?" frågade Jezebel och såg på främlingarna i rummet. Han hade ingen aning om vilka de var.

Sol lyssnade på dem med halvslutna ögon från soffan. Vågor av trötthet sköljde över henne som vågorna mot stranden.
"Han kanske slängde oss i fängelsehålorna för att få er och tro att han inte sänt efter oss. Fast han verkade förvånad då han såg oss." mumlade hon sömnigt fram.
"Om det var så, så har han misstagit sig. Jag hjälper inte dem som går mig emot." sa hon bara och vände huvudet åt Jezebels håll.
"Skulle du tro mig om jag sa att jag är född år 1579 och uppvuxen i Trondheim i Norge?" sa hon som svar på hans fråga och såg sedan upp i taket. Att komma hem? Hon visste inte, hon hade en gnagande föraning om att döden väntade henne där.
"Det är därför jag vill se böcker om häxbränning, jag vill se mitt namn." fortsatte hon högt som fortsättning på sina tankegångar. Det var egentligen ingen ide att dölja det mer, hon kände sig bara förvirrad av allt.
"Heter Sol Angelica av Isfolket." sa hon som slutet av sin presentation, men mest åt Jezebel som kanske inte visste det.

Jezebel tittade på Sol och skakade på huvudet.
"Hade han sänt efter er hade han inte gått till mitt rum. Han hade fått er skickade till honom." sa Jezebel enkelt skrattade sedan kallt "Alexis räknar inte med er hjälp, han går över lik och det spelar ingen roll vems lik, han tänker få er undanröjda"
Jezebel satte ner fötterna på golvet och reste sig upp. Han gick fram till fönstret och såg på Sol i spegelbilden.
"Inget är omöjligt" svarade Jezebel. "Kan man växa liv i de döda kan man säkert resa i tiden"
Jezebel hade lärt sig att ha ett öppet sinne, han visste att mänskligheten alltid fann sätt att förstöra världen. Han visste inte vad de gjorde här, men han misstänkte att dessa människor var lika vidriga som alla andra människor.
"Fröken, vi har inga böcker här över häxbränningar i Norden" svarade Riff och Jezebel log lite, det var en självklarhet och det hade varit korkat att tro något annat. Han var osäker på om det ens fanns böcker över vilka som dött i England under häxbränningen.
Jezebel tittade på den unga mannen och ryckte på axlarna, han fann ingen mening att svara honom. Han hade ingen aning om vad för uppdrag han hade varit på och även om han visste var det inte relevant för honom, han kunde inte hjälpa honom hem, det enda som var intressant var att ingen av främlingarna verkade känna varandra, han undrade varför de hade förts samman.
Jezebel vände sig om när Cassian och Cain kom in genom dörren och han såg på dem.
"Ni behöver alla vila" sa Cain och Jezebel undrade vad de hade pratat om. "Riff kommer visa er till era rum" Cain såg på sin betjänt och sedan de tre främlingarna. "Ni kan alla ge er av när ni vill och kommer då återfå era vapen. Jag råder er att inte försöka göra något om ni inte vill dö"
Jezebel undrade var Cain skulle göra om de försökte något, men han var inte i stånd att ta reda på det och Jezebel tänkte inte ge Cain tillfredsställelsen att döda honom, det var Jezebel som skulle döda Cain.
Jezebel såg när de andra tre försvann ut ur rummet och han blev ensam kvar med Cassian.
"Du behöver sova" sa Cassian och Jezebel nickade, han fann ingen mening med att bråka. Han la sig ner i sängen och Cassian gick bort emot soffan och Jezebel såg på honom.
"Kan du sova bredvid mig?" frågade han lågt osäker på om Cassian hört honom. Men snart kom den andra mannen fram till honom, han la sig ner i sängen bredvid honom utan ett ljud och se somnade snart båda två.

Sol förstod verkligen inte hur de kommit mot Alexis, eller snarare varför han ville döda dem. Eller inte ens döda, gå över lik för dem som Jezebel uttryckte det. Sol gillade det inte, inte att oskyldiga människor skulle gå åt. Inte för att hon var okänd för att ge igen, men det var mot människor som förtjänat det och ja det hade hänt att de dött av olyckor.
Att de inte hade böcker över döda kunde hon med lista ut, de fanns i kyrkböcker, kanske hon kunde sända brev till kyrkan därhemma och att de svarade, läste i gamla böcker?
Hon orkade inte tänka, ville bara sova och ögonlocken slog ideligen igen. Så när Cain sa att de skulle få sova var hon mer än glad. Hon visste att hon skulle tänka både klarare och bättre efter en god natts sömn och era rum lät mycket bättre än fängelsehålor.
De följde efter Riff ut och han visade dem till rummen, de låg i en korridor längre bort. Rummen låg dock ganska nära varandra, allt detta uppfattade Sol i en enda blick innan hon sa god natt till dem och gick in i rummet som tilldelats henne.
Trött satte hon sig på sängkanten och började snöra av sig kängorna och få av sig klänningen, det var bara obekvämt att sova i kläder. Rummet var fint, mörkt men hemtrevligt och med en brasa i ena ändan. Det påminde om hennes därhemma, mycket påminde om där hemma, men hon gissade att mycket borde ha ändrats med. Mycket mer hann hon inte tänka innan hon kröp under lakanen och somnade tungt.

Jezebel vaknade av att det knackade på dörren och han drog genast en skalpell, glad över att Cassian inte hade gett bort alla hans vapen. Jezebel visste inte om det var för att Cassian inte hittat den eller om han hade valt att låta Jezebel behålla den.
Doktorn gick över golvet och fram till dörren, förvånad över att han blev väckt mitt i natten. Han öppnade den långsamt och såg på sin bror som stod där. Jezebel lutade sig emot dörrkarmen och såg på honom med en kall blick.
"Crehador tänker hålla en seans" sa Cain och Jezebel ryckte på axlarna.
"Jag har inget intresse av seanser" sa Jezebel och vände sig om.
"Han kräver att ni alla skall medverka" sa Cain och Jezebel vände sig om och log kallt.
"Han kräver?" sa Jezebel och Cain gick närmare.
"Det är mitt hus, mina regler. Enda anledningen till att du är här är för att Cassian bad mig. Jag kan lika lätt kasta ut dig" sa Cain och Jezebel ryckte på axlarna.
"Gör det då. Jag har inget intresse att stanna här resten av mitt liv" sa Jezebel och började stänga dörren men Cain hindrade honom.
"Så du springer hellre tillbaka till far med svansen mellan benen som den hund du är" sa Cain kallt och Jezebel tog två stora kliv mot honom och tryckte upp honom mot väggen.
"Vad skall du göra Jezebel? Döda mig? Far skulle inte gilla det" sa Cain och Jezebel log.
"Nej men jag skulle gilla det. Att ha dina ögon på burk skulle stilla lite av de hatet jag känner" sa Jezebel.
"Varför flyr du inte?" sa Cain och såg på sin bror. Jezebel log kallt.
"Jag vill inte. Jag är hans och min plats är vid hans sida. Endast han kan befria mig ifrån det här livet. Jag är hans ut i fingerspetsarna" sa Jezebel och Cain fnös.
"Du är en större dåre än jag trodde. Han kommer aldrig älska dig, han kan inte älska" sa Cain och Jezebel pressade skalpellen mot Cains hals och log när blodet började rinna ner för halsen.
"Kärlek är något dåraktigt. Kärlek är det som gör dig svag" sa Jezebel. "Du vill beskydda dina nära och kära, de kommer bli ditt fall"
"Jezebel" sa Cassian bakom dem. Jezebel förstod att de hade väckt den andra mannen. "Släpp ner honom"
Jezebel backade undan ifrån Cain och såg hatiskt på sin bror.
"Jag ber om ursäkt Cain" sa Cassian och Cain såg på honom.
"Han kommer aldrig förstå Cassian" sa Cain kallt och Jezebel såg på dem undrandes över vad de pratade om.
"Crehador vill se er om tio minuter i salongen. Riff har gått för att väcka dem andra." sa Cain och lämnade dem. Cassian såg på Jezebel med en besviken blick innan han gick in i rummet igen. Jezebel gick efter honom och drog på sig skjortan över såren. Han lät det askblonda håret hänga fritt över ryggen. Cassian såg på honom och skakade på huvudet utan att säga något.
Jezebel var inte säker på varför han kände sig så upprörd över att Cassian var besviken på honom. Jezebel hade varit hans överordnad inte tvärt om. Den unga läkaren skakade på huvudet och gick förbi Cassian. Han fokuserade på hatet han kände gentemot Cain, för att slippa känna något annat.
Jezebel kom in i salongen och såg på Crehador som stod där. Jezebel visste att hans far hade erbjudit mannen en plats i organisationen men han hade tackat nej.
"Tänk att träffa er här Döden" sa Crehador och Jezebel valde att inte svara honom utan han slog sig ner i en fåtölj, han korsade benen och lutade huvudet emot handen och väntade på att de andra skulle dyka upp så han kunde få det överstökat. Jezebel hörde Cassian komma in och hur han började prata med Cain, något som irriterade honom av någon anledning.