När jag ser på dig

Jag upptäckte precis att jag tyvärr inte hinner läsa den här ficen
Dock kanske jag kommer tillbaka, men för tillfället kan det nog bli svårt...
Men lycka till med den här ficen!!! Jag tror att den kommer att bli jättebra och att det kommer att gå galantEmmadora :d

Är ledsen att du inte hinner läsa, Noorkuu, men å andra sidan kan du ju läsa ikapp senare om du har mer tid för det då Här är kapitel fyra.

KAPITEL FYRA: FESTEN

Det kändes som om Lee höll på att bli galen under terminens första veckor. Hon hade alltid haft svårt att berätta för Isac vad hon egentligen kände för honom, men nu var hon under tidspress, och det gjorde inte saken lättare. Efter det här året i skolan skulle Lee och Isac gå skilda vägar, så som många gjorde efter sitt sista skolår. Isac ville jobba för trolldomsministeriet, medan Lee redan blivit erbjuden en tillfällig plats hon St Mungos sjukhus, där hennes moster jobbade. Lees familj var en salig blandning av magiker och mugglare. Både hennes mamma och pappa var icke-magiska, men Lees moster och mormor var häxor. Lee hade alltså levt hela sitt liv i mugglarvärlden, men hon hade alltid vetat om att magi fanns.

Lee saknade alltid sin familj när hon var på Hogwarts, men i år var längtan nästan värre än vanligt. Mest av allt saknade hon farbror Arnold. Det fanns ingen så bra på att ge goda råd som farbror Arnold, och han fick alltid reda på vad som hände i Lees liv. Det enda han inte visste om var hennes känslor för Isac. Nu när farbror Arnold inte var i hennes närhet så spelade hon mer och mer fiol. Det var rogivande och nästan som att gå på terapi att spela fiol. När Lee spelade så kunde hon vara sig själv och hon kunde glömma allt som skulle tynga ner henne så fort hon slutade spela. Det hade blivit som en daglig rutin att hitta något tomt klassrum någonstans och sitta och spela.

Det var det Lee gjorde just nu. Hon lät stråkens tagel glida över strängarna och blundade. Det var en vacker melodi som hon lärt sig av en mycket gammal man för länge sedan. Låten hade aldrig riktigt släppt sitt grepp om henne. Det var som om den surrade i bakgrunden av allt annat som hände, och Lee kände sig nästan skyldig att spela melodin varje gång hon tog upp sin fiol. När Lee till slut (efter att ha spelat melodin många gånger om) sänkte fiolen och stråken hörde hon en applåd. Givetvis blev Lee rädd, för hon hade inte märkt att någon kommit in. Hon vände sig hastigt om, och vem stod där om inte Isac?
"Superbra", sade han och applåderade igen. "Du har en grym talang. Jag fattade aldrig att du var så bra." Lee rodnade.
"Hur hittade du mig?"
"Varför har jag aldrig fått höra dig spela förut?"
"Svara på min fråga först innan du börjar ställa egna", sade Lee en aning retsamt.
"Jag letade efter dig." Lees rodnad djupnade. Hade Isac letat efter henne? "Svara nu på min fråga", fortsatte han otåligt. "Varför har jag aldrig fått se dig spela tidigare? Du äger ju."
"Jag vet inte", svarade Lee. "Ingen brukar få se på när jag spelar. Det är liksom en sak jag gillar att göra ensam. Varför letade du efter mig?"
"För att jag ville kolla om du hade ändrat dig och vill gå på Mathildas fest på lördag i alla fall? Det ska tydligen bli en ganska stor grej. Alla från femman till sjuan kommer."
"Du vet väl att du kan gå utan mig?", frågade Lee retsamt och tog bort axelstödet från fiolens undersida för att lättare kunna packa ner den i fodralet.
"Ja, jag vet det, men snälla, rara Lee? Du är ju min bästa vän. Vem ska jag annars vara med där? Mathilda?", Isac gjorde en grimas. Till Lees förtjusning verkade inte Isac gilla Mathilda alltför mycket sedan hon rev sönder Lees teckning.
"Kan jag väl", svarade Lee med ett försök till att få rösten nonchalant. Egentligen bubblade hon inombords av förväntningar och förhoppningar inför kvällen. Kanske skulle hon våga berätta allt det där som hon önskat att hon redan sagt till Isac. Kanske skulle hon våga säga hur speciell han var för henne, och det fanns en liten chans att han skulle säga samma sak tillbaka.

---

På lördagseftermiddagen stod Lee och gjorde sig i ordning inför festen. Hennes klänning och mask som hon beställt hade kommit med posten samma morgon, och båda två passade utmärkt. Nu såg hon på sig själv i sin spegel. Det var en perfekt mask som bara täckte näsan och området kring ögonen. Den var svart med gulddekorationer medan klänningen var djupaste röd.
"Ska du inte ha lite smink?", frågade en av de andra flickorna i sovsalen, Erica. "Du kan låna av mig."
"Jag vet inte...", svarade Lee tveksamt. "Jag brukar ju inte ha smink."
"Kom igen! Jag kan sminka dig." De andra flickorna i sovsalen ville också hjälpa till, så snart var alla samlade i en klunga runt Lee. Hon kände sig som en försökskanin, men det gjorde henne inget. Om de här flickorna kunde göra henne snyggare så kanske det inte var något att klaga över. Det var ju trots allt en fest hon skulle gå på. "Isac kommer äääälska dig när han se dig. Det kanske äntligen blir lite action", sade Erica och de andra fnissade.
"Hur kan ni veta att jag...?"
"Men gumman, alla vet." De andra flickorna nickade instämmande. "Det är bara Isac som inte gör det."
Lee kände sig nästan lurad på något sätt. Hon visste inte varför hon kände så, men det gjorde hon. Folk visste för mycket om henne, och det kändes inte bra.

---

Isac väntade i uppehållsrummet på att Lee skulle dyka upp. Han tittade hela tiden ner på sitt armbandsur. Tio över nio. Kvart över. Tjugo över. Till sist vände han sig om och gick. Det var ju trots allt inte så att han och Lee hade kommit överens om att träffas i uppehållsrummet. De kunde ju lika gärna träffas på festen. Han följde med klungan av elever och tänkte att lärarna nog måste ha blivit underrättade om det här, för annars skulle festen aldrig vara så sent. Rummet där festen skulle vara låg nere på första våningen. Det verkade verkligen som om det skulle bli en stor fest, för ett flertal elever var redan därinne och drack eldwhisky och pratade, lyssnade på systrarna spök på en grammofon eller dansade.
"Isac!" Någon slängde sig om halsen på Isac, som i ett förvirrat ögonblick trodde att det var Lee, men insåg snart att det var Mathilda. Han klappade henne lite lätt på ryggen. Isac tyckte fortfarande inte att det Mathilda gjort mot Lees teckning var särskilt snällt, och han hade inte för avsikt att vara med någon som varit så taskig mot hans bästa vän.
"Ehm... cool fest", sade han tveksamt. "Jag måste gå. Ska leta efter Lee." Mathilda såg surt på honom.
"Okej. Ses senare då."
"Japp."

---

Lee kom in i rummet, och kände sig direkt utpekad. Varför tittade alla på henne sådär? Var något fel? Hade hon tandkräm i mungipan? Hon kände sig genast runt munnen, men det var inget där. Istället bestämde sig Lee för att ignorera alla blickar, men till sist gick det inte längre. Någon sa:
"Vem är hon? Går hon på vår skola?"
"Ja, jag går här", sade Lee irriterat. "Om inte du har sett mig under de sju år jag har gått här så är inte det mitt problem utan ditt." Sedan gick hon rasande därifrån. Var kunde Isac vara? Hon såg inte Isac på hela kvällen, utan umgicks istället med sina kamrater från sovsalen, och de hade det ganska kul. Lee var säker på att hon hade haft det roligare med Isac, men hon kunde inte hitta honom, och när hon väl hittade honom önskade Lee att hon inte hade gjort det. Vid slutet av kvällen fann hon honom nämligen på mitten av dansgolvet, men han var inte ensam. Isac stod tätt ihop med Mathilda, och de hånglade. Lee kunde inte titta. Hon blev stött, för även om hon och Isac inte var tillsammans, så kändes det som om han lovat bort sig till henne. Lee hade inte trott att Isac skulle hitta någon, även om han givetvis hade all rätt tilll det, men hade han all rätt så borde väl hon också ha det? Lee vände sig om. Hon skulle hämnas. Hon ville se hur Isac reagerade om situationen var omvänd.

---

Isac hittade inte Lee, och var säker på att hon hade bestämt sig för att inte dyka upp. Däremot såg han en flicka i röd klänning och svart mask som tydligen var kompis med Lees sovsalskamrater. Hon var mycket söt, men Isac hade alltid varit för blyg för att gå och prata med flickor han inte kände. Han bestämde sig därför för att vänta till senare. Så länge hängde han med några andra klasskompisar. Isac tyckte att det var synd att Lee inte hade dykt upp. Han var övertygad om att han hade haft roligare med henne. När kvällen höll på att ta slut tog Isac äntligen mod till sig och gick mot flickan i den röda klänningen. Han undrade vem det var. Masken och mörkret gjorde allt så mycket svårare.

---

Mathilda såg Isac gå mot flickan i den röda klänningen, som hon genast identifierade som Lee. Det här var inte bra, tänkte hon, men hon visste precis vad som behövde göras. När Isac gick förbi Mathilda stannade hon upp honom.
"Hej, Isac. Har du kul?"
"Ja. Jag tänkte just..." Mathilda pressade sina läppar mot Isacs. Chocken och förvåningen höll Isac kvar precis tillräckligt länge för att Lee skulle hinna se det, och Mathilda såg med glädje hur Lee gick därifrån.

---

Isac såg också flickan i den röda klänningen gå därifrån, och det var då han insåg att han kände igen något i hennes gång. Det kunde väl inte vara...? Jo, det var Lee. Han släppte genast Mathilda, och utan att ens lämna en ursäkt sprang Isac efter Lee.
"Lee! Förlåt. Jag menade inte...Åh..." Lee stod vid utgången, passionerat kyssande en pojke som Isac kände igen som Timothy från Hufflepuffs quidditchlag. Isac blev plötsligt på dåligt humör. Varför visste han inte, men han visste att han inte ville stanna på den här festen längre. Den var tråkig, och han blev irriterad av att ens vara i närheten av Lee och Timothy.

Emmadora Ja, det ska jag absolut försöka göra om jag får tid

Ahh!!!
SÅ BRA!
Du kan inte sluta där!!!
Orättvist

Nej Lee!
Du skulle inte ha hämnas!

Älskar det där med fiolen♥

Me2

Åh najj..

Superspännande!! Mer, tack!

Aah!
Super!