HP_Maja :*

"Till... Näe, ingen speciell."
Fast det var verkligen någon speciell. Fast det vågade hon inte säga till Alison. Det var Alex, Hazels... vän. Han skulle också ut på resan! och satt förmodligen någonstans på tåget. Hazel visste bara inte var och det var hur länge sedan som helst de hade träffats. Och så var det ju det lilla faktum att Alex var fattig. Tågresan hon gjort till honom, i andra änden av landet, hade varit illegal och det var hennes morbror som hjälpt henne.
"Det var bara, du vet, en vanlig liten resa sådär.", mumlade Hazel till Alison.

"En vanlig resa?!", utbrast Alison och flög upp ur sätet. "En tågresa, och du kallar det en vanlig liten resa!? en vanlig liten resa är ett kvarter ned." Alison sätter sig häpet ned på sätet igen. Att prata med en översittare, inte bra, att skrika på en översittare, inte bra alls. Hon förbannade sig över sitt humör.

"Jag... Menade inte så..", mumlade Hazel.
Skulle hon berätta sanningen? Nej. Jo. Nej. Nej. Nej.
"Så, eh..."
Hon behövde hitta något att prata om, kände hon.
"Jag.. Vad... Heter din mamma?"
Det kändes som en fullkomligt idiotisk fråga då Hazel inte ens visste om Alisons mamma var vid liv. Men hon hade formulerat den, den hade kommit över hennes läppar, även om hon önskade att Alison inte skulle ha hört.

Alison slog ned blicken.
"Inget", sa hon. "Hon är död." Orden klingade kvar i luften och Alison undrade varför hon ens sagt något. Hon brukade inte öppna sig för folk, men hon kände som om hon kunde säga vad som helst till Hazel.

"Jag..."
Hazel visste inte vad hon skulle säga.
"Jag beklagar"
Det lät så futtigt.
"Men vad... Hette hon då?"

Alison blev lite sur på Hazel, fattade hon inte att det var ett känsligt ämne?
"Maria", sa hon tillslut. Hon försökte få röstan att låta stadig, men det gick sådär. Sen svalde hon. "Pappa Bill, bror William och syster Samantha. Och du?"

"Ok...okej."
Hazel märkte att Alison blev sårad.
"Uhm, mamma Lou, pappa Zac och tvillingbror... Eric."
Hazel gjorde en paus.
"Han är också på tåget."
Hon nästan viskade orden, varför visste hon inte.

Alison kollade upp, hon hade suttit med blicken nedslagen.
"Varför sitter du inte med honom då?", frågade hon.

"Jag..."
Hazel kunde ju inte berätta att de inte fick sitta tillsammans. Precis som att hon och Alison egentligen inte fick sitta med varandra.
"Jag vet bara inte var han sitter"

Alison hade alltid kunna läsa av folk, och nu såg hon tydligt att Hazel ljög.
"Är han som en hemlig kompis eller nåt?", frågade hon och kollade på sätet bredvid Hazel.