Öppet rollspel! ~Magic~

Elias hade tänkt gå och lägga sig men då han märkte att klockan bara var sju så ångrade han sig. Han blev frustrerad av att inte ha något att göra. Hans lillebror var hos en kompis och hans mamma var och handlade. Hon skulle antagligen komma hem snart, tänkte han. Vad skulle han göra nu då? Han bestämde sig för att ta en liten promenad innan mamma kom hem. Han hoppade i skorna och sprang ut. Han gick längs en gräsmatta som han visste skulle leda honom till skolan. Plötsligt kom han på att den gamla fotbollsplanen låg precis på vägen. Fotbollsplanen. Dit alla ungdomar gick. Han hoppades att ingen var där och fällde upp luvan på sin tunna kofta. Oturligt nog så var det några där. Olika röster hördes. Det lät inte som om det var många, men minst två. Han började gå med snabba steg och försökte undvika deras blickar. Han tittade mest ner i marken. Han hade tänkt gå till skolans bibliotek. Där var det alltid trevligt och dessutom så behövde han något att läsa.

Lovisa tittade ut över planen. Hon fick se en pojke. När hon tittade närmare såg hon att det var Elias. Han såg ganska nedstämd ut, och vem vill att andra ska vara ensamma?
"Elias!" ropade hon. "Elias, kom hit!"
Han tittade mot oss, men sade inget.

(Majaluna: Bra att du sa till, fixar det. )

Hazel såg på pappas ansikte. Han sov. Ingen idé att väcka honom, sömn är ett botemedel mot depression, hade Hazel läst någonstans. Men hon orkade inte se på pappa. Han såg så.. Vanlig ut när han sov. Som om allt det där inne inte fanns. Det röda håret, det som Hazel själv ärvt, låg spritt över kudden och de blå ögonen, som Hazel också ärvt, var slutna. Hazel var en kvinnlig minikopia av pappa. Det var också en anledning till att det blev så jobbigt att titta på honom. Det var som att se en äldre, skäggigare version av henne själv. Därför stegade hon ut ur pappas rum och ropade in till Melissa i köket:
"När är maten färdig?"
"Om en stund", blev svaret.
"Hinner jag gå en sväng?"
"Jadå, inte för långt bara.", svarade Melissa.

Hazel drog på sig sin vita huvtröja och fällde upp huvan över det långa, rödorangea håret. De svarta sneakersen knöt hon snabbt på, och så gick hon ut.

Det var inte så kyligt som hon trott, och stegen förde henne automatiskt till den gamla fotbollsplanen dit alla ungdomar gick. Alla sysslolösa nästan-nior som Hazel själv. Redan innan hon hunnit fram hörde hon många röster, och hon funderade på att vända om. Men så stålsatte hon sig själv - det var inte hennes mobbare som stod där. Förhoppningsvis inte iallafall. Så hon fortsatte hela vägen fram till planen.

Lovisa såg att Hazel kom närmare planen hon med. Det var värst vad alla hänger här då, tänkte hon och vinkade åt Hazel att komma också.

(Förlåt för kort)

( Vi kanske ska typ vänta in de som inte skrivit än? Typ Mefour, Fourma och om det var nån mer c: )

Johannes satt fortfarande uppe på lycktstolpen han funderade på om han kunde ställa sig upp och hoppa till nästa. Men om han skulle ramla och landa på marken skulle hans kopior komma fram. Han bestämde sig för att sitta kvar

Edward märkte plötsligt att det hade kommit fler ungdomar till planen. Han gick fram till en tjej med blont, långt hår, som vinkade till en annan tjej.
"Hej", sa han och log snett.

"Hej" svarade Lovisa och besvarade leendet. "Jag heter Lovisa."
Hon sträckte fram handen som hälsning och log fortfarande.

Det var försent. Någon hade sett honom, till och med sagt hans namn. Han var tvungen att gå till dem. Att hälsa. Att prata. Att umgås. Allt sådant som han inte kunde. Han gick sakta fram till flickan som hade ropat på honom. Lovisa. Hon hade han faktiskt prata lite med förut. Hon brukade sitta i biblioteket. Han blev lättad över att hon var där. En annan person var också där. Edward, som också skulle börja nian. Elias undvek hans blick. Edward var en av de mer populära killarna, en riktigt tjejtjusare och proffs på fotboll. Det tog ett tag för Elias att inse att det fanns ännu en kille där. Han satt uppe på en lyktstolpe. Elias undrade hur han hade kommit upp det men frågade inte. Plötsligt kom en annan flicka dit. Lovisa höjde handen och vinkade till henne. Edward och Lovisa hälsade på varandra medan Elias bara tittade ner på sina fötter.

(Var bara tvungen att skriva lite meeer, men nu slutar vi och väntar på de andra )