Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

Liv kastade sig om halsen på mig och jag kramade tillbaka. En själsfrände, stod rakt framför mig! Vi var visserligen olika till utseendet, men magin fanns ändå, inom oss. Jag log det största jag kunde. Jag ville aldrig släppa taget. Men efter det som kändes som ett helt liv släppte jag.
"Ska vi gå och lägga oss igen?" sa jag.
"Nej" sa Liv och skrattade.
"Jag tänkte väl det" sa jag och skrattade jag med.

Vi skrattade länge och mycket. Vi skuttade till lektionerna och läxorna var så mycket roligare när man man med Jenny. Eftersom jag alltid gillade läxorna var de nu så extremt bra att det inte kunde beskrivas.
Jag hade aldrig trott att det skulle bli så här, att jag skulle träffa en själsfrände, en så underbar, underbar skapelse. Det var som i en dröm.

Dagens första lektion var örtlära. Jag och Liv sprang glatt till växthuset nummer ett.
Professor Sprout var en knubbig häxa med rynkigt ansikte, och hon log glatt när alla kom in i salen.
Jag tittade på Liv. Hon tittade tillbaka, och vi började skratta åt ingenting.
Då började hela klassen skratta.

Det var underbart att så många skrattade med oss. Tillochmed professor Sprout skrattade, men började sedan hennes lektion. Jag lyssnade knappt.
Jag hade aldrig fått någon att skratta. Förens nu.

(kort, men det är jobbigt att skriva på mobilen)

(Jag förstår dig)

"Idag ska vi jobba med alrunerotar" sa professor Sprout.
Klassen började mumla upphetsat och Sprout började förklara.
Efter lektionen var det 20 minuters rast. Jag och Liv sprang glatt till trädet i mitten på skolgården och vi slog oss ner.

"Trodde du från början att vi skulle ha tvillingkärnor?" frågade jag Jenny. "På tåget när du kom in i kupén kände jag på mig att du var någon bekant. Inte någon som jag träffat, utan mer att jag visste att du fanns och att vi var skapta för varandra. Förstår du hur jag menar?"
Jag fnissade till, utan anledning. Eller jo, Jenny var den anledningen.

"Jag förstår" sa jag. "Jag kände igen dig, men ändå inte."
Det där lät oförståeligt. Som en gåta. Egentligen var allt det här en gåta. Ett mysterium, som väntade på att bli löst.
"Förstår du?" sa jag sedan, för att kolla.

"Ja", sa jag,"jag tycker precis som du".
Jag förstod ingenting av vad jag sa, jag litade på känslan i mitt undermedvetna. Egentligen, man måste inte veta allt. Om jag tycker att det här känns rätt, är det rätt.
Jag log mot Jenny.
"Jag tror att det är dags att gå till nästa lektion", sa jag sedan med ett snett leende som jag aldrig tidigare skulle dyka upp i mitt ansikte. När jag träffade Jenny förändrades allt. Verkligen allt.

(Jag har så ***** ont i min arm efter den där sprutan...)

(Stackare! Gjorde du som jag sa?)

"Det tror jag med" sa jag glatt. "Det är förvandlingskonst nu."
Vi började gå mot professor McGonagalls klassrum. Det var varmt ute och jag verkligen längtade efter att få gå ut i solen. Det var så frestande.
Men vi hade en lektion nu.

(Ja, men inte med chokladen. Jag har liksom inte så mycket fett på min arm...)

Alla var inne i klassrummet när jag och Jenny rusade in och satte oss längst bak bredvid varandra.
"Oops", viskade jag till Jenny medan jag tog fram några läroböcker. "Vi kom visst försent".
Jag fnissade till, och professor McGonagall gav oss en sträng blick, som förstördes lite av att det ryckte i hennes mungipor. Hur kunde vi få alla att skratta, bara för att en av oss fnissar till?