kampen mot umbrigd

Jag rös till.
- Jag föddes i helt fel familj, sa jag.

- Du passar in hos bättre människor, sa jag. Fast Draco verkar okej! Han verkar tycka om dig.

- Draco är den ända i min familj som bryr sig om mig, sa jag.

- Tur att någon bryr sig om dig, mumlade jag. Förresten, jag bryr mig om dig.
Vi hade helt glömt bort Harry.

- Tack, sa jag och kramade om Bella.

Kramen gjorde mig glad, Alex var någon som gjorde mig glad. Jag kände mig otroligt väl till mods i just det ögonblicket. Just det ögonblicket var underbart.

- Men vart är Ginny? frågade jag.

Jag bestämde mig att jag skulle gå och sitta med de andra för jag skulle bli galen om jag skulle sitta här med mina tankar under en timme.
- Ursäkta mig, kan jag få sitta med er, jag sitter helt ensam? Frågade jag osäkert de som satt i båset brevid.

- Visst, sa jag glatt.

-Gärna, instämde jag med ett stort leende. Du ska inte behöva sitta ensam!