Prs mellan yerawizardthea & syrup

Han sa just att han tyckte om mitt skratt.. What? "Nooo jag skrattar ju askonstigt!" säger jag och gör en ful min samtidigt som jag börjar skratta igen. "Jaha du menade så. Jag trodde att du menade lektion och lärare som följer med. Då måste jag ju nog säga att trollkonsthistoria är min favorit. Jag älskar att läsa om gamla saker!" sa jag lite generat. Hur kunde jag lyckats fatta fel...? ((vi säger att han har det x)))

"Nejdå, det gör du inte" säger jag och ger henne ett upmuntrande leende, dock inte lika glädjestrålande som jag förut givit henne. Men varför göra det, när det räcker med ett litet? Dessutom vore det jobbigt att le så mycket och länge, mina käkar skulle gå sönder till sist.
"Njaa, själv tycker jag nog inte att det är det allra roligaste direkt. Men tur är det väl att vi är olika! Men du, är det okej om jag lägger mig ner? Jag har ont i huvudet och så, sömnbrist" säger jag. Om hon inte var okej med det skulle jag inte göra det, dock et jag inte varför hon inte skulle vara okej med det, men det är väl alltid bäst att fråga.

Hans leende såg ut att ha falnat. Hade jag gjort något fel? Jag dämpade mitt leende jag med, det är inte kul att le till någon som inte ler tillbaks.
"Nej det tycker nästan ingen förutom jag." Sa jag lite dämpat. "Gud! Du hade inte behövt fråga. Du borde nog sova!" sa jag och såg oroligt på honom. Vad tusan skulle jag prata med honom för? Han behövde ju sova, det hade jag ju sett nästan direkt. Gah jag gör alltis fel tänker jag och tittar ned på mina händer, som hade krypit in i tröjan igen.

!Men alltså, jag ska bara lägga mig ner. Jag ska inte sova. Det är mycket mer intressantare och trevligare att snacka med dig!" försökrar jag och tar upp mina händer som i försvar av något slag, eller någonting sådant. I alla fall så makar jag mig till änden av sätet och lägger mig som i framåtstupa sidoläge precis innan man har vänt om personen, men med händerna under huvudet istället för axeln och som ett V. Jag ser upp mot taket i kupén och funderar över någonting att prata om, tills jag kommer på det.
"Vad har du gjort på lovet då?" frågar jag, och sluter ögonen. Inte för att sova, bara för att vila dem.

"Men om du inte har sovit borde du ju sova! Jag kan vara tyst!"
Jag borde låta honom sova! Fast jag måste ju svara på hans fråga först!
"Varit med mina syskon mest. Självdå? Nu ska jag vara tyst!"

"Men nej. Jag klarar mig. Jag vet inte ens om jag kan somna nu" säger jag så övertygande jag kan. Det kanske inte var det smartaste draget av mig att lägga mig ner, nu kommer hon säkert att inte prata med mgi alls på hela resan, hur jag än kommer att försöka... kanske.
"Jaså? Hur många syskon har du då?" frågar jag och försöker att få igång en så bra diskussion som möjligt, "Har väl mest läst antar jag."

Haha sure att han klarar sig. Han kommer ju att vara halvdöd vid middagen..
"Men snälla vännen sov. Det behöver du!"
Försöker han få mig att fortsätta prata? Damn, jag är inte nog ohyfsad att bara ignorera honom.
"Tre stycken.. Självdå? Ah jag älskar att läsa! Jag brukar läsa The tale f the three brothers för min lillasyster ganska ofta!" säger jag med en stor entusiasm. "Men du, snälla sov nu. Jag kommer att få dåligt samvete av att hålla dig vaken!" säger jag lite tystare med omtänksamhet i rösten.

"Hur vet du att jag är snäll? Tänk om jag är värsta yxmördaren, och det är därför ingen vill umgås med mig?" frågar jag med undran. Det är ju sant, hur kan hon veta om jag är snäll på den här tiden? Hon vet ju knappast någonting om mig alls. Men ja, sömnen borde jag behöva egentligen, annars kan jag när som helst få en humörsvängning och ryta till.
"Ett par stycken, alldeles för många, och har ingen särskild relation till någon av dem" svarar jag och gör någon halvdan ryckning på axlarna fastän det inte går så bra i liggande ställning. "Men varför det? Jag kommer inte att kunna somna ändå." Fast det skadar ju inte att försöka.

Jag skrattar till.
Eftersom att jag har tro i mänskligheten." säger jag ironiskt. "Nej men eftersom jag kommer att hinna fly innan du får ned väskan med yxan i så är jag lugn" säger jag och ser ganska stolt ut över att jag kom på den bra svaret. "Vilket bra svar, ett par stycken." säger jag och himlar med ögonen. Satan jag skulle inte ha gjort det, vad elakt!
"Men du, försök iallafall? Jag känner mig jätteelak som håller dig uppe!" säger jag lugnt. Dessutom så får han mig att känna mig konstig.. Jag vill tänka över våran konversation med lite musik till.

"Jag kan ju hålla fast dig medan jag tar ner väskan? Eller nej, jag är itne så stark i och för sig. Det var inget" skrattar jag och öppnar ögonen igen och ler mot henne.
"Jag vet! Jag gillar det svaret faktiskt" säger jag och kan inte mer än att känna det där pirret genom hela kroppen då hon först himlar med ögonen, och sedan håller den där lena och lugna tonen i rösten.
"Okej då. Jag ska försöka" säger jag och ler, "Godmiddag!" Det borde ju vara godmiddag då det inte är natt än, och med detta ord sagt blundar jag igen och vänder mig om mot väggen istället, så att jag har ryggen mot henne. Jag är säker på att hon itne vill se mig sova, det vore ganska konstigt.
"Men du, väck mig sedan om du vill ha ner din väska eller något. Du måste ju byta om sedan... och det måste jag också" mumlar jag, lite halvt vaken.