PRS Måntass|AlexZz

(Hopefully It'll keep it up. xD)

Claire flinar som smått när en av de andra flickorna i truppen dyker upp och Stefan börjar vrida och vända som besatt, som om han inte vet var han ska ta vägen.
”Hej Claire.” Hälsar flickan och tycks inte bry sig om Stefans udda beteende. Claire vet fortfarande inte vem i hela friden den mörkhåriga välformade flickan faktiskt är men hon bestämmer sig för att gissa.
”Hej Nicole.” Hälsar hon därför tillbaka och med tanke på flickans min så antar Claire att det var rätt och det stynger i bröstet att se på den unga kvinnan som ser ut att höra hemma bland adeln. Fast det tycks Stefan också ha lagt märke till.
”Stefan, har du glömt varför du kom in hit?” Frågar Nicole sedan med en viktig min, den liknar lite den en lärare ger sin elev när han eller hon inte gör som läraren förväntat sig.
”Eh... n..nej?” Säger Stefan och börjar raskt dra i lådor igen. Claire vill skratta, det känns roligt. Inte för att hon borde dra förutfattade meningar men det verkar som Stefan faktiskt tycker om Nicole, eller så kanske inte. Claire drar ut lådan som innehåller besticken och Stefan kastar en tacksam blick på henne innan han tar upp besticken.
”Kan du hämta in Mayer? Han gick ut för att göra något.” Frågar Nicole och Claire nickar kort innan hon går ut, drar på sig skorna och går ut. Mayer, huh? Vad har han att göra ute månntro?

((Hopefully.. :'/ ))

Ardin hinner ta ut servetterna och osten innan bordet i princip är dukat, sånär som på besticken, men det kunde ordnas snabbt.
Han såg sig omkring med glädje i blicken och undrade vad han skulle göra här näst.
Han såg mot ena fönstret och försökte urskilja landskapet utanför.
Det var alldeles mörkt, och månen befann sig på andra sidan. Han rynkade pannan och gick som i trans mot fönstret.
Det var så härligt att bara kunna stirra ut i ändlöst mörker utan att behöva bekymra sig över att det var just mörkt.
Solen skulle komma upp igen och här inne var det dunkla ljuset tillräckligt för att blända mörkret.
Han kisade med ögonen och tyckte sig se någonting utanför, någonting som rörde sig, någonting som liknade en mänsklig kontur.

Claire vandrar ut och får faktiskt syn på en viss Mayer som precis går runt husknuten och Claire försvinner efter honom.
”Mayer? Vad vill du?” Frågar en bekant röst. Nämligen Frank Nacht.
”Vad gör du ute egentligen?” Frågar Mayer lika snabbt och Claire ställer sig i skuggorna.
”Jag tänkte leta upp dig, tänkte se till att du tar hand om ditt ansvar. Precis som vi andra.” Svarar Nacht såpass allvarligt att det riser i Claire.
”Det är inte som att jag kommer ta det själv.” Svarar Mayer och Claire kan höra det på rösten att han låtsas att inte vara orolig.
”Myller slutade ju när vi gick med i träningen. Var inte du med när hon slog Adler blodig?” Frågar Nacht och Claire flinar i mörkret. Hon minns det som om det vore igår. Det var bokstavligen en av de bästa stunderna i hennes korta karriär som Training Corp och det hade inte ens varit på träningen. Hon hade bara sagt att han inte kunde slå ihjäl en fluga och Adler hade tagit åt sig och attackerat. Vilket slutade med att Claire slog tillbaka och det var han som slutade blodig på marken.
”Dags att gå tillbaka, Mayer.” Säger hon högt och båda två rycker till. ”Ni två har tappat greppet, seriöst. För ett år sedan hade ni attackerat mig. Inte hoppat som räddharar.” Fortsätter hon och skrattar ett klingade skratt. ”Ärligt talat, Mayer, kom igen. Vi måste gå tillbaka, maten är klar.”
”Håll käften, Myller.” Säger Nacht irriterat, men Mayer lyder henne och går tillbaka.
”Han måste lära sig själv en dag, Nacht, du kan inte skydda honom för alltid.” Svarar Myller och följer efter Mayer.

Ardin ser konturerna utanför och blir plötsligt orolig.
Tänk om det var något kriminellt gäng som sätt stugorna och bestämt sig för att ha det som nästa byte.
Han skakade på huvudet och sträckte sig efter sin rock samtidigt som han bestämde sig för att det antagligen skulle vara smartast att ta med sig någonting som gick att försvara sig med.
Han såg sig omkring och gick med snabba steg in i det lilla köket och såg sig nervöst omkring, han öppnade en av lådorna och drog ut en av köksknivarna.
Han stoppade den snabbt i rocken och gick ut ur köket, in i det största rummet och ut ur stugan.
Han kisade för att se någonting och försökte åter igen urskilja konturerna av människorna som befann sig en bit bort.
Han fick tillslut syn på dem och började med lätta steg ta sig mot dem.

”För i helvete, Myller! Mayer! Stanna!” Viskandet låter patetiskt. Men Mayer följer hans order. Inte oväntat med tanke på att Nacht är lite av ledaren över deras korkade lilla livvakt-gäng. Myller stannar inte självmant men Mayer tar tag i hennes arm och drar tillbaka henne.
”Myller, du kanske inte vill skydda Adler men nu när i är i samma trupp måste du.” Säger Nacht och Claire fnyser.
”Käften, Frank. Du vet inte vad du jiddrar om.” Svarar hon irriterat. De andra har svalt det här, alltihop. Allt det här snacket om äran i att skydda en adel. Men hon tog det bara för att undvika svält och att frysa ihjäl om natten.
”Jag vet åtminstone att jag kommer göra allt för att skydda min trupp!” Svarar Nacht hetiskt. Han har aldrig varit mycket för att hålla lugnet. Men inte Claire heller egentligen och det tar inte många steg förrän hon har dragit ned den ungefär två decimeter längre Nacht till hennes ögonhöjd.
”Lyssna nu, Frankie.” Börjar hon såpass ilsket att till och med Nacht kryper ihop. ”Jag är banne mig inte byggd för att skydda och du om någon borde för i helvete ha fattat det vid det här laget. Men du skulle bara våga antyda att jag skulle lämna någon till att dö.” Säger hon hotfullt, hon är arg och det märks. Hon avskyr Nacht som det är, men den jäveln får inte säga vad han vill för det. ”Adler behöver inte dig, han behöver inte en skvadron av livvakter heller om du väl låter honom göra något själv istället för att vakta honom som en liten unge!” Fortsätter hon och knuffar bort honom.
”Myller, snälla, lugna ned dig.” Säger Mayer försiktigt. ”Ibland går du lite för långt när du är arg.” Fortsätter han och försöker säkerligen att vara lugnande. Men Claire vänder sig bara om och ser på honom. Hon ska precis till att säga något bitskt innan hon inser att han har en poäng. Hon suckar djupt inan hon ler.
”Du har rätt, Mayer, jag tappade humöret. Förlåt mig.” Säger hon och hennes händer sjunker ned i fickorna. ”Men allvarligt, vi borde gå tillbaka. Annars blir väl Lille Kevin orolig.” Fortsätter hon roat och lägger händerna bakom huvudet.
”Shh!” Hotjar Frank plötsligt och ser sig om, Mayer och Claire följer hans exempel. ”Vem där?” Frågar Frank ut i mörkret. Vem snackar han med? Genom vana ställer sig de tre med ryggarna mot varandra. Men som väntat, så har ingen av dem ett vapen.

Ardin lyssnar och urskiljer en arg kvinnoröst som verkar anklaga de andra för någonting, någonting hemskt.
Det verkar vara någonting om hur beskyddet runt någon ska fungera.
Att beskydda en adel.
Han rynkade pannan och började röra sig långsammare för att minska ljudet så han la över vikten på den ena foten efter den andra.
”Adler behöver inte dig, han behöver inte en skvadron av livvakter heller om du väl låter honom göra något själv istället för att vakta honom som en liten unge!”
Han stannar och blir en aning chockad på han inser att det är Claires röst. Hon är den arga kvinnan, och de pratar om Adler.
Han stirrar förvånat in i mörkret och ser dem en aning tydligare nu. Han kan urskilja dem som individer tydligare och den varmat oranga solen som går ned i horisonten gör att man kan se en del av dem. Men bara väldigt lite, om det inte var för att han känt igen hennes röst hade han aldrig kunnat gissa att det var hon.
Själv stod han tryggt i skuggorna och betraktade dem noggrant.
Mannen svarar och kallar henne vid efternamn, alltså hade de ingen riktig personlig relation till varan.
Hon ber om ursäkt över sitt gormande och precis när de ska börja ta sig tillbaka hör han hur någon ber dem att vara tysta.
"Vem där?" hör han en annan mansröst fråga ut i mörkret, Ardin håller andan och letar försiktigt med handen innanför rocken, försöker hitta kniven.
Han biter sig i läppen då det vassa bladet trycks mot honom, men han ignorerar det och drar smidigt ut den så att han kan nå den när som helst.
De ser honom snart, förstår han och drar på sig ett leende innan gör det enda rimliga.
Möter dem som om han precis kom.
"Hallå?" frågar han munter och börjar gå mot dem.
"Jag tror det är dags att gå in nu, maten är klar."

(This is a beautiful and weird damn inlägg and I'm sorry. xD)

Claire blir plötsligt avslappnad när hon ser vem det är och börjar le istället för det sammanbitna uttryck hon hade förut.
”Ah, det är Ashton.” Säger Frank och lägger armarna i kors, men han bibehåller det bittra uttrycket han hade innan han fick reda på vem det är.
”Ja, vi går tillbaka.” Svarar Mayer glatt lättad han med, han ler också. Vilken trevlig syn.
”Japp, lycka till Nacht!” Säger Myller glatt. Hon känner sig faktiskt glad över att det inte var någon horribel lönnmördare som gömde sig i mörkret. Hon vet inte hur bra det hade gått för dem om det hade varit det. Claire flinar och går förbi Mayer som följer efter. Myller stannar dock teatraliskt till.
”Vilken av stugorna är vår?” Frågar Claire förvirrat. Fast hon är allvarlig med det, hon minns inte vilket det var. De ser likadana ut.
”Skämtar du?” Frågar Mayer med en suck.
”Självklart...” Svarar Claire dröjande och lägger armana i kors. ”...inte.” Hon avslutar meningen som ett mummel och men har fortfarande ett stort flin på läpparna.

Ardin ler tillbaka mot Claire och drar en lättad suck då han inser att det bara är några av de som skulle med på uppdraget.
Men han kunde inte släppa tanken att någonting var fasligt fel.
Varför hade de annars gått så långt bort? Gömt sig i mörkret?
Det fanns ingen annan förklaring till att de skulle smyga omkring sådär.
Skulle han fråga? Borde han fråga? Han rynkade pannan som han alltid gör och sträcker sig mot Claire innan han ångrar sig och drar sig tillbaka.
Han tyckte också att det var tråkigt att just hon skulle vara en del av det, hittills var hon ju den enda han verkligen pratat med.
Han sneglade på dem alla, en efter en, men kan inte hålla sin lugna mask när de börjar undra vilken stuga de ska till.
Han skrattar gott och pekar välvilligt på stugan.
"Där har vi den, man känner igen den för man ser all mat stå uppdukad på bordet där inne." Säger han med humor och snäshet i rösten.

((Det här blev också flum .____. ))

(I just realized att jag tog bort fel gif. xD)

Claire skrattar nervöst, hon hade faktiskt inte haft någon större koll på vilken stuga som var deras. Hon hade liksom bara antagit att hon skulle kunna hitta tillbaka utan att tänka efter. Ugh, hon var alltså oförsiktig. Lite väl oförsiktig faktiskt. Aja, det finns alltid plats för bättring. Men hon studsar ändå iväg mot stugan illa kvickt. Hon ser inte ens efter ordentligt om de andra följer efter. Hon är hungrig vid det här laget och vill få i sig något så snart som möjligt. När hon väl kommer in drar hon av sig skorna samtidigt som hon hoppar runt i hallen innan hon slår sig ned vid bordet.
”Ni är sena.” Kommenterar Schmidt med ett leende på läpparna samtidigt som han sitter och äter av maten.
”Jag är inte sen, jag kom före vår truppledare.” Svarar Claire och lägger på mat åt sig själv.
”Jag försökte säga åt honom att vänta.” Konstaterar Nicole med en suck.
”Men det är jobbigt att vänta.” Svarar Eichel med en viktig min men hennes tallrik är ändå tom. Adler sitter också där med tom tallrik.
”Men ni väntar ändå?” Frågar Claire fundersamt.
”Ja...” Svarar Adler dröjande innan Claire släpper sleven och Kevin lägger på mat åt sig själv illa kvickt.

(Woop, woop, food!)

((Well, Älskar din signatur ♥ ))

Ardin vände sig om och stirrade på de tre som är kvar.
Han vet att den ena heter Mayer, men de andra två är helt okända. Det hindrar honom inte.
"Okej, jag vet att ni diskuterade Adler", börjar han vasst och blänger på dem med allvarlig min.
"Och därför vill jag att ni ska veta att oavsett vad är inga liv mer viktiga än andra! Våga inte offra någon annan för äran." Säger han hotfullt och ser på dem med en mördande blick innan han åter igen vänder sig mot stugan och går fortare.
Det var kallt, och han ville dessutom inte höra dem säga emot, Ardin ville bara att de skulle vet hur det låg till.
Att starta ett gräl med dem hade han ingen so helst lust med däremot.
Han klev in genom dörren och lämnade den på glänt för att visa att de var välkomna in.
Han drog av sig rocken, men lät kniven ligga kvar tryggt i den, det skulle säkert rädda honom någon gång.
Han log för sig själv och satte sig ned på en av de lediga platserna.
"Förlåt att jag är sen, behövde fixa en grej. Men det är bara att hugga in! Ni som redan har tagit kan lika gärna ta en andra portion. Det kommer aldrig att vara en självklarhet med mat under uppdraget." Avslutar han allvarligt och börjar ta för sig.

((Mums :d))