Är verkligen han rätt?

Du skriver super bra (vet att jag redan har kommenterat).

Tack Lele!

Kapitel 4.
Nej, så kunde det inte vara... Det måste vara något annat! Lily var förvirrad. Man kan inte vara kär i en sån som Potter, det är omöjligt. Men hans ögon... SLUTA!!! Lily var nära på att skrika. Det måste finnas en annan förklaring!
Hon sprang gråtande in i huset. Till och med Petunia verkade misstänka att det var något fel med James (Lily fick väl vänja sig!), så hon sprang efter Lily.
Lily satt i sitt rum. Hon lutade sig mot kudden och grät.
Petunia knackade på dörren.
"Försvinn!" skrek Lily.

"Lily, ha det bra nu" sa pappa när de var utanför perrongen.
"Vi ses på lovet" sa Lily glatt och sprang igenom spärrren.
Hon såg Severus direkt. Skönt. En vettig att prata med.
"Sev!" ropade hon. "Sev, hör du mig!"
Severus vände sig om. Han tittade in i Lilys ögon. Han srang fram till henne.
"Har du blivit prefekt?" frågade han.
"Japp!" sa Lily glatt och visade upp märket.
"Coolt" viskade Severus.
De klev på tåget. Lily såg James och de övriga i gänget utanför en kupé. Ett bloss av hat steg upp i Severus ögon.
"Kom" sa han. "De där töntarna ska inte få störa oss."
"Men..." viskade Lily.
Om Severus fick reda på hennes kärleksproblem var hon dödens. Hon försökte hålla med, men det gick inte. Det liksom fasnade i halsen när hon skulle säga något hemskt om de.
"Här är en tom kupé" sa Severus.
"Okej" sa Lily drömmande. Hon hade tankarna på annat håll.
"Visst är Potter en riktig idiot?" frågade Severus.
"Erm..." sa Lily. "Erm..."
"Ja!" sa Severus. "Tycker du inte det?"
"Erm... jo!" sa Lily, i ett försök att låta övertygande. "Det klart!"
De gick inget vidare under hela resan. Severus märkte nog att Lily var annorlunda. Han kastade hela tiden misstänksamma blickar, och Lily gjorde inte saken bättre. Hon svarade nästan aldrig på frågorna Severus ställde, och inte heller lyssnade hon. Hon drömde, helt enkelt.

Tåget var framme vid stationen. Lily och Severus reste sig för att gå ut, men Lily hejdade sig själv.
"Vänta" sa hon til Severus. "Jag kommer strax."
Hon smög bort till kupén där hon hade sett James och de andra förut. De var fortfarande kvar. Hon gömde sig för att titta på de. Varför titta? tänkte hon. Det var väl onödigt?
"Lily!" sa James när han såg henne.
Typiskt. Hon var avslöjad. Inte nog med det, han sa "Lily!"
"Eh... hej" sa Lily, och sprang iväg.
Hon satte sig i en vagn med Severus och de åkte mot slottet.

Skriv mer

AAAAAAAAAAAJ skrivkramp!

Åh önskar att du skrev varje sekund.

Mm... *drömmer mig bort* Amazingawesomebra!!

Jag läser.

Okej, jag har slut på idéer, om ni har idéer till nästa kapitel, uggla mig nuu!

Jag kan inte vänta tills nästa kapitel!
Den är så bra!

Jag vet, förlåt, jag har inte skrivit på år och dag Detta kapitlet blev lite kortare, men det ska väl smaka bra ändå hoppas jag!

Kapitel 5.

Lily tittade sig storögt omkring i den vackra salen, som hon älskade så mycket. Hon såg förstaårseleverna traska in mot slottet, och påmindes om dagen då hon själv kommit till denna underbara plats. De nya eleverna såg inte ut att vara fler än 20 stycken ungefär, så det skulle nog inte bli en så lång sortering.
"Severus", viskade hon. "Vi ses sen."
"Det gör vi", sa Severus, och de skildes åt. Lily gick mot Gryffindorbordet, och Seveus mot Slytherinbordet.
Lily hade aldrig kommit över att Severus hamnat i Slytherin. Han, tillsammans med Malfoy och de andra idioterna? Nej, han kändes inte som en Slytherinare för henne.
Professor McGonagall tågade in i salen tillsammans med förstaårseleverna. En del såg ut som om de hade väntat på det här ögonblicket i hela sitt liv, andra såg ut att vilja spy av förundran.
Först ut kom Aldon, Ritha. Hon hamnade i Hufflepuff. Lily tittade in i Rithas mörkbruna, vackra ögon, och kände igen sig så att det värkte i hjärtat.
Näste man var Colins, Jake, en Gryffindor. Han hamnade alldeles bredvid Lily, och han såg ytterst skrämd ut. Han såg bort mot nästa elev, Etherin Catwalk (Slytherin).
När alla andra sorterats klart (sju till Gryffindor, fem till Hufflepuff, fyra till Ravenclaw och fyra till Slytherin), tittade alla förväntansfullt mot lärarbordet.
Dumbledore reste sig upp, och det blev genast tyst i salen.
"Till våra nya elever, välkomna! Till våra gamla elever, välkomna tillbaka! Jag vill först påminna om att Den förbjudna skogen är förbjudet område, och så har vår vaktmästare bett mig om att berätta att listan på förbjudna saker ännu en gång har fyllts med nya saker…" Här stönade hela salen. "… och är man nyfiken på den finns den hängandes på dörren till hans kontor. Då har jag väl inget mer att säga. Hugg in!"
Alla applåderade så att händerna blev röda. Lily var jättehungrig, och tog för sig så mycket det bara gick. Hon visste inte att man kunde vara såhär hungrig.
Efter maten skulle alla gå och lägga sig. Efter att Dumbledore hade sagt några få sista ord (slemgrodor ska man akta sig för), visade Lily upp förstaårseleverna tillsammans med Lupin.
"Lupin", sade Lily, utan att tänka sig för. Det hon sade sist var otänkbart. "Var är Jam…"
"Han är där borta", svarade Lupin med ett leende. "Men du kan väl inte säga att du bryr dig om det?"
"Jag… inte alls!" sade Lily irriterat, och tog med sig ett gäng elever, bland annat Jake.
Hon kunde inte sluta tänka på det. Varför hade hon frågat, och varför i helvete, varför Gud, var hon kär i en så hemsk person?