The rich man's daughter(PRS)

Mona tog emot köttet och åt utan att tänka på vad det var och att hon bara hade händerna. Snart hade hon ätit upp sitt och lutade sig tillbaka igen, då insåg hon att hon ätit med händerna och skämdes, hennes mor skulle bli rasande på henne om hon visste att hon ätit med händerna.

Hilde åt upp sin del, rensade resten och la det i en näverask så de kunde äta kallt kött senare under nästa dag. Hon kastade en blick på flickan och såg att något var fel.
"Vad är det?" frågade hon och virade en filt om sig.

Mona såg upp på kvinnan igen. "Min mor skulle inte bli glad om hon såg mig äta med händerna" mumlade hon bara, hon visste att hon nog borde tänka på viktigare saker.

"Hon skulle nog inte bli glad att se dig spatsera i skogen heller." sa Hilde med ett snett leende men inte längre ett fientligt. Hon gillade inte detta, gillade det inte alls. Men hon kunde inte backa ur nu då skulle hon ha två fiender efter sig. Monas far och mannen hon skulle få pengar av.
"Jag är ledsen för det här." mumlar hon tillslut fram utan att se på flickan.

Mona nickade sakta. "Nej, jag får aldrig gå ut, speciellt inte utan sällskap" mumlade hon och såg tveksamt på kvinnan, hon verkade vara vänligare nu.
"Jag med" mumlade hon sedan och fick en klump i halsen. "Jag skulle ha träffat min far idag, han har inte varit hemma på nästan två månader nu..." sa hon grumligt.

"Du har sällskap och jag lovar att inget ont ska hända dig så länge du är under mitt beskydd." sa Hilde och flinade till. Sedan såg hon på flickan, hon var bara ett barn och satte sig försiktigt vid henne.
"Förlåt, men du kommer träffa honom igen när mannen fått pengar för dig." sa Hilde och försökte trösta henne.

Mona log svagt, hon var tacksam för det åtminstone. Hon lutade sig lätt mot trädet och gäspade tyst till och drog filten tätare om sig.
"Men tänk om mannen ljuger och inte gör som han sagt?" undrade hon sedan lite förtvivlat. "Och om mannen släpper mig kommer far försvinna ändå, det gör han alltid".

Hilde suckade och gick och la sig vid elden. Hon visste inte vad hon skulle säga, hennes far var död och det var hon tacksam för.
"Han kanske inser att han saknat dig och stannar." sa Hilde tyst och drog handen genom det långa håret. Hon kunde inte göra mer, lämnade hon inte flickan var hon dödsdömd utav mannen. Lämnade hon Mona till hennes far skulle han också få henne död för vad hon gjort.

Mona sa inget om det först utan var bara tyst och slöt ögonen. "Det tror jag inte...". Hennes far hade alltid rest och varit borta sen hon var liten, det skulle aldrig ändras. Hon tystnade sen igen och snart blev hennes andning långsammare och hon sov.

Hilde somnade hon med, men hon sov lätt för att vara beredd på ett anfall. Monas fars soldater var ute efter dem och säkert fler som ville åt flickan för att kräva lösensumma, många fiender hade hennes fader.