Lovegood?

Amazing!!!!

Awesome! Just awesome♥♥

11.
Det hade varit en riktig chock för mig att få se mitt namn i boken. Jag ville så himla gärna ta reda på om det var jag, eller om det var någon annan Irma. Jag måste få veta. Det måste finnas en förklaring! Jag hade boken i min koffert. Jag hade just packat för att resa hem. Ron, Percy, Fred och George skulle stanna men Ginny fick följa med. Hon var tydligen "för liten" enligt mrs Weasley. Jag tog kofferten, städade och bäddade i sängen (inte för att det behövdes, jag hade alltid snyggt i min säng) för att sen gå och leta efter Ginny.
Jag fann henne i Stora Salen. Hon satt tillsammans med Harry och Hermione. Jag sprang dit. Jag hörde Hermione och Ginny diskutera ivrigt.
"Kom igen, Hermione, du kan väl förlåta honom?"
"Nej, han ville ju bli förlåten för förra gången, då kan han väl inte bråka igen!"
"Hermione, du skulle ju vara klok!"
"Eh..." sa Harry. "Hörrni, Irma kommer."
Jag sprang dit. Jag ville höra vad som hade hänt. Det måste vara Ron igen. De hade säkert bråkat. Jag tittade bedjande på Hermione.
"Vad är det som har hänt?" frågade jag.
"Ron är en otacksam kackerlacka" fnös Hermione.
"Vad har han gjort?" frågade jag.
"Han tror att om han blir förlåten av oss, ska han plötsligt leda oss!"
"Men vad har han gjort?" frågade jag otåligt.
"Du är för liten för att begripa" sa Hermione. "Förlåt, jag är bara upprörd."
"Ingen fara" sa jag. "Ska du åka hem, Harry`?"
"Nej, jag stannar här" sa Harry. Han verkade inte vilja berätta varför så jag lät honom vara.
"Du då, Hermione?" frågade jag.
"Jag stannar också" sa hon.
"Kom då, Ginny" sa jag. "Tåget går snart."
"Okej" sa Ginny. Vi hälsade hejdå och började gå mot Hogsmeadestationen.
Snön hade redan börjat falla så alla elever kröp tätt ihop. Jag och Ginny sprang allt vad vi orkade med koffertarna mot tåget. När vi äntligen kom in letade vi efter en tom kupé. Tyvärr var den enda kupén som inte var full den som Malfoy satt i. Vi satte oss där ändå.
"Blodsförrädare" mumlade Malfoy, knappt hörbart, men jag hade alltid haft bra hörsel. Ginny verkade inte ha hört, så jag lät bli att säga emot honom.
"Jag skulle bli glad om ni gick härifrån" fräste han.
"Och varför det?" sa Ginny kallt. Jag hade alltid beundrat hennes mod.
"Därför att ni är riktiga kräk" sa Malfoy elakt. "Bokstavligen."
"Håll käften, Malfoy" sa Ginny.
"Vill ni ha stryk?" frågade Malfoy. "Crabbe och Goyle kommer strax, de vill säkert dela med sig av det."
"Håll käften" sa Ginny igen.
"Visst" sa Malfoy. "Men du ska ha klart för dig, vesslan, att du är en blodsförrädare. Det är hela din familj. Och du med, ditt äckliga missfoster." tillade han till mig.
Jag blev inte ledsen. Jag var van vid att han sa sånt där till oss. Ginny verkade inte heller reagera så mycket. Men hon mumlade hela tiden att han inte skulle förolämpa hennes familj.
Det var en riktig lättnad när vi gick av tåget och mrs Weasley mötte oss på stationen.

meeeeer

Fantastiskt

12.
"Åh, så roligt att se er!" utbrast hon. "Irma, Ginny, kom så får ni en kram!"
Jag och Ginny kramade om mrs Weasley och vi gick in. Kråkboet var sig likt. Alltid lika rörigt och klockan hängde där på väggen. Den hade 10 visare. Alla i familjen Weasley plus jag. 4 av visarna visade Skola, 3 visade Hemma, 1 visade På jobbet och 2... På väg! Det måste vara Bill och Charlie!
"Ska Bill och Charlie komma?" frågade jag upphetsat.
"De kommer att vara här under lovet" sa mrs Weasley. "Det var ju så länge sen!"
Jag nickade. Senast de var här var när jag var 6 år. Charlie hade precis flyttat hemifrån och Bill hade bott utomlands i ett år ungefär. Det skulle vara riktigt roligtom de kom! Jag mindes senast när Bill och George hade lekt duell med varandra. Det slutade med att Bill fick megastora tänder och jag hade skrattat så mycket så att jag nästan kvävdes.
Jag tittade på Ginny.
"Ska vi gå till vårat rum?" frågade jag.
"Okej" sa hon och vi gick upp.
Rummet däremot var inte som vanligt. Det var städat! Mrs Weasley måste ha städat här innan vi kom. Jag och Ginny skrattade. Vi kände nästan inte igen oss, det brukade alltid vara så stökigt. Vi lade våra koffertar brevid våra sängar och sen gick vi ner till lunchen.
Nu visade mr Weasleys visare på På väg. Han måste vara på väg hem från jobbet. Jag och Ginny satte oss vid bordet. Det blev korv och potatismos. Jag var så hungrig att jag åt tre potioner.
Mr Weasley kom precis när vi ätit klart. Han såg stressad ut och andades fort.
"Molly" sa han andfått. "Skulle jag kunna få prata med dig ensam?"
"Kära nån, vad är det nu?" sa mrs Weasley.
"Kom" sa mr Weasley och de gick iväg. Jag tittade frågande på Ginny. Hon ryckte på axlarna.
När de kom tillbaka igen såg mrs Weasley väldigt orolig ut. Hon vände sig mot mig och Ginny.
"Arthur har fått reda på en sak idag" sa hon med gråten i halsen. "När Bill transfererade sig splittrade han sig. Ingen fara, han kommer överleva, men ingen vet var han är!"
"Nej!" ropade jag till. "Vad kommer hända?"
"Vi vet inte" sa mrs Weasley. "Vi får hoppas på det bästa.
"Ginny, kom" sa jag. "Får vi gå från bordet, mrs Weasley?"
"Självklart" sa hon i ett försök att le.
"Tack" sa jag och Ginny och jag jick till vårat rum.
"Stackars Bill!" ropade Ginny,
"Jag vet" sa jag. "Men det har hänt värre saker med transferering. Kommer du ihåg när mr Weasley berättade om när en kvinna transfererat sig och hennes arm lossnade?"
"Det glömmer man inte" sa Ginny. "Jag var bara 8 år då, jag blev så rädd att jag drömde mardrömmar om det i en hel månad."
Jag skrattade till. Sen bölev jagv allvarlig igen.
"Vi får se om Charlie i alla fall kommer hit" sa jag.
"Mm" sa Ginny. "Bill också."
"Ja" sa jag. "Bill kommer också, det gör han. Jag lovar."
Ginny började gråta. Jag var inte så van att se henne gråta så jag började gråta jag med. Vi kramade om varandra.
"Det kommer att gå bra" viskade vi i mun på varandra.

meeeeer

Skriv mer

Mer

Jättebra skriv meeeeera