Jessica Tonks kommer hitta hit då jag taggar henne

Edward nickade och lade samtidigt märke till lite alviska detaljer i hennes utseende.
"Jag ser spår från din alviska bakgrund nu", svarade han, kände sig rätt dum som inte lagt märke till det tidigare. Han vände sig om och letade med blicken efter fler symboler, och upptäckte att de faktiskt fanns lite överallt. Det störde honom att hans ögon var såpass otränade! Han kunde lägga märke till saker som rörde sig lätt, men inte små detaljer som dessa.
Han fortsatte vidare genom djungeln och lyssnade till de aningen främmande ljuden, fåglarna som levde här var annorlunda än de han stött på tidigare. Han undrade vad de hade för egenskaper.

[Kan vi inte säga att ett gäng pirater (eller liknande) har stigit iland, ovetande om att det är Observatoriets ö de hittat? :3 Och att de kanske börjar förstöra ön, hugger ner träd och bränner uråldriga och ovärddeliga symboler som Catalinas förfäder ristat, typ. o.o]

"Gör du?" log Catalina och fortsatte gå. Hennes skickligheter med bågen kom också dels från hennes alvursprung. "För länge, länge sedan bodde många alver här, men en del flyttade härifrån och tillslut har vi sakta dött ut...Vet du om det finns några alver kvar där ute i världen?" undrade hon intresserat. Tänk om många fanns där ute?
Plötsligt stannade upp då hon hörde ljudet av en fågel, hon hade lärt sig deras ljud och läten och hade lärt sig att just denna tillhörde en sort som var extra stor och fet. Hon siktade med bågen noga tills hon fick syn på den, då sköt hon och fågeln föll död till marken.

(Det låter bra, och när de väl får reda på vart de är kanske de 'tar' Catalina och försöker få henne att avslöja vart det är? xD Eller typ ser att hon har alvblod och tänkte ta med henne och sälja henne eller något xD)

Edward kliade sig lite i nacken.
"Ja, det finns alver lite här och där... Men där jag kommer ifrån säljs de som varor på marknaden om de hittas", sa han och försökte undvika hennes blick. Visst fanns det alver som bodde tillsammans någonstans i utkanten av landet, men de vågade sig inte ut bland människorna ifall de skulle bli kidnappade och sedan sålda som slavar eller liknande. "Inte alla, förstås", lade han till, "Det finns många länder där det kryllar av alver, med lika mycket rättigheter som alla andra."
Han såg hur hon sköt en pil och glädjes åt att höra dunsen när fågeln föll till marken.

Catalina log först innan hon hört hela meningen och hela hon bleknade. Såldes de? Hon kanske hade det rätt så bra på den här ön ändå, även om det var ensamt. Här hade hon rätt att göra som hon ville.
Hon plockade upp fågeln och synade den, den hade klarröda fjädrar och var stor och fet, perfekt som middag. Hon hängde fast den vid sitt bälte så hon inte skulle behöva bära på den hela tiden och fortsatte sedan gå.
"Vill du se öns vackraste plats?" sa hon plötsligt och vände sig mot Edward. Platsen var en stor klippa där man hade utsikt över hela ön, stranden, allt.

(När ska piraterna komma då, samma dag nu eller? xD)

[Aah, tänkte det :3]

"Gärna det", nickade Edward.

Edward hade sett mycket vackert på den här ön, men det här var oslagbart - det var svårt att tänka sig en vackrare plats än denna. Han stod ordlös på klippan och bara synade den underbara utsikten, tills hans hjärta sjönk som en sten när hans blick fastnade på ett skepp som lade till på öns vänstra sida. Han hade fått aningen perspektiv över ön, och han visste att Catalins stuga låg mer åt det högra hållet, så ifall det var kris skulle det ta många dagar innan skeppets besättning skulle finna dem om de gömde sig där. Inte för att han hade tänkt att gömma sig i första taget, men Edward var van vid att planera flyktvägar vid stunder som denna.
Edward hukade sig ner och tog skydd av ett stort snår för att inte synas, men kunde samtidigt skåda skeppet utan att själv läggas märke till. Det var inte särskilt stort och såg ut som något katten släpat in - ett slitet ruckel. Han kunde även skymta en svart flagga i högsta masten, de var pirater. Hade de kommit för Observatoriet? Nej, antagligen inte. De var för dåligt utrustade för det. Alltså visste de inte vad för ö de hade seglat iland på... Hade de kanske råkat ut för oväder men klarat sig och nu tappat koordinationen? Catalina hade ju sagt att det var många som kom hit för att de seglat fel...


[Ursäkta mitt hopp.. Men jag hade ytterst lite att skriva annars. .o.]

Catalina hade lett honom upp till klippan och stod själv och synade utsikten. Då hon såg skeppet rynkade hon på pannan, två skepp på två dagar? Hade de här tappat bort sig?
"Jag borde kanske ta mig dit och prata med dem". Hon såg den svarta flaggan, men hade ingen aning vad den betydde. Hon hukade inte utan såg ner, hon skapat en enkel väg att komma ner till sin stuga med. Ett långt rep var uppspänt från ett träd ner till ett annat träd vid stugan. Hon drog fram en slags böjd metallbit och gav en annan till Edward. "Gör som ajg bara, och håll i dig!". Utan att vänta eller tänka mer kastade hon sig ut mot repet och hakade fast metallsaken i repet, sedan gled hon ner i en hisnade fart tills hon kom till det andra trädet, det hela hade tagit sekunder men hon var där hon skulle vara.

"Vänta, Catalina!" ropade han efter henne men det var försent - hon var redan i full fart ner. Han hade inget annat val än att följa efter henne, så han slängde sig ut över repet med metallsaken redo. Han hakade fast den och höll i sig med glatta livet. Han hade gjort liknande saker förr, men inte i samma hastighet eller längd. Hans hjärta rusade.
"Vi måste vara försiktiga", andades Edward när han var på säker mark igen, "Dessa människor kanske inte kommer vara lika lätta att prata med."
Han hörde redan pistolskott långt ifrån och de fick fåglarna att fly från träden.

Catalina stoppade ner metall saken i sitt bälte igen då Edward kom ner efter henne. "Inte?" sa hon undrande sen. Hon skulle just göra något mer då hon hörde pistolskott, hennes ögon spärrades upp. Hon hade en pistol själv, men hon hade nästan aldrig använt den. Det var också en väldigt gammal modell då hon fått den från sin far. Hon klättrade snabbt upp i sin koja, så fort att Edward inte skulle hänga med, väl däruppe så drog hon åt sig sin fars gamla kniv och satte den i sitt bälte, sedan for hon ner igen.
Hon skulle återigen säga något då plötsligt en skock med fåglar flög igen, ett högt knackandes hörde och Catalina kunde se hur ett av de riktigt stora träden i skogen föll till marken, ett av träden som säkert hennes förfäder ristat i.
"Nej!". Hon började genast springa, utan att tänka på vilka de var eller så, de fick bara inte hugga ner träden! Det var arv efter hennes släkt! Hon sprang utan att tänka på Edward.

Edward fäste metallsaken i sin klädnad ifall han skulle behöva använda den igen. Sedan såg han upp när han hörde ett av de största träden som föll till marken, och han fasades av att de redan kommit så långt in i djungeln. Han skulle just vända sig mot Catalina för att berätta för henne hur de skulle göra, men precis då sprang hon förbi honom.
"CATALINA!" vrålade han efter henne men återigen var hon redan borta. Han hade inte haft någon chans att stoppa henne.
Han visste inte vad han skulle göra, han tänkte inte närma sig piraterna lika snabbt och aggressivt som henne. Det var inte så man handskades med dem, de var tränade för att ta hand om sådana anfall. Istället började han springa på lätt fot och gjorde så lite ljud ifrån sig som möjligt.

Catalina bara sprang och sprang, ännu ett träd föll och hon började komma nära, för nu kunde hon höra röster. Tillslut kom hon fram, det var en hel bunt med män, bara män. De var klädde i lite halvt trasiga kläder, var solbrända och såg råa ut. En man stod ut från resten, han hade något finare kläder och stod och flinade stort då några andra män började hacka upp ett av träden.
Catalina kom fram och bokstavligen slet yxan ur handen på en av männen samtidigt som hon skrek något på alviska, hon visste själv knappt vad hon sa, bara att det var något argt.
Männen stirrade på henne, som om hon vore ett spöke. Den mannen hon slitit yxan ifrån hoppade på henne och fick ner henne på marken, han slet yxan från henne och stirrade på henne. Han höll fast henne mot marken och Catalina kämpade vilt för att komma loss, för tillfället ursinnig vad de gjort mot träden.