Light and Dark at Hogwarts

Hoppas det kommer ett till kapitel snart ...
Eftersom den är så ÄGIG!!

Det kommer senare idag, jag måste bara kolla igenom det, och någon måste kommentera också...

Förlåt att det tar så lång tid mellan kapitlen, men eftersom vi är två som skriver kan man inte planera längre än typ ett kapitel fram...

JIPPIE!!!

YEY!
LÄNGTAR...

Förlåt, förlåt, förlåt! Känner mig jättedum, men jag kunde inte lägga upp det igår, och jag har varit borta hela dagen idag...
Men här kommer det iallafall!






Kapitel 8

Wendys perspektiv

"Expeliarmus!"
Alice gör ett tafatt försök att stoppa min besvärjelse, men har knappt fått ur sig mer än "pro..." förrän trollstaven rycks ur hennes grepp, flyger i en båge genom luften och landar i min utsträckta hand. Jag kastar tillbaka staven och ger henne en halvt mördande blick. Hon ställer sig, äntligen, i rätt position och är redo att fortsätta. Koncentrationen vara i hela fem sekunder, sen återvänder Alice till att vara fullkomligt onärvarande. Precis som hon har varit hela dagen.
Jag suckar och sjunker ner på en bänk. Plötsligt känner jag mig väldigt trött. Huvudet är tungt som bly och ögonlocken glider oftare och oftare ner och gör mig tillfälligt blind. En gäspning tvingar upp min mun så långt att käkarna knakar till. Det känns som att hela jag skulle kunna knaka till, min kropp är lika stel som om den vore gjord av rostig metall.
Men jag får ju skylla mig själv för att jag knappt sov något. Jag låg vaken hela natten och funderade över det som hände igår-eftermiddagen som bara gick upp i rök.

En flämtning får mig att bli klarvaken. Alice står blickstilla framför mig med öppen mun och uppspärrade ögon.
"Vad..." Börjar jag tveksamt.
Alice skakar på huvudet. "Det var inget... Jag bara." Hon tystnar och fortsätter stirra tomt framför sig - igen. Jag blänger surt på henne, men hon verkar redan ha glömt att jag är här.

Tim kommer och sätter sig bredvid mig i stora salen ett tag senare.
"Hej." Mumlar jag utan att se upp från min mat.
"Hej." Svarar han. Jag tittar snabbt upp, det är inte alls Tim, det är... Scorpius! Jag ger honom en så mördande blick jag kan.
"Vad gör du här?" Fräser jag. Han ser uppriktigt sårad ut, men jag intalar mig själv att jag inte bryr mig. Trots det kommer medlidandet smygande, jag skakar på huvudet och trycker undan det.
"Förlåt då." Säger han och reser sig upp för att gå iväg.
"Nej! Vänta, snälla förlåt mig." Orden slipper ut ur min mun innan jag har tillåtit de att göra det. Scorpius stannar och vänder sig om. "Jag är bara lite irriterad idag... Jag har väldigt mycket att tänka på, kan man säga." Jag biter mig i läppen, varför i hela världen försöker jag hålla honom kvar? Han var ju på väg att gå!
"Okej." Han ler snett. "Jag vet hur det känns."
Vi snackar hela lunchen, om... Allt och ingenting på samma gång, Scorpius är faktiskt inte så elak trots allt folk säger om honom.

Åh, vad tänker jag egentligen på! Scorpius Malfoy? Han är ju... snäll, snygg och missförstådd. Orden flyger genom huvudet och innan jag hinner skälla ut de i tankarna är de borta.
Jag fnyser åt min egen dumhet, sager svävande- mest av gammal vana - svaret på gåtan och kliver in genom porträtthålet.
"Wendy!" Utropar Alice och flyger upp ur en gigantisk fåtölj. "Var har du varit?"
"I stora salen, och ätit." säger jag och får plötsligt syn på pojken som sitter i soffan bredvid Rose, som om de kände varandra. Men jag har aldrig sett honom innan, fast han ser ut att gå i vår årskurs.
"Åh. Så klart." Alice pressar fram ett leende, men jag känner henne för väl för att gå på det. "Jag var bara lite orolig för dig." Hon rodnar lite, men jag märker det knappt eftersom ilskan får svarta fläckar att dansa framför mina ögon.
"Har du varit orolig för mig?" Utbrister jag, med en röst som darrar av ilska. "Alice, du har gått runt och betett dig som en... zombie hela dagen!" Hon öppnar munnen för att avbryta mig, men jag fortsätter.
"Jag vet att det där med igår var förvirrande, men du kan inte bara... Försvinna på det där sättet." Jag upptäcker inte att jag gråter förrän en snyftning tvingar mig att avbryta mig.
"Snälla Wendy bara lyssna." säger Alice helt lugnt. Av någon anledning gör det mig argare än jag skulle bli om hon skrikit på mig, men precis när jag ska kasta ur mig en förolämpning fortsätter hon.
"Jag är jätteledsen att jag gjorde så, men jag var tvungen att ta reda på..."
"Ja, för du klarar dig ju aldrig om du inte kan veta allt!" Skriker jag och rusar upp till sovsalen. Där slänger jag mig på sängen som ger ifrån sig ett gnällande knarr och släpper ut alla känslor jag hållit inne komma ut.
När jag inte längre gråter eller skriker av ren ilska sätter jag mig upp och får syn på min egen spegelbild. Ett hysteriskt skratt tränger sig ut ur mig. Mitt hår är fullt av röda, grå, och bruna slingor som alla slåss om att vara den dominerande färgen. Jag skakar på huvudet och det röda sprider sig över hela håret, mycket bättre. Jag kryper fram till sängkanten, kliver ner på golvet och går fram till spegeln. undrar hur jag skulle se ut med blå ögon. jag ler lite för mig själv och antar den outtalade utmaningen att ändra ögonfärg, och bli kvitt den där lilla fläcken i högra ögat för gott. Jag blundar i några sekunder och koncentrerar mig tills jag känner den välbekanta kittlingen när jag förändras. Jag öppnar först vänster öga, klarblått och med helt perfekta strök av grönt och guldgult i. Jag ler lite för mig själv. Sen öppnar jag höger öga och leendet blir mindre. En liten del av ögat är fortfarande likadan som alltid, så blir det varje gång jag försöker ändra färg på ögonen. Jag antar att det alltid kommer att vara så. Som en blotta i rustningen. En defekt.




Det är inte så bra, men jag hoppas att det är okej iallafall...

Super!

Men Sagaaaaa det är jättebra! Enhörning, du behöver inte be om ursäkt! Du har ju VART Å TÄVLAT I KARATE hela dagen!! Allvarligt, inget att be om ursäkt för!! (grattis till silvret) ♥

Haha, tack!

Silvret? Grattis Saga även om jag inte förstår någonting.
DEt var suuuuuupeeeerbraaaaaa!!!!!!!!!

Hon vann silvermedalj (men nu är vi off topic så svara inte på det här )