Magic hunters (Prs)

[Förlåt, förstod inte riktigt det. Du får sparka på mig då jag gör sådana saker. C: Det var därför hon var något fåordig. Ursäkta. ]

Alayne satte sig upp med ett ryck och stirrade rakt upp i en ung mans ansikte. För första gången sedan hon stött in i pojkarna som fått hennes arm bruten kände hon sig bra, mycket bättre om sanningen skulle fram även ifall hon hellre hade blivit lämnad ifred.
”Hur länge har jag legat här?” frågade hon och drog av sig filten för att sedan snabbt ställa sig upp. Yrseln tog över, men inte på grund av smärta den här någon. Det hände henne ofta då hon reste sig för snabbt och hon var tvungen att sätta sig ned igen för att inte ramla.
”Två nätter, två dagar”, svarade den unga mannen med en dialekt Alayne inte kunde placera.
Alayne gnuggade sina tiningar en stund tills allt lugnat ned sig och hon försökte resa sig igen.
”Yoanna, jag behöver tala med henne. Var är hon?” Den unga mannen gav Alayne en blick hon inte kunde förstå och visade med en gest att hon skulle gå före honom ut ur tältet.
Utanför regnade det, duggade och Alayne stannade upp. Hon älskade regnet, dofterna och hur det fick allting att växa. Allt verkade på något sätt bli så mycket grönare i regnet. Det enda negativa med regn var att man blev blöt och kall.
”Så jag hörde att den andra kvinnan Saer och Jonathan tagit hit, som Jonathan inte verkar vilja släppa ur sitt sikte är kungens dotter.” Mannens ord var svaga, som om han inte ville att någon annan än Alanye skulle höra honom.
Alayne svarade inte utan tog sig fram mellan människorna. Hon såg hur de alla verkade ha något att göra och önskade åter igen att hon kunnat hindra Yoanna ifrån att hela henne, hon hade inte behövt hjälp.

Efter att ha gått runt en stund stannade Alayne upp och vände sig emot mannen som följde henne. Han hade dragit upp huvan på en slitstark mossgrön mantel över huvudet. Alayne kunde se att han bar både svärd och på ryggen hade han både ett koger och en båge som inte var strängad. Hennes blick vandrade ifrån hans stövlar i läder, uppför de slitstarka, mörka byxorna, tröjan som hängde löst på honom, väst i läder över den och till ansiktet under huvan. Mörka ögon tittade fram under ett par mörka, något buskiga ögonbryn. Mörkbrunt hår som räckte honom till hakan och en skäggstubb. Tillskillnad ifrån hennes hy var hans i en mörkare nyans.
”Ifall Yoanna är upptagen, skulle du kunna ta mig till Saer.” Alayne gjorde en liten paus, ”eller Jonathan eller något som jag känner till som jag kan prata med?” Alaynes röst var hög och några oktaver ljusare än vad den brukade vara. Hon avskydde att vara skyldig någon något och de här främlingarna var hon skyldig i vilket fall en hand. Ifall de inte gått mellan på värdshuset hade hon förlorat en hand, vilket var något hon var tacksam för men tanken att hon nu ar skyldig dem något var en sak hon ville rätta till snarast så hon kunde lämna dem och vara på väg igen. Även om hon inte riktigt visste vart.

[Du behöver inte säga förlåt! Du kunde ju inte veta.]

Anneli hade lärt sig att hämta vatten av en vacker kvinna med kolsvart hår som hon fortfarande inte kunde namnet på. Hon bar vattenkruset på huvudet och det skvätte bara över några droppar som rann nerför hennes ansikte, hennes hela, rena ansikte. Medans hon gick stigen ner mot floden tänkte hon på gårdagen, när hon hade fått välja arbete. Hon hade blivit alldeles förtrollad av den vackra pilbågen, men hon hade sagt vattenbärare för att inte verka för kaxig. Förresten skulle hon nog aldrig klara att döda någon eller något. När hon kom ner till floden tog hon av sig sina nya sandaler som Yoana hade gett till henne och vadade ut i det klarblå vattnet. Hon hukade sig ner och fyllde kruset med färskvatten och placerade det på huvudet igen. Som från ingenstans dök Jonathan upp och drog med sig henne ner i vattnet. Anneli skrek till innan hennes mun fylldes med vatten. De bröt ytan tillsammans och tittade på varandra. Sen skrattade de. Tills Anneli upptäckte att kruset inte var kvar på hennes huvud, utan låg sönderkrossat på botten av floden. Hon plockade panikslaget ihop lerskärvorna och Jonathan hjälpte till.
"Vad gör jag nu?" flämtade hon.
"Din kraft!" utbrast Jonathan. "Jord och sen eld."
Anneli koncentrerade sig och trollade fram lite lera som hon kletade runt skärvorna. Hon pusslade försiktigt ihop dem och brände dem sakta. Det funkade!
"Jonathan, du är ett geni!" skrattade hon medans hon fyllde kruset igen.
De gick tillsammans tillbaka till lägret, blöta och skrattandes.
"Gör aldrig om det där!" uppmanade Anneli Jonathan, men han log bara till svar.

När Yoana såg Anneli och Jonathan skakade hon långsamt på huvudet. Hon pekade på Anneli och sedan på hennes egna tält. Anneli följde tyst med Yoana, men vände sig halvvägs om mot Jonathan och fnittrade.

Yoanas tält var lite större än Annelis. Överallt stod krukor i olika former och storlekar och i taket hängde det örter. Yoana började rota i en kista i änden av hennes säng och efter ett tag tog hon fram en grön tunika och ett par knälånga byxor. Hon gav dem till Anneli och började att torka hennes hår med en handduk. Anneli lät en vindpust från hennes handflata blåsa igenom hennes hår tills det blev torrt och Yoana skakade åter igen på huvudet.
"Din vän vaken." förklarade hon.
Anneli tackade den gamla kvinnan för hjälpen innan hon smet ut genom tältdörren och styrde stegen mot Alaynes tält.

Den unga mannen öppnade munnen men hann inte svara innan Alayne såg Anneli och den äldre kvinnan. Hon trängde sig förbi honom och kände hur några av de andras blickar följde henne. Bakom henne följde den unga mannen, som om han vore hennes skugga. Alayne var tvungen att bita ihop hårt för att inte fräsa åt honom att lämna henne i fred.
”Anneli”, ropade Alayne svagt men tillräckligt högt för att den unga kvinnan skulle höra henne.

Anneli log mot Alayne, men leendet dog ut när hon såg mannen bakom henne.
"Vem är det?" frågade hon tyst, så mannen inte skulle höra henne. Hon väntade inte på ett svar, utan kollade sig omkring efter Jonathan. Han satt vid lägerelden och täljde ett spjut, som han skulle använda till jakten på eftermiddagen. Anneli själv skulle aldrig få för sig att döda en levande varelse. Det var då hon upptäckte att nästan alla kollade på dem.
"Alayne, vem är den där mannen och varför stirrar alla på oss?"

[Tycker att det borde hända något nu... Typ att någon förrädare avslöjar lägret och soldater attackerar...XD]

Alayne log tillbaka emot Anneli glad över att ha funnit ett ansikte som hon kände igen.
”Den där mannen”, sade Alayne tillräckligt högt så att även han skulle höra, ”verkar vakta mig eller annars så bara förföljer han eller så försöker han bara mjölka mig på information om dig.”
Om sanningen skulle fram hade Alayne ingen aning om vem han var och för tillfället brydde hon sig inte.
Bakom sig kunde hon höra ett lågt skratt som tydligen kom ifrån mannen och hörde sedan hur han tog till orda.
”Eller så kanske han ser till så att ingen hoppar på dig eller din vän här. Det är inte många som är så förtjusta i kungen.”


[Låter awesome. Go for it. ]

"Så... Alla vet..." suckade Anneli sorgset. Hon undrade hur lång tid det skulle ta innan alla började ta ut sin ilska mot tyrannen på henne. Lusten att bara springa därifrån lockade, men istället försökte hon få fram ett leende mot mannen.
"Tack!" var det ända hon fick fram.
Som från ingenstans dök en rovfågel upp och landade bredvid henne. Den slog ut sina vingar och fjädrarna började sakta att försvinna. Tillslut stod kvinnan som hade lärt Anneli att hämta vatten där istället för fågeln. Hon såg oroad, eller rädd ut.
"Soldater!" utbrast hon. "Jag vet inte varför, men de är på väg hit!"

Alanye fnös till vid mannens ord men samtidigt kunde hon inte hjälpa sig att känna sig något tacksam. Men varför hade han frågat henne om han redan vetat? Ifall det nu inte var så att han inte hade vetat men att nu hade Anneli bekräftat det. Alayne slog bort tankarna. Anneli kunde ta hand om sig själv och hon var inte skyldig Anneli något, eller?

Ett skrik hörde efter kvinnan yttrat varningen. Alayne såg hur kvinnan förvandlades till rovfågeln igen, en enorm och satte av till luften. Andra människor började panikartat att plocka ihop sina saker. Vissa, drog vapen medan andra verkade förlita sig på magi eller förvandlades likt kvinnan till ett djur.
Jämte dem så strängade den unga mannen sin båge och gjorde sig redo. Regnet hade slutat att falla och Alaynes hår låg tätt, slickat emot hennes panna.
I nästa stund såg Alayne den första av dem. Hon såg vart hans blick var riktad, tillsammans med vapnet och Alayne kastade sig fram och knuffade till en äldre man som föll till marken. Pilen rispade Alaynes axel men under sig kunde hon känna mannen röra sig. Han levde. I nästa stund bröt helvetet lös.

Paniken satte sina klor i människorna och djuren i lägret och alla började springa hit och dit, några med dragna vapen och andra med barn och sina dyraste ägodelar. Anneli började också springa. Hon såg Jonathan en bit bort med ett draget svärd. Ingen kunde attackera honom utan att han visste om det, tack vare hans kraft. Däremot såg Anneli också Yoana komma ut från sitt tält med ett rött krus i famnen. En soldat smög sig sakta upp bakom den gamla kvinnan och höjde sitt svärd. Anneli var snabbt där och skickade en lång taggväxt mot soldaten, som slingrade sig runt hans hals. Hon flämtade till och slog händerna för munnen. Hon hade dödat någon! Yoana var redan borta vid skogsbrynet, säker och oskadd. Anneli sprang vidare. Då kände hon en hemsk lukt, som hon kände väl igen. Lukten av brandrök. Himlen hade färgats orange och mörkgrå rök steg från några av tälten. Soldaterna hade tänt eld på lägret. Anneli sköt vattenstrålar från handflatorna, men det hjälpte inte. Hon började springa mot skogsbrynet, men stannade upp när hon hörde en liten flickas skrik från ett av de brinnande tälten. Hon sprang dit och rev upp tältduken. Överallt låg saker huller om buller och längst in vid väggen på andra sidan satt en flicka i treårsåldern med händerna för ansiktet. Hon kollade skrämt upp på Anneli genom röken och hostade. Hennes blå ögon var fyllda av tårar. Anneli släckte så mycket hon kunde och blåste bort röken. Sedan vinkade hon till flickan att krypa fram till henne. Flickan gjorde som hon blev tillsagd och Anneli kramade om henne. Då öppnades tältdörren igen, och ett skäggigt huvud med en svart hjälm på tittade in. Han flinade elakt när han såg Anneli och flickan. Nästan alla hans tänder var borta. Hans kumpan tittade också in och tillsammans drog de ut Anneli och flickan från tältet. Anneli sparkades och kämpade emot, men mannens hand var som en järnklo mot hennes vrist. Den andra mannen tog fram något ur sin väska och satte det över Annelis händer, så hon inte kunde röra dem. Likadant gjorde han med flickan.
"Vad har vi här då!" skrockade han ondskefullt. "Stojebjoj fösöker jädda lillasystej."
Han lutade sig fram så han hade sitt ansikte i jämnhöjd med lillflickans.
"Rör henne inte!" varnade Anneli. Mannen vände sig mot henne.
"Tala inte om du inte har blivit tillfrågad!" röt han och gav henne en örfil. Örfilen lämnade ett stort rött märke på hennes kind och hennes ögon fylldes av tårar. Männen skrattade åt henne. Sedan tog de flickan över axeln och Anneli framför sig och marscherade bort till de andra soldaterna, där andra fångar också var samlade.

[Förlåt för kort. ]

Alayne sprang. Hon drog upp den äldre mannen på fötter och sprang utan att vända sig om, utan att tänka på någon annan. Hennes andning blev snabbt tung och i hennes bröst kämpade hennes hjärta för att syresätta alla hennes muskler. Det märktes fortfarande att hon inte hade lika mycket energi som hon borde, kvinna, Yoanna hade använt hennes. Hon hörde inget som hände runtomkring henne utan stängde av och det enda mål i sikte hon hade var längre in i skogen. Det tog flera minuter för henne att inse att hon tillslut var ensam. Livet som varit runt henne var nu som bortblåst och istället låg tystnade omkring henne. Inte ens några fåglar kunde höras vilket Alayne uppfattade som mycket obehagligt. Hon saktade ned men stannade inte utan fortsatte i samma riktning, bort ifrån lägret där de blivit överfallna.

[Svarar någon annan dag. Hinner inte nu och får gäster imorgon.]