(ORP) Hide, run, survive

Olivia:
"Är...Är det någon där?", ropar jag ut i det enorma mörkret. Benen känns slappa när jag försöker ställa mig upp, och jag sätter mig ner igen. Håret, som är fuktigt av kylan, klibbar sig fast mot nacken. Jag försöker ställa mig upp igen, och lyckas.
"Hall...", försöker jag, men rösten försvinner genast. Fötterna känns tunga när jag går omkring i mörkret. Jag visste att folk låg på golvet, men jag visste inte om de var vakna eller... Döda. Var är jag? Hur kom jag hit? Hur ska jag komma ut?

Cate:
Någon ropar igen. Jag öppnar ögonen igen. Tar ett djupt andetag.
"Hallå? Jag är här...", säger jag.

Är det försent att hoppa in i rollet? :'/

Tror det, men LunaLovegood1 har inte skrivit en mall än... Du kanske kan ta hennes plats eller något?

Åh nej! Det känns taskigt att bara ta Lunalovegood1s plats... c:
(Förlåt för att jag störde ert rollande )

Edit: Fast om Lunalovegood1 inte vill vara med så kan ni ju kanske tagga mig? :3

Okej C:

Miyako:
" Cate!"
Hörs en röst eka i den dunkla källaren.
Jag försöker ta mig fram i mörkret utan att snubbla över något. Tillslut kommer jag fram och ser siluetten en tjej. Det måste var tjejen som ropade Cate... Tänker jag
" Hej..."
Säger jag till henne men förstår hur dumt det låter.
"Hej..."
Det säger man bara inte till en person namn är fast låst i en källare med. Åhhhhh vad dum jag är!
Tänker jag

Audrey

Folk pratar, fast i mina öron låter det som om de gallskriker. Fattar de inte att det kan vara någon slags fälla? Fast den där tjejen som satte sig upp har ju suttit där ett tag och inget har hänt henne, tänker jag för mig själv. Efter ett ögonblicks överläggande reser jag mig också sakta, och märker hur mycket bättre det känns att sitta upp. Jag ser överhuvudtaget ingenting, så eftersom jag har en vägg bakom mig lutar jag ryggen mot den och blundar, låter någon annan sköta upptäckandet och oroandet.

Ellie:
Jag skriker och sparkar när någon säger hej, ställer mig upp och beredd att slåss om jag måste.
"Cate?! Cate var är du?!", ropar jag och springer runt i den lilla källaren.
Snart ser jag kopian av mig - Cate.
Jag omfamnar henne raskt.
"Var är vi?", viskar jag.

Miyako:
Tjejen reagerar som jag trodde.
" ... Jaha..."
Säger jag tyst för mig själv
Jag börjar krypa över det kalla golvet snart kommer jag fram till en trådsliten fåtölj.
Jag sätter mig försiktigt i den berädd på att den ska rasa ihop.
Men det gör den inte.
Jag kryper ihop till en liten boll och vilar huvudet mot mina ben.
" Var är jag..."
Är den ända tanke som rör sig i mitt huvud