En Taggsvans' värsta mardröm

oj... mitt fel... glöm allt jag sa... hade fel

Åh vad awsome och bra, längtar efter mer 8}

Åh! Vad bra!!
*bevakar*

♥♥♥bra!!!

Ok här kommer ett nytt kapitel. Förlåt att det tog tid. Min enda ursäkt är att jag har varit lat. Sorry. Som vanligt hoppas jag att ni gillar det

Kapitel 8 Starten på ett rykte

För en halv timme sedan hade Sam kommit tillbaka till Hogwarts. Nu låg hon på sin säng och tänkte.
”Mike! Vad i helvete gjorde du där din lilla dödsätare! Jag fattar inte hur mamma kunde låta dig följa med! Hon vet att vi inte tål varann! Jag tycker så synd om mamma som inte har någon aning om hur han är.” Sam satte sig upp. Hon hade inte sett Harry, Ron eller Hermione någonstans. Hon frågade Neville om han hade sett dem men han sa bara nej. Sam ställde sig upp och tittade på klockan. Tio i sex var den. Hon började röra sig mot dörren ut till uppehållsrummet för att sedan gå ut genom porträttet.
Porträttet hade just stängt när Sam hörde någon ropa. Det var Fred.
”Har du sett George eller Lee?” frågade han alldeles andfådd.
”Nej. Har du sett Harry, Ron eller Hermione?” frågade Sam. Fred lutade sig mot väggen och pustade.
”Ja dem är på väg ner till middagen. Oh George och Lee kanske är där. Ses.” Fred sprang iväg mot stora salen och Sam började gå ner dit.

När Sam steg in i stora salen såg hon Hermiones huvud sticka upp. Sam gick till henne och satte sig ner. Harry, Hermione och Ron tittade på Sam.
”Var har du varit?” frågade Ron. Sam tittade på alla.
”Biblioteket.” sa Sam som försökte låta normal.
”Nej det var du inte. Vi har tittat där fem gånger. Du var inte där!” sa Harry och tittade rakt in i Sams ögon som om han försökte få henne att avslöja något genom ögonen.
”Jag var där först sen gick jag till uggletornet.” sa Sam bestämt.
”Vad gjorde du där?” frågade Ron och lutade sig närmre Sam.
”Vad gör man där uppe Ron?” fråga Sam Ron. Han blev lite skär om öronen.
”Men du har ingen uggla.” sa Hermione och korsade sina armar.
”Lånade skolans.” Sam var tydligen övertygande för dem slutade ställa frågor och började äta.

Tisdags eftermiddagen några veckor senare kändes helt annorlunda en vad Sam var van vid. Hon hade lärt sig att vara mer bestämd och vågade göra mer saker. När hon gick ner i fängelsehålorna fick hon inget mer än någon rysning och hon var inte lika rädd för att folk skulle börja skratta åt henne. Förutom slytherinarna så var det ingen som var jobbig mot henne. Dem senaste veckorna hade Sam gått till botare Weber en gång och hennes vänner visste inte om det. Hon hade sagt att hon gått omkring i slottet och letat efter sin fjäder penna. Det kanske inte var bästa saken att säga men dem verkade gå på det. Nu var Sam på väg från biblioteket till trolldryckslektionen. Hermione hade gått för att få elever att gå med i F.I.S.A. (Sam hade gått med i den av samma skäl som Harry och Ron, för att få Hermione att sluta tjata.)och Harry och Ron ville inte gå till biblioteket. Så nu gick hon längst med korridoren som ledde till trapporna ensam.
”Nämen Archer.” hördes en bekant röst. ”Vad gör du här alldeles ensam?”
”Ska du säga Malfoy.” sa Sam och stannade och tittade bakom sig. ”Var är dina livvakter? Blev dem rädda för böckerna och sprang iväg? Ett under att du stannade kvar.” Malfoy flinade ironiskt. Han tittade rakt in i Sams ögon. Sam stod mittemot Malfoy.
”Och var är dina smutsiga vänner da?” Sam fattade exakt vad det var han försökte göra. Han ville få hennes ögon att bli röda igen. Troligen för att han inte var säker på vad det var han hade sätt den dagen de bråkade sist. Det var nog därför han inte hade sagt något än.
”Malfoy, som jag sa den där dagen vi träffades för första gången. Gör inte mig arg.” sa hon med tryck på ordet ”arg”.
”Du. Jag är inte dum som dina små vänner. Jag vet att det är något speciellt med dig. Bland annat för dina ögon som blir röda när du blir arg. Varför skulle du annars inte komma in på Hogwarts först nu?!” sa han överlägset. Sam såg rätt in i hans ögon. Hon tog ett djupt andetag, ”Idiot.” tänkte hon.
”Jag kanske har flyttat till England från ett annat land, vilket jag har, och därför kommer hit först nu. Jag är inte tom i huvudet som du är.” Sam vände på klacken och började röra på sig, men stannade tvärt när hon såg att Pansy Parkinson, med sitt tjejgäng, kom gående mot henne.
”Där är du Draco.” sa hon med sin fåniga tillgjorda röst. Sam himlade med ögonen. ”Vad gör du har Archer?” Sam tog ett till andetag. ”Bli inte rasande.” tänkte hon.
”Jo. Eftersom du tydligen inte är medveten om att biblioteket är här bakom mig och att jag har en bok i handen, så måste jag tydligen förklara. Jag kommer från biblioteket och har läst böcker.” Sam låtsades se förvånad ut genom att öppna munnen och slå sig lätt på kinden. ”Ska jag stava det åt dig så att du fattar?” Draco hade ställt sig med Pansy och stod med korsade armar och log ett elakt leende.
”Var försiktig med vad du säger Archer, jag vet en sak om dig som jag enkelt kan sprida vidare. Men det vill väl inte du att någon ska veta. Det där med dina ögon som ändrade f…”
”Håll mun, Malfoy.” sa Sam bestämt. Hon var inte rädd att stå emot längre.
”Å jaså. Du vill inte att dem ska veta!” sa Malfoy och hånlog. Pansy tittade på Malfoy med en nyfiken min. Malfoy stod fortfarande med armarna i kors och såg överväldigad ut.
”Vad?” sa Parkinson nyfiket och tog tag i Malfoys arm. Malfoy öppnade sin mun och Sam släppte taget om sin bok och tog upp sin stav. Malfoys lilla leende försvann och han tittade på Sams stav. Han tog själv upp sin och riktade den mot Sam.
”Jag är inte rädd för att använda staven, Malfoy. Om du så säger ett enda pip om saken kommer du att ligga på sjukhusflygeln i en hel månad när jag är klar med dig." sa Sam. "Jag är van vid att skada folk.” Det sista som hon sa var inte meningen att hon skulle säga. Slytherinarna såg ut som om dem inte hade begripit vad hon hade sagt. Men Malfoy som redan visste en sak hämtade sig snabbt och började le. Ett leende som gärna skulle vilja starta ett rykte. Sams allra första reaktion var att gå till anfall. Vilket hon gjorde.
”Petrificus Totalus.” tjöt Sam och riktade staven mot Malfoy. Hon var så snabb att Malfoy inte hann vika undan. Hans armar och ben låstes fast mot hans kropp och föll till marken. Sam var mycket medveten om att man inte fick använda magi på elever, så hon tog sin bok och sprang iväg.

”Hermione!” ropade Sam. Hon hade just kommit ner till fängelsehålorna och rörde sig nu mot klassrummet där Hermione stod med Harry och Ron.
”Hej. Där var du. Vi blev lite oroliga över att du inte skulle hinna.” sa Ron och log. Men leendet dog ut när han såg Sams ansiktsuttryck och hur hon flåsade.
”Jag har just använt Petrifikus tatalus på Malfoy…” började Sam men avbröts av Harry och Ron.
”Allvarligt! Fett grym du är!” sa Ron.
”Det skulle jag vilja göra!” sa Harry. Men Hermione såg bekymrad ut. Sam kände hur hon både var stolt och hur hon var nervös.
”Hör ni sluta. När Malfoy kommer loss kommer han antagligen gå raka vägen till Snape, och då…” fotsteg hördes och alla slytherineleverna som hade varit vid biblioteket kom nu ner och rakt mot Sam. Parkinson stod längst fram med staven riktad mot Sam. Men hon hann inte göra något för än Snape öppnade dörren.
”Sänk staven, Parkinson.” sa han snällt. Parkinson gjorde det och gav värsta bitch blicken till Sam. Sam pustade ut. Hon hade aldrig varit så glad över att se Snape. Dem gick in i klassrummet och började lektionen.
”Idag ska ni brygga…” började Snape. Han höll på att skriva ner ett recept på tavlan samtidigt som han berättade vad dem skulle göra.
”Vad har hänt?” frågade Hermione Sam. Sam tittade bort mot Malfoy och hånlog.
”Han hotade mig, och jag varnade honom.” sa Sam och insåg att hon började få skinande röda ögon.
”Ett. Du har just gjort en korkad sak, om Snape får veta så ligger du illa till. Två. Dina ögon glöder. Dem lyser röda. Du kanske ska gå till madam Pomfrey.” sa Hermione och tittade bekymrat på Sam. Sam skakade på huvudet och blinkade så att ögonfärgen återgick till den normala. Sam tittade på Snape när han gick där framme. Den svarta manteln som fladdrade efter honom, det svarta håret som gungade fram och tillbaka. Ögonen som kunde mörda en. Sam kände Snapes längtan att få sätta dit henne. Harry knackade lite på Sams axel och pekade mot Malfoy. Sam tittade dit och såg hur han viskade något åt Parkinson. Han gjorde ett tecken mot sina ögon, båda två vände sig mot Sam och tittade på henne. Sam insåg att han berättade om hennes ögon.

Så sjuuuuukt braaaa! Jag döööölr!

BRA!!!

Åh vad awsome ♥

Okej hörrni nu kommer ett till kapitel, förlåt förlåt igen att det tog tid. Den här veckan och förra var det mycke läxor, och prov för den delen.

Kapitel 9 Ett ord för mycket

För några dagar sen hade Sam kastat en formel på Malfoy. Det verkade som om han hade tagit det hårt. Malfoy hade gått till varje slytherin elev och berättat om Sams röda ögon.
”Han skäms bara för att han förlorade mot en tjej som dessutom går i gryffindore.” försökte Ron säga så att han skulle få Sam att le. Men det gick inte. Varje gång hon gick förbi en slytherin elev sa dem eller gjorde dem något elakt åt henne. Men eftersom Sam var ganska van vid det blev hon inte helt förkrossad. Men nu hade hon annat att tänka på. Hon, Harry, Ron och Hermione stod i försvar mot svartkonster klassrummet och lyssnade på professor Moody.
”Jag ska använda Imperiusförbannelsen på varje elev i detta klassrum.” hade Moody sagt. Hermione hade försökt säga till honom att han själv hade sagt att man inte fick använda den på någon mänsklig person. Men när hon sa det svarade han henne genom att säga att hon gärna fick lämna lektionen om hon inte ville pröva på att känna den nu och istället känna formeln när någon kastade den på henne ute i verkligheten. Hermione rodnade och stannade kvar. Moody höll på att vinka fram elever en efter en för att kasta förbannelsen över dem.
”Jag lovar er att jag inte kommer göra något mycket hemskt mot er.” sa Moody när Dean Thomas ställde sig framför honom. ”Se nu hur enkelt det är att ta kontrollen över en person. Jag kan få Mr Thomas att göra vad jag vill. Och jag vill att du ska hoppa runt i rummet och sjunga nationalsången.” Och det gjorde Dean också. Det var mycket roligt att se vad dem blev tvingade att göra. Lavender härmade en ekorre(Sam tyckte att det passade henne) och Neville gjorde massa häpnadsväckande gymnastiska rörelser.
”Potter, din tur!” brummade Moody. Harry gick fram och ställde sig mitt emot Moody. Moody höjde sin stav och sa: ”Imperio.” Sam stod och tittade på Harry som alla andra också gjorde. Harry stod där en liten stund innan han böjde på knäna och hoppade. Han hoppade men något hindrade honom så han hoppade rätt in i en skolbänk.
”Ja, nu börjar det likna något!” sa Moody glatt. ”Såg ni allesammans? Potter kämpade emot och var nära att motstå den! Vi försöker igen, Potter, och ni andra kom närmre och titta på hans ögon. Det är där man ser det. Mycket bra Potter. Att kontrollera dig kommer bli svårt för dem!” Alla andra i klassrummet kom närmre Harry och Moody, och tittade intresserat på dem. Harry fick göra om det ända tills han motstod formeln.
”Du är ett under, Potter. Ett under. Mycket bra jobbat. Archer din tur!” tjöt Moody. Hans stränga röst hade kommit tillbaka och Sam gick försiktigt fram till honom. Det syntes att hon var spänd men att hon också inte ville pröva på. Moody log mot henne och sa: ”Imperio.” En fantastisk känsla kom flygande över henne. Alla oroligheter släppte, all ilska, sorg bara försvann. Hon struntade fullkomligt i att alla stod och stirrade på henne. Moodys röst ekade i hennes huvud. Hoppa upp och ner… Sam kände hur hon hoppade upp och ner på stället där hon stod. Ställ dig på bänken… ställ dig på bänken. Sam gjorde det också. Hon var helt avslappnad. Gör en piruett… gör en nu! Allt började snurra runt henne. Gör en volt ner på golvet och dansa fågeldansen. Sam gjorde en volt och började dansa. Nu vill jag att du förvandlar dig Sam hörde sin egen röst. Ursäkta? Varför ska jag göra det? Jag vill att du ska förvandla dig nu... Nej tack det där ska förbli en hemlighet. Sam känd hur hon blev arg inombords. Förvandla dig NU… glöm det, vad är det för mening med det? Jag kommer ändå inte få plats i rummet. Det är jag som har kontrollen och du ska förvandla di…
"JAG TÄNKER INTE FÖRVANDLA MIG!" Sam kände hur den sköna känslan försvann. Alla stod och stirrade chockat på henne. Hon kände hur arg hon var. Hur hennes ögon glödde.
”Det tog en stund ms Archer. Men du kunde också motstå den. Men du hade inte behövt skrika.” log Moody. Sam såg sig omkring, alla stirrade. Sam tittade ner i golvet och gick tillbaka till Hermione, Ron och Harry. ”Inte bra.” tänkte hon.

”Hur hade alla lärare tänkt att vi ska få tid med alla dessa läxor. Om dem inte vet det så är det meningen att inte plugga på helger och lov!” sa Ron upprört när dem lämnade lektionen i försvar mot svartkonster. Sam som inte visste hur mycket läxorna hade ökat klagade inte. Men något hon klagade på var att både Harry(som haltade) och Hermione kastade blickar på henne stup i kvarten. Även på lektionen i förvandlingskonst satt dem och tittade på henne.
”Ni har nu kommit till en ytterst viktig fas i er magiska utbildning. Era GET-prov närmar sig…” sa professor McGonagall allvarligt.
”Men dom kommer ju i femte årskursen!” stönade Dean.
”Jo visst. Men ni behöver all förberedelse ni kan få. Ms Granger är fortfarande den enda som har fått sin igelkott att förvandlas till en nåldyna. Får jag påminna dig om din, Thomas, som rullar ihop sig om man närmar sig den med en nål!” Hermione hade rodnat och ansträngde sig mycket för att inte se belåten ut. När lektionen var slut skingrades deras vägar. Harry som gick med Sam och Ron mot spådomsklassrummet tittade fortfarande lite ängsligt på Sam, och då fick hon nog.
”Problem eller?” frågade hon halvvägs upp för trappan.
”Vadå förvandla dig? Och vad är det som gör så att dina ögon börjar lysa?” frågade Harry försiktigt.
”Angår det dig eller?” sa Sam lite surt. Ron tittade från Harry till Sam.
”Jag är nyfiken. Som alla andra är. Kan du inte snälla berätta?”
”Det var inget. Moody ville bara att jag skulle använda min stav för att förvandla mig till en iller. Precis som Malfoy blev förvandlad bara att Moody ville att jag skulle göra det själv. Och jag ville inte ta risken att bli ihjäl trampad.” Harry och Ron nickade förstående och fortsatte upp.

Det roade Harry och Ron mycket när professor Trelawney hade satt högsta betyg på deras läxuppgift och att Sam bara var knappt godkänd.
”Fuskisar.” viskade hon till dem.
”Du är bara sur för att vi fick högre än dig.” viskade Ron med ett brett leende.
”Ja det är jag. Det ni skrev är inte sant. Jag satt uppe till halv två med min och allt är sant!” viskade Sam upprört.

När Sam, Harry, Ron och Hermione kom tillbaka från skötsel och vård av magiska djur lektionen såg dem en stor skara av elever som stod och blockade vägen in i slottet. Ron som var längst ställde sig på tå för att läsa ett meddelande.
"TURNERINGEN I MAGISK TREKAMP Delegationerna från Beauxbatons och Dumstrang anländer fredagen den 30 oktober klockan 18.00. Lektionerna kommer därför att avslutas en halvtimme tidigare…"
"Härligt!” sa Harry. ”Vi har trolldryckskonst sista timmen på fredag. Snape kommer inte hinna förgifta oss allihop!” Snape hade tänkt förgifta dem för att se om deras motgifter fungerade som dem skulle.
"… Eleverna ombeds att lägga tillbaka sina väskor och böcker i sovsalarna och samlas framför slottet för att ta emot gästerna före välkomsfesten."
Ernie Macmillan från Hufflepuff dök med strålande ögon fram ur mängden.
”Ska nog gå till Cedric och säga att det bara är en vecka tills dom kommer.” sa Ernie glatt och sprang iväg. Ron såg ut som ett frågetecken.
”Cedric Diggory tänkte tydligen anmäla sig till turneringen.” berättade Harry.
”Ska den idioten vara Hogwarts förkämpe?” sa Ron medans han knuffade undan en snattrande elevflock.
”Du gillar inte honom bara för han vann över Gryffindor i quidditch.” sa Hermione. ”Jag har hört att han är en duktig elev… och är prefekt.” Hon lät som om det avgjorde saken.
”Du gillar honom bara för att han ser bra ut.” sa Ron hånfullt.
”Vem är Cedric?” frågade Sam som kände sig utanför.
”Jag gillar visst inte folk bara för att de ser bra ut.” sa Hermione förnärmat. Ron gav ifrån sig en låtsashostning som lät som att han sa ”Lockman!” Harry tittade på Hermione som började rodna.
”Gyllenroy Lockman? Den där idioten som skriver böcker?” sa Sam. Harry nickade.
”Han var vår försvar mot svartkonst lärare i andra årskursen. Alla tjejer gillade honom.” sa Harry och tittade på Hermione.
”Wow! Jag till hör i alla fall inte den gruppen. Avskyr honom. Han skrev sin autograf i min nya skrivbok. Bara för att jag gick in i honom men boken framför mig!” klagade Sam.

Så braaaaa