Krig mellan 2 riken (ÖPPET ROLLSPEL)

Ett svagt snöfall hade börjat falla vilket fick Ramuhs hands beklädda fingrar att glida i bergväggens fästen. Musklerna i hans armar var fyllda med mjölksyra och fingrarna likaså tårna hade börjat förvandlas till isbitar.
Ett lågt skri hördes eka mellan tornen och Ramuh kastade en blick uppåt. Det enda han såg av Orhin var en mörk prick något mörkare än himmelen då solen ännu inte börjat vandra uppför horisonten.

Han slöt ögonen och öppnade dem sedan högt ovanför sig. Fortfarande kände han bergväggen tätt intill sig och vindarna som susade i hans öron även om hans syn befann sig någon annanstans. Orhin dök, vingarna låg tätt emot hans kropp och Ramuh såg med Orhins klara blick vakterna som gick sina rundor uppe på muren runt en av bergens städer. En av dem gick förbi stället där Ramuh befann sig utan att se honom, för vem skulle vara så dumdristig att klättra uppför berget och sedan muren. Sannolikheten att falla till sin död var stor men den faran i sig fick det att brinna i Ramuhs ådror.

Ramuh slöt ögonen igen för att sedan öppna dem och stirra in i bergsväggen. Han sträckte sig, hittade ett grepp och drog sig upp samtidigt som han smidigt hittade ett nytt fotfäste. Det dröjde inte länge förrän hans ena hand hade ett fast grepp vid en av murens tinnar.
Först tittade han upp och då han ingen såg drog han sig upp och kastade upp sig själv över muren för att landa säkert. Ett leende spred sig på hans läppar som ingen kunde skymta under sjalen som var till för att skydda hans ansikte emot de kyliga vindarna.

Åter igen hörde hans Orhins skri och snabbt var han åter igen uppe på fötter och svingade sig ned på andra sidan muren. Ännu hade staden inte riktigt hunnit vakna och ingen såg honom komma. Det var endast få personer på gatan men Ramuh kände sig trotts det obekväm i att vara där. Han befann sig i ett mindre fint område, de fattigaste som bodde oftast nära muren då vid en attack skulle de vara de mest sårbara men det var inte därför han kände sig obekväm. Han hade en känsla av att han inte borde befinna sig där över huvud taget men tanken på en varm mål mat, en säng att sova i och lite värme hade dragit honom dit som en myra till socker.

Ramuh drog ned sjalen ifrån ansiktet och lät den hänga runt halsen. Hans hand for upp mot hans ansikte för att påminnas om att han bara för några dagar sedan hade rakat av det buskiga skägget som prytt hans ansikte, det hade varit värmande emot kylan men kliandet hade drivit honom till vansinne.

Med ett svagt ljud landade falken på hans högra axel. Ramuh var van vid falkens tyngd och känslan av klorna som grävde sig in i hans axelskydd. Ärren längst hans axel var blott ett minne från tiden innan hans skydd emot de vassa klorna.
”Här”, sade han till Orhin och grävde fram en bit torkat kött för att ge falken.
Orhin åt girigt och nafsade i hans handske efter mer.
”Det var det sista”, sade han anklagande till Orhin som för en stund stirrade på honom med de mörka ögonen innan han lyfte till skyn.
Ramuh stirrade efter honom tills han inte längre kunde se falken och började sedan maka sin väg uppför den lätt snötäckta, smutsiga gatan i jakt på ett värdshus.

Elaneth reste sig upp från sin säng och gnuggade sömnen ur de blå ögonen. Hon suckade och satte sig ner med korsade ben på golvet och började kamma sitt hår. Hon satte upp sitt hår och flätade det sedan, innan hon tog på sig sina kläder. Hon tittade ner på sig själv och beslutade att hon inte behövde anstränga sig mer, det var trots allt inte riket hon bodde i som var utseendefixerat.

Elaneth tog sig ner för några trappor till våningen där kungen och drottningen bodde och även matsalen fanns. Hon gick mot bordet där kungen och drottningen satt, och upptäckte att det nästan inte var någon i matsalen, det borde alltså vara väldigt tidigt, eller så hade alla förutom hon och de få som fanns i matsalen fått ett meddelande om att de hade sovmorgon. Elaneth trodde betydligt mer på den första teorin.
Hon satte sig ner på sin plats bredvid drottningen och hällde upp sin dryck i en bägare som hon förde till munnen.

Luciana satt redan vid bordet i matsalen, som drottning var det hennes uppgift att vara bland de tidigaste att vara uppe.
Hon hade på sig en bladfärgad klänning gjord i olivblad. Den var stor och hade flera lager kjolar, hennes långa barkbruna hår var uppsatt i en knut på huvudet och runt den prydde ett diadem gjort i enbär. Hennes mossgröna ögon låg tunga med blicken på dörren. Det var inte många vakna förutom hon.

Plötsligt kom en av tjänarna Elaneth in i matsalen. Hon slog sig ner bredvid Luciana som vanligt. Luciana tittade upp och gav Elaneth ett svagt leende.

" Godmorgon Elaneth, jag ser att du är vaken tidigare än vanligt denna morgon, sa hon

Drottning Soleil satt framför sin spegel, vid sminkbordet av ljust trä i rummet som fungerade som Drottningens klädkammare. Hon såg surt på sin spegelbild medan tre tjänsteflickor sminkade henne och satte upp hennes kolsvarta hår i hennes vanliga frisyr.
De var alldeles tysta, allihop, eftersom att Soleil hade beordrat dem att göra det fort, tyst och noggrant. Och de löd hennes order.
En av tjänarna hängde Soleils silvermedaljong runt Drottningens hals. Drottningen såg hur flickan med sitt smala ansikte tittade längtande på medaljongen, och Soleil såg i hennes blå blick hur hon ville öppna medaljongen och se vad det var inne i den.
Men hon visste, precis som alla andra, att de inte fick öppna den. Den var Drottningens, och hon skulle förmodligen aldrig få reda på vad det var i den.
Soleil log förnöjt av sin överlägsenhet, och reste sig upp, balanserade den komplicerade frisyren på huvudet men den rörde sig inte en halv millimeter. En av flickorna uppfattade hennes ordlösa order och puttade tyst med sänkt blick på de andra två och gick med sänkt huvud ut ur rummet. De andra två följde hennes exempel, men en av de gick väldigt långsamt.
"Jag skulle inte ha emot lite te," ropade Drottningen med sin starka, klara röst till tjänaren. Det var den sortens röst som skulle kunna låta söt som socker, men hon utnyttjade inte det när hon befallde sina tjänare.
"Ett ögonblick, ers Höghet," sa tjänaren kvickt, neg och skyndade efter de andra.

Soleil gick med rak rygg ut ur rummet och in i ett annat av det väldiga slottets rum. I det här summet stod en ensam flygel av mahogny mitt i rummet.
Soleil gick rätt fram, satte sig med vissa svårigheter på grund av kjolen på den lilla pallen.
Hon började spela.
En melodi av ljuva toner dansade omkring i rummet, och hon njöt av att åstadkomma konststycket. Huvudvärken försvann för en sekund, sedan återkom den, fast starkare och hon slutade spela och reste sig.
Det var inte tid för att roa sig för en drottning.

När hon gick ut genom dörren så krockade hon med en tjänare som hade en tebricka med sig. Hon råkade spilla ut teet över drottningen.
Båda var tysta för en sekund, sedan så vrålade Drottningen.
"Vad har du ställt till med, din usla slav! Städa upp och gå sedan genast till mig, så ska jag, Drottningen, bestämma ett lämpligt straff för dig, usla slav!"
Soleil kokade av ilska men blev på lite bättre humör när tjänarens min.

Elio flätade sitt svarta hår så det hängde lätt ner för axeln. Hon gick ut ur det hon kallade 'hem' och kastade en sista blick på grottan innan hon slängde med sin mantel och fortsatte i skogen.

Barren knarrade under hennes fötter när hon smidigt tog sig fram, rörde sig mot bergen.

Grace vaknade riktigt tidigt den morgonen. Solen var inte ens upp än och hon bestämde sig för att ta en promenad.
Hon klädde på sig sina vanliga kläder hon brukade ha vid de flesta tillfällena och bäddade sängen.
Grace bodde i ett av de högsta tornen i slottet. I flera generationer hade de kungliga velat ha dem, de som kunde använda magins kraft, i närheten. Hon hade inte så mycket till val och godkände erbjudandet och flyttade in dit men hon gjorde fortfarande som hon ville och var sällan 'hemma'.
Hon brukade sova på olika platser, i skogar , i grottor, där det fans någon vänlig att ha henne en eller två nätter. Alla adliga var inte helt nöjda med det men visste mycket väl att de inte kunde göra något åt det, hon var lite vart hon ville vara.

Grace klättrade ner på tornets utsida, då hon inte ville väcka någon, tills hon nådde marken. Där började hon sin promenad. Vakterna vid utgången var inget problem och lät henne passera. En lång stund gick hon längst gatorna och njöt av friheten hon hade, innan hon återvände.

Solen hade stått på himlen någon timme då hon kom till frukosten och satte sig vid det stora bordet.
Sättet hon kom in på var kanske inte det mest artiga, men folket hade nog lärt sig att hon betedde sig så vid det här laget. Även om de inte uppskattade det.


Fellrendión: I "prologen" står det ju att drottningen redan är vid bordet....

Jag tycker det kan vara såhär om tex jag svarar får jag inte skriva igen innan typ 3 andra har skrivit

( Ja kan man inte ta bort alla inlägg som inte hör till själva rollet?)