Otänkbart - M.I. High

Awesome!!!!!!

Hej! Asså, herregud, förlåt att jag inte lagt upp nåt!!!! Jobbar på nästa kapitel!! Tills jag har lagt upp det skulle jag uppskatta om ni kunde titta in på min tråd:

NOVELLER - Lily Mihami
!!!!!

Jag tror att det funkar att söka bara på noveller också, titeln är rätt komplicerad.

Ska kolla! Längtar till nästa kapitel!!!

HEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Förlåt så mycket över alla förseningar, men jag har varit OTROLIGT upptagen (och kommer vara även en kort tid framöver) och så har jag haft STOOOORAAA problem med det här kapitlet, och inte kommit nån vart, suttit fast liksom, är fortfarande inte nöjd med det, det är det sämsta hittills, det suger... Men jaja, hoppas det duger. Wow, det rimma - det var inte planerat. Men som sagt, hoppas ni tycker det är bra ändå och att ni kan läsa det här och njuta av det... Som nåt himla privilegium. Okej, har ärligt talat ingen aning om vad jag snackar om, men, men... Här är nästa kapitel i alla fall, kommentera gärna och förlåt än en gång för fördröjningarna, ska försöka skynda på storyn lite nu framöver. Hej så länge!


Kapitel 8 – Inbrott
”Hejdå mamma. Hejdå pappa.” Dörren stängdes efter mina föräldrar och jag var ensam i vårt stora hus. Tydligen skulle de på nån viktig konferens eller något, så de skulle vara borta hela helgen. Jag mindes gårdagen. Då var jag glad över att vara ensam, efter en lång dag i parken. Men det var bara för en kväll. Jag hade sett fram emot en helg med mina föräldrar. Även om jag var arg på dem för att de alltid ville ha pengar för sig själva, och slösade bort dem på så mycket onödigheter som det bara går, visste jag att de, nånstans, på deras egna specifika vis, älskade mig som jag dem. Men de var aldrig hemma.

Klockan var bara åtta. Jag hade vaknat klockan fem idag och gått ned för att ta mig ett glas vatten, bara för att finna att mamma och pappa redan satt där nere och åt frukost. Och när jag frågat de varför de var uppe så tidigt sa de att det behövde åka på ett konferensmöte. Jag sa förstås att det inte gjorde något, att jag klarade mig själv under hela helgen. Men i verkligheten var jag besviken.

Jag smög upp för de tre trapporna till mitt rum, tog en bok, Törnrosfåglarna, la mig på sängen och började läsa i den. Jag märkte snabbt att jag inte kunde koncentrera mig. Jag satte mig upp. Vad skulle jag nu göra?

Jag gick ned till köket igen och öppnade kylskåpet bakom köksön. Där fanns inget särskilt. Ett paket mjölk, ett paket smör, ett litet genomskinligt paket i plast, med tre ägg i, ett tolv-pack med Coca Cola (light), som jag inte drack, eftersom jag aldrig tyckt om kolsyra, ett halvtomt paket apelsinjuice och lite lådor med ris, kött och grönsaker från gamla måltider. Eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig, bestämde jag mig för att gå till affären och köpa nånting.

Mitt hus låg konstigt nog mitt i skogen, utan grannar, trots att det var så maffigt. Så jag tog bussen in till stan. Jag smet snabbt in på LidL. Det var extrapris på donuts. Jag bestämde mig för att jag skulle sätta mig i soffan och proppa i mig de söta bakverken tills jag mådde illa för att sörja min ensamhet, när jag kom hem. Jag betalade och lämnade affären, efter att ha tagit två drickyoghurtar i jordgubbssmak också, med en stor påse full av munkar i ena handen och plastflaskorna med yoghurt i den andra. Bussen kom precis när jag fick syn på hållplatsen och jag fick springa för att komma på den.

Vägen hem tog sannerligen mindre tid än vägen dit, och jag fann mig snart vara framme. Jag gick genom träden, tills jag hittade stigen som ledde till mitt hus, och kom fram till ytterdörren.

Jag tog fram nycklarna ur fickan, tyckte mig höra ett ljud, men låste upp dörren försiktigt och klev långsamt in genom dörren och stelnade till. Jag vågade inte röra mig. Jag hörde röster – inbillade jag mig bara? Nej, det var inte fantasi. Det var på riktigt. Jag stängde dörren så försiktigt jag kunde och stannade upp, höll andan, blundade, lyssnade, väntade på att få höra steg i trappan.

När inget hände la jag försiktigt bort nycklarna, på en slags byrå som stod bredvid dörren, för att de inte skulle föra onödigt oväsen, och fortsatte framåt i korridoren, utan att bry mig om att ta av mig conversen. Hade jag varit en normal flicka i min ålder, ja, antagligen vem som helst annan än jag, hade jag lämnat dörren på vid gavel, sprungit ifrån huset och ringt 999 – men inte jag. Jag hade väntat på en chans att visa att jag kunde klara saker själv i hela mitt liv, väntat på spänning, men aldrig hade det minsta skett – förrän nu. Jag tvekade i rädsla en sekund, men sedan tog ilskan över. Inte skulle några dumma tjuvar få råna mig, inte. Och jag visste. Jag hade bestämt mig. Jag skulle upp. Ta dem på bar gärning. Jag skulle stoppa dem. Jag stannade och lyssnade igen. Rösterna var högre, och jag kunde urskilja en tjejs röst, hon måste vara nånstans i sena tonåren gissade jag på, sedan steg fram och tillbaka när någon frustrerat gick över golvet.

Jag kom på att jag behövde något att försvara mig med. Jag kunde ju inte precis storma in i ett rum fullt med skurkar – röstens tonfall avslöjade att hon pratade med någon och stegen dunkade i otakt, ett tecken på att det var fler än en person där uppe – helt obeväpnad och liksom bara ”Eh, hej alla tjuvar, ähm, råna mig inte är ni snälla, ni förstår, då blir mina föräldrar inte särskilt glada på mig”, jag behövde ett skydd – ett vapen.

Så jag tassade in i köket – jag insåg inte vilken risk jag verkligen tog förrän efteråt – och hämtade en stor kökskniv ur en låda. Sedan smög jag uppför alla trappor – ju längre jag gick, desto säkrare blev jag på att lätena kom från mitt rum. Jag stannade då och då för att höra efter om någon skulle ta sig ned för trappan, men ingen gjorde det. Jag tvekade utanför mitt rum, det var helt tyst där inne. Men sedan stormade jag in, inte skrikandes, som jag tänkt, utan tyst. Jag förde inte ett ljud, jag ville få en chans att avväpna dem om de skulle råka ha med sig pistol, men den chansen fick jag aldrig. För de var inte där. Fönstret stod vidöppet och gardinerna blåste i vinden. Jag såg mig omkring. Ingenting. Ingenting alls. Jag snurrade runt. Kände mig iakttagen. Det var inte spännande längre, bara läskigt. Jag rusade ut ur huset så fort jag bara kunde, lämnade både dörren till mitt rum och ytterdörren på vid gavel och försvann till baksidan av huset och ringde polisen. Resten var suddigt, tiden flöt på som i en dröm. När chocken släppt kom tårarna och polisen ringde mina föräldrar, som kom hem i panik, utom sig av oro. För huset, alltså. Och deras ägodelar. Inte för mig. Aldrig mig… Men jag brydde mig inte. Jag var för upptagen med att prata med snutarna. Inget var stulet. Allt pekade på att allt bara var ett stort misstag. Det var först senare som jag märkte att den mystiska pennan jag funnit i min väska och som gnagt i mitt sinne de senaste dagarna var borta.

AWESOME!!!!!!

AMAZING!!!!!!!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Yey!! Superbra kapitel!!! Jag lääängtar efter nästa!

OOOOOMMMMMGGGGG!!!!

Kapitel 9 - Knarklangare?

Jag tänkte. Tänkte och tänkte. I en hel dag satt jag och bara tänkte. Hela söndagen for förbi och jag kände mig som huvudpersonen i en film. Den där dumma typen av karaktär, som aldrig förstod vad allt handlade om, även om svaren låg mitt framför näsan på henne. Så kände jag mig. Jag var så besviken på mig själv. Jag hade väntat så länge på något sånt här; följa ledtrådar, lösa ett mysterium, men nu när chansen fanns här så kunde jag inte lista ut det. Jag var som en levande död utan hjärna och gick runt som en zombie hela dan, vilket ledde till att mamma och pappa, som stannade hemma efter vad som hade hänt, för en gångs skull la märke till att något var fel och var åtminstone lite oroliga ett tag.

Jag skulle precis borsta tänderna och gå och lägga mig i hopp om att genom något mirakel få värsta agent-hjärnan och se alla uppenbara ledtrådar nästa dag, när allt föll på plats - hur kommer det sig att jag trots att jag gäspar som en idiot alltid på något sätt blir så mycket piggare och få en så mycket klarare hjärna under kvällen och natten?! - och tandborsten jag precis tagit från handfatets kant föll ur min hand. Allt trycktes mot mig som ett hårt förband runt huvudet och det välkända illamåendet återvände till min mage, vilket resulterades med att jag blev yr och mitt synfält började attackeras av flockar av svart. Jag famlade efter badrumsdörren för att stänga och låsa så att jag kunde sätta mig på toalettlocket innan jag skulle svimma. Jag lyckades och jag drog upp fötterna på toaletten, tryckte benen hårt mot magen och begravde mitt huvud mellan mina knän och drog långa, djupa andetag.

När mitt hjärta slutat slå som om det ville hoppa ut på golvet och lämna min kropp ensamt livlös där i badrummet drog jag ner benen från toan och satte mig med ryggen lutad mot stolen av porslin. Jag märkte att mitt huvud inte klarade av att hålla sig uppe, så jag lutade det mot toalettstolens rygg och började med nya ögon gå igenom alla händelser som skett under veckan, med armarna fortfarande mjukt masserande min mage tröstande.

Och jag kom fram till en teori som jag bara måste vara säker på stämde.

I tisdags hade jag krockat med Cole, i detta fall orkade jag inte kalla honom 'misstänkt'. Jag hade tappat allt jag hållit i på golvet och han och jag hade samlat ihop och plockat upp alla mina skolgrejer som befunnit sig i mina armar, däribland pennor. Jag hade varit för koncentrerad på killen framför mig för att se efter vad jag verkligen tog upp och han kan inte på något sätt ha en aning om hur mina pennor ser ut, vilket betyder att den gula "serie-pennan" måste ha legat på golvet, och någon av oss tagit upp den av misstag. När jag sedan sprungit efter honom och slängt ned allt vi samlat ihop i min överfulla väska måste den ha hamnat där, och det var därför jag sedan kunde finna den i ryggsäcken. När jag märkt att pennan varit ovanligt tung och försökt bryta av den hade träet den varit gjord av knäckts och jag hade märkt att under det tunna lagret av trä hade den varit gjord av metall. Udden funkade inte heller, därav måste det vara en falsk penna. Eftersom de brutit sig in enbart för pennans skull betyder det att den måste vara speciell, på något sätt. Och vad kan finnas i en penna, gömd i en skola, i väntan på att hittas vid bestämd tid, av en bestämd person, och som kunde vara så litet att det kunde få plats i det lilla röret och vara så viktigt att om fel person skulle råka plocka upp den skulle det vara väsentligt att de fick tillbaka den?

Just det, det låter logiskt nu när man ser det på det sättet, inte sant? Det måste vara det rätta svaret. Knark.

Vilket betyder att... vadå? Om det finns knark på skolan måste det ju betyda att någon försökt smuggla det någonstans, ellerhur? Och då måste det ju finnas en knarksmugglare på skolan... och ingen vet om det!

Jag borde ringa polisen. Men det gjorde jag inte. De tog aldrig något särskilt seriöst, eller nästan aldrig, åtminstone. Särskilt inte något som kom från en tolvåring.

Med blandade känslor bestämde jag mig för att lägga mysteriet med tonåringarna som följt efter mig de senaste dagarna åt sidan ett tag, för att kunna fokusera på något som behövde prioriteras: Operation Knarklangare, startad.

När jag gick och la mig kände jag en konstig känsla fylla upp hela kroppen. Och jag visste att jag senare skulle ångra att jag ens tänkt tanken att vilja göra det här. Men jag var tvungen. Ingen annan fanns att göra det. Och jag kunde för tillfället bara känna mig uppspelt och stolt över vad jag gett mig in på. Oturligt nog var jag inte tillräckligt smart för att märka kopplingen bredvid de två olika mysterierna och förstå allt jag försökt förstå så länge, direkt, men det behövdes inte. Det skulle lösas åt mig när jag minst anade det. Jag visste det inte då. Och jag hade ingen som helst aning om hur allt hängde ihop. Men det gjorde det, och så småningom skulle svaren komma till mig, på ett eller annat sätt.

Superfantastisktawesomebäst!