Privat rollspel(fashion7)

Helene gick ner och gick in till sitt rum. Hon somnade efter en bra stund och sov oroligt. De kommande dagarna var lika, hon umgicks med Eric då han skulle vakta henne, hon pratade med honom men var inte riktigt sig själv. För varje dag blev hon blekare, sorgsnare.
Tillslut den fjärde dagen åt hon ingen frukost utan gick direkt till trädgården och sjönk ner vid bänken.

De senaste fyra dagarna vaktat Helene. De hade samtalat en del och det verkade som om Helene började bli viktig för Eric. Inte mycket, bara en gnutta. Men något var det, för den fjärde morgonen när Eric vaknade och såg ut genom fönstret visste han direkt att Helene inte ätit frukost. Han tog på sig en vit byxa och en blå skjorta. På senaste tiden hade han fått mer kläder, och en bokhylla. Han fick till och med gå på kvällsskola och lära sig att läsa och skriva. At vara Helenes vakt hade visst sina privilegier.
Han gick ner i köket, tog två skålar gröt och bar ut dem i trädgården. Han satte sig på bänken vid Helene och lade en av skålarna i Helenes gröt. "Ät."

Helene såg upp då Eric kom ut och log svagt mot honom även om det bara var skuggan av hennes forna leende. Hon tog emot skålen och petade runt i gröten. "Jag är inte hungrig" mumlade hon och ställde ifrån sig den. Hon hade ingen aptit och ingen glädje nästan.
Då hördes plötsligt rop och en del folk kom utspringande, sedan red en häst förbi och uppepå satt en tjock gammal gubbe. Swilts. Helene bleknade och det såg nästan ut som hon skulle svimma. Swilts klev av hästen och kom fram till dem. "Miss Smiths.." log han sliskigt och tog hennes hand och kysste den.

"Tror du verkligen att jag bryr mig?" flinade Eric lågt och började äta. Hans leende försvann då han såg Swilts och såg på Helene med medlidande i blicken. Swilts fick syn på Eric och rätade på sig. Han såg kallt på Eric. "Vem. Är. Detta?" sa han långsamt och utdraget.
Eric kunde inte hålla sig från att vända bort huvudet då han kände Swilts andedräkt. Den stank av alkohol. "Lite mycket dricka kanske, Milord?" hostade han och viftade bort lukten med handen. Hans ögon vidgades när han försent insåg vad han sagt och fick en benig, stinkande näve i ansiktet. Eric stönade, mest på grund av den äckliga lukten. Swilts spottade Eric i ansiktet. Eric torkade bort det blöta från kinden och blängde på Swilts. "Jävla avskum!" muttrade han och ställde sig upp. Swilts, som verkade ha hört Erics ord, flög på honom.

Helene suckade, vad hade hon trott egentligen? Hon gav Eric grötskålen då Swilts kysst färdigt hennes hand och såg varnande på Eric. Han ville inte reta upp lorden, det var en dödsdom man fick då.
Men Eric gjorde det ändå. Hon reste sig snabbt upp och försökte sära på dem. "Sluta! Snälla Johan, du som är så mycket större och starkare än den här lilla haren ska väl vara bättre?". Hon försökte ge honom komplimanger för att få honom att sluta och de fungerade. Swilts reste sig från Eric och såg sedan på Helene, lät sin blick vandra ut över henne helt skamlöst.

Eric, som nu låg på marken fnyst tyst. Han hade fått in en riktigt bra träff, på Swilts vänstra kind. Det droppade lite blod från den. Eric var sannerligen glad över att äga sin silverrring. Den var trasig på ytan och därför lätt att skrapa upp saker med. Som Swilts kind. Eric ställde sig upp och såg ogillande på Swilts vars blick for skamlöst över Helene.
"Har ingen lärt dig hyfs, Milord?" fräste Eric. Visserligen var han själv ganska respektlös, men så såg man inte på kvinnor. Swilts fnyste. "Ska du säga, slav. Var är din familj? Jag vet vem du är, du hade tur, inte alla lorder låter anställa oäktingar" flinade han elakt. Erics blick mörknade men han sa inget. Det skulle han ha tid för snart. Tyst lovade han sig själv att han skulle döda Swilts, om det så var det sista han gjorde.

Helene skruvade på sig under hans blick och ville bara att han skulle försvinna. Men när han pratat klart med Eric la han en arm om henne och drog henne intill sin illaluktande kropp, som om han inte brydde sig att Eric var där längre. "Du blir allt en vacker liten sak att ha" flinade han och Helene försökte ta sig loss, då kom plötsligt en rungande örfil och han släppte henne.
Helene stirrade på honom innan hon vände sig om och sprang djupare in i trädgården.

Eric såg stelt på när Swilts drog Helene intill sig. Något med den gesten fick honom att må hemskt illa. Då Helene rusade iväg sprang Eric efter. Han intalade sig att det var för att det var hans jobb,
fast någonstans långt inne i sig visste han att det var för att han brydde sig lite om Helene. Han vikte upp sina skjortärmar medan han sprang.
"Helene!" ropade han efter henne. Nu var de på baksidan av trädgården. Här var mer slutet, och nästan helt tomt. Tillslut han Eric ifatt Helene och tog tag i hennes arm i ett lite för hårt grepp. Helene sprang snabbt för att vara kvinna....Eller så var det Eric som hade dålig kondition... Antagligen var det det andra.

Helene kände hur tårarna rann medan hon sprang, Swilts var en hemsk man. Om hon bodde med honom skulle han misshandla henne varje dag...Hon sprang än då Eric plötsligt tog tag i hennes arm och fick henne att stanna.
Hon snyftade tyst och vände sig mot honom. "Släpp mig, jag ska ta mitt liv nu, jag tänker inte leva med honom". Hon försökte slita loss sin arm. Men gav snart upp. Hon såg upp på Eric och mötte hans blick.

Eric suckade något irriterat och stod bara stilla medan hon höll på och försökte slita sig.
"Jag låter dig inte ta ditt liv Helene, det vet du att jag inte gör." sa han bara och såg menande på henne.
Han såg en stund på hennes ansikte. Kinderna var randiga av tårar. Något inom Eric mjuknade, men han visade det inte.
"Kom, du måste tvätta dig. Men fortsätt se ynklig ut. Du vill inte visa dig stark för Swilts, då blir det bara värre." sa han. Han om någon visste hur det var.
Han hade levt så hela sitt liv.
Eric började gå upp mot sitt rum.