3:e världskriget (rollspel för alla)

Lenore riktade fläktarna i taket mot sig själv för att försöka svalka sig från den mördande hettan. Det hjälpte inte mycket - faktiskt inget alls - och desperat efter kyla började hon vifta med sina händer. Ian såg över på henne.
"Är du varm?"
"Nej, inte alls", gav Lenore till svar i en ironisk ton och Ian skrattade lite. "Dumma frågor får dumma svar, Ian", log Lenore och lutade huvudet mot bussens vägg. Hon hade 'fönsterplats' men det var inte mycket till utsikt. Hon hade fått oturen att hamna på en plats där det var mer vägg än glas.
Ian sträckte lite på sig i sitt säte och såg fram i bussen. Precis framför honom satt någon med en mössa på huvudet och han undrade smått hur någon skulle klara av att ha ett sådant plagg på sig i den här värmen.
"Varför måste bälten vara så obekväma?" mumlade han och drog i det svarta bandet för att lossa på trycket. Kanten skar i honom. Tillslut bestämde han sig för att knäppa upp det för att slippa mer besvär och Lenore gav honom en ogillande blick. Men hon hann inte anmärka på det innan bussen rullade över minan.

Lenore kände hur det stramade runt höften av säkerhetsbältet och hon grimaserade även av de andra smärtorna hon kände över hela kroppen. Hennes blick var dimmig och otydlig när hon öppnade ögonen och dessutom snurrade världen omkring henne. Hon blinkade förfärat och försökte få klar syn. Hon hade svårt för att andas, trycket av bältet och röken av branden längre fram täppte igen.
Sätet bredvid var tomt och miljoner tankar for genom hennes huvud. Just då mindes hon bara att Ian hade suttit vid henne innan men inte att han hade knäppt loss sig och att det var därför han var borta.
Hon insåg att den främmande människan med mössan i sätet framför hade lyckats komma ur sitt säkerhetsbälte och Lenore såg hur hon eller han föll neråt mot taket. Det var ett under att människan klarade sig bra, tyckte Lenore men då såg hon att denne hade landat på en livlös kropp och fått hjälp av det. Illamåendet, tusen tunga känslor och ännu mer tankar vällde upp inom henne när hon synade liket. Det var Ian.
Med darriga fingrar försökte hon få upp sitt bälte och efter eviga sekunder lyckades hon. Med ett kvävt skrik föll hon och landade - likt föregående person, som nu var försvunnen - på Ian och förtvivlat tog hon sig upp på ostadiga fötter. Det var inte meningen av henne att landa på honom och hon kände sig hemsk.
"Ian", fick hon ur sig och hon böjde sig över honom, lade sin hand på hans kind och såg på hans uttryckslösa ansikte. Hon märkte att hennes tårar droppade över honom och försökte därför samla sig. Tårarna slutade rinna men hon var fortfarande överväldigad av förvirring, smärta, sorg och panik. Hon tog tag i hans arm och började släpa honom efter sig mot en utgång som i det här fallet fick bli ett krossat fönster. Hon tyckte sig se andra människor som tog sig ut den vägen så hon antog att det var hållbart även om glasskärvorna skulle kunna göra stor skada.
Ians kropp var stor och tung och även om Lenore skakade så illa att hon knappt kunde stå så fortsatte hon kämpa. Hon fick många småsår på vägen ut men såg till att Ian inte fick mer än ett litet snitt på ena armen. Hon drog honom några meter ifrån bussen och fick samtidigt ett kort hostanfall av den giftiga röken. Hon kände den varma sanden under fötterna och såg oroligt ner på Ian. Då började tårarna rinna igen, precis efter hostanfallet, och hon satte händerna för ansiktet samtidigt som hon sjönk ner till marken i gråt.

(sry att just mitt inlägg tog så lång tid men jag fick blackout och visste inte vad jag skulle skriva, det blev kanske inte direkt så jättebra heller men aja lol)


Alexia satt med armarna krossade och glodde intensivt på den sovande mannen bredvid henne. Mannen såg ut att vara runt fyrtioårsåldern, han hade en ganska så stor ölmage men inget hår alls på huvudet. Den okända mannen hade insisterat på att sätta sig bredvid Alexia, och för att hon inte ville känna sig hemsk så sa hon ja. Hon förstod dock inte varför han just satte sig bredvid henne när bussen var rätt stor och det fanns många lediga säten längre fram. Alexia suckade högljutt innan hon lutade sitt huvud mot fönstret. Det förstörda landskapet som bussen med en ganska så hög fart passerade gjorde så Alexia fick en stor klump i magen, hon hade aldrig direkt förstått varför vissa människor faktiskt njöt av att förstöra så mycket för andra. Hon suckade högt igen och kramade om sin halvförstörda, mörkblåa väska (som hon hade lyckats rädda från det så kallade vandringshemmet när det började brinna) hårdare. Precis som hon slöt sina ögon för att sova hörde hon en hög smäll, och hon var säker för några millisekunder att hon blivit helt döv. Hon öppnade ögonen samtidigt som hon kände hur bussen välte om och hur hennes huvud slog i fönstret så hårt att hon hörde – och såg – hur det sprack. Skriken runt omkring henne var det sista hon hörde innan allting blev helt svart.

Nästa gång hon öppnade ögonen hängde hon uppochner. Bältet skar in i hennes midja och hals, och hon rös till av värkarna i hennes rygg, huvud och vänstra arm. Det luktade även starkt av rök och bensin och Alexia fick panik bara över att tänka på det. Hon lyckades knäppa upp bältet några sekunder senare, men vad hon inte tänkte på var dock att hon som sagt hängde uppochner. Vilket resulterade till att hon pladask ramlade ner på taket – som nu var golv.
”Outch.” mumlade hon för sig själv innan hon tittade upp och skrek till. Mannen som hade suttit bredvid henne hängde också uppochner, men bältet var så inpressat i hans hals att det sipprade ut lite blod och hans ena ben var också helt blodigt. Utan att tänka tryckte Alexia på bältesknappen och mannen åkte direkt ner på golvet, men han andades inte. Alexia däremot andades panikslaget innan hon tveksamt blickade mot det helt krossade fönstret på hennes vänstra sida. Hon fick snart syn på sin väska som hon direkt tog tag i och slängde över hennes vänstra axel, som direkt började värka, vilket gjorde att Alexia snabbt tog av sig väskan och drog ner hennes lite förstora, svarta munkjacka och den vita T-shirten innanför så hon kunde se sin axel bättre. Den var nästan helt uppskuren, och det såg ut som om det hade blödigt väldigt mycket, men knappt något blod kom ut nu. Runt såret var hennes skinn rött och blått, det var även mycket torkat blod runtomkring. Hon rös till innan hon försiktigt drog tillbaka hennes tröjor, tog över ryggsäcken på andra axeln och försiktigt klättrade ut genom fönstret bara för att känna sig ganska så yr – troligen på grund av blodförlust. Hon kände sig även väldigt elak för att bara lämna mannen där på ’golvet’, men hon visste att det säkert var någon annan som behövde hjälp, och mannen hade redan avlidit, så Alexia kunde inte göra något. Hon ställde sig upp utanför på den nu förstörda marken – som var täckt av sand – bara för att se att motorhuven av bussen stod i lågor, vilket förklarade lukten.
”Fan. Fan, fan, fan.” mumlade hon innan hon vände på klacken och snabbt började leta efter människor som behövde hjälp. Det kunde ju inte bara ha varit hon som överlevt.
____

Noah fingrade nervöst på sin ärm av sin blåa munkjacka samtidigt som han fascinerat tittade på det halvt förstörda landskapet utanför som bussen snabbt for förbi. Han suckade lätt innan han vände huvudet till busschaufförens lilla bås längst fram, och tryckte snabbt av sig bältet och ställde sig upp. Noah hade blivit trött av att sitta i bussen i fyrtioåtta timmar och skulle precis fråga den åldriga busschauffören hur långt det var kvar, när allting framför honom lyste upp och han flög bakåt i bussen, vilket resulterade till att han hårt slog i ryggen i ett säte. Smällen som kom bara någon kort sekund efter var så öronbedövande att Noah på riktigt trodde att båda hans öron hade flugit av, men förstod att de inte hade gjort det när ett starkt pipande började i båda öronen. Han hörde svagt någon eller några skrika över pipandet, och kände hur bussen välte runt något varv, innan allting slocknade.

Noah öppnade sakta ögonen. Hela hans kropp värkte, och när han försökte lyfta på huvudet kändes det som den där gången han hade fått nackspärr när han var tio, men mycket, mycket värre. Det första hans blick fastnade på var elden bara några meter framför honom. Det stora fönstret framför motorhuven var helt sönderkrossat och som det såg ut så var det själva motorhuven som brann. Han svor för sig själv innan han försiktigt satte sig upp, vilket var svårt då han hade ont på ställen han inte ens visste fanns. När han väl hade lyckats att ställa sig upp tittade han snabbt runt i den nästan helt förstörda bussen, det måste väl ha funnits någon levande i varje fall, eller? Som han kommer ihåg var det ändå ganska mycket folk på bussen från början. Noah hann dock inte titta runt så länge innan ett konstigt ljud uppstod från motorhuven och han förstod att han snabbt behövde gå ut från bussen innan något annat hände. Då nästan alla fönster på bussen var förstörda var det lätt att klättra ut ur bussen, den svåra delen var själva vandringen till fönstret då hans kropp inte riktigt ville samarbeta.
Efter i varje fall minst tre minuter hade han äntligen kommit ut ur bussen och pustade lättat ut, motorhuven brann fortfarande och elden skulle säkert sprida sig om ingen släckte den snart, han släpade sig utmattat en bit bortåt, och tvekade på om han inte skulle gå tillbaks och hjälpa de som behöver hjälp när hans ben vek sig under honom och allt han kunde göra var att lägga sig ner.

((Det var jättebra. Vilka är det som skrivit mallar som inte skrivit ett inlägg? o-o ))

( jag har inte skrivit det vet jag)

(jag har inte skrivit pga har inte haft tillgång till en dator, hinner kanske skriva ikväll men annars är det absolut okej att ni rollar i förväg^^)

"Hey, är det där någon?" frågar Adams syster honom. Han vänder blicken dit hon pekar medan han tänder en cigarett. Visst är det någon där alltid. Snarare några, anmärker han när han ser fler än en persons kropp. Eller, han ser en persons kropp och en persons skugga.
Hans syster suckar dramatiskt och slår till honom på armen med sin oskadda arm. "Du, ge mig väskan. Du är fortfarande ny på det här med att ta andras saker, va?" frågar Angel honom sarkastiskt innan hon tar väskan ifrån honom, släpper den på marken, knäböjer bredvid och börjar rota igenom den efter att ha dragit upp dragkedjan på den blå ryggsäcken.
"Åh, här har du guldpojken", säger hon och kastar en kikare mot honom. Han tar emot den och ser förvånat på henne. Han har aldrig förstått sig på hennes smeknamn på honom, det finns massvis och alla är ungefär lika vettiga som denna.
Angel himlar med ögonen. "Du stirrar fortfarande, eller hur? Ta nu reda på vilka det är, förhoppningsvis är de döda, och sedan kan vi dra."
Han nickar lite lätt, ser sig runt först i det ödsliga landskapet. Det är ganska... tomt här. Inte lika många pistolskott hörs här som hemma, nästintill inga just nu. Men det får inte Adam att känna sig säker. Inget får honom att känna sig säker nu för tiden.
Han lägger undan tändaren, suger på cigaretten, och blåser ut röken. Gud, han behövde verkligen det här.
Han sätter sedan kikaren vid ögonen och spanar ut, bort mot människorna. Nu kan han ana ännu en skugga, på andra sidan bussen, tror han, och kanske ser han en till kropp. Alla verkar på något vis helt ovetande om varandra, alla för långt bort ifrån varandra för att kunna urskilja varandra ordentligt.
"Sorry, syrran, de lever, tillsammans med några andra", säger han med ett litet skratt och ser ner på sin syster.
"Helvete", är hennes kommentar. "Hungrig?" frågar hon sedan och kastar honom en folieinslagen macka.
"Galning, spara det till senare, det lär behövas, jag är fortfarande inte hungrig, plus, jag överlever på mina cigaretter ett tag", svarar han och skickar tillbaka mackan till henne. Hon rycker på axlarna, fångar den och lägger tillbaka mackan i väskan.
"I några timmar till åtminstone", lyder hennes svar.

***

Angels arm smärtar mer än hon vill medge, och det är ett helvete att försöka hålla den stilla. Hon fortsätter rota igenom väskan medan hennes bror tittar i kikaren. Då passar hon på, stoppar ner handen i bakfickan, tar upp den smärtstillande medicinen hon hade i fickan ifall hon skulle få sin mens under resan och stoppar den sedan i munnen. Grimaserar vid den beska smaken. Hon hatar munsönderfallande tabletter, speciellt smaken av denna. Men, det var den enda sorten hon hade kvar. Hon har inte riktigt haft tid att hälsa på ett apotek nu för tiden. Speciellt inte då hon skulle packa... Packa. Helvete. Hennes väska... Hennes väska med kniven. Fan.
Hon fortsätter leta väskan, ilsket leta i jakt på något. Sedan minns hon det. Hon stoppar ner handen i andra bakfickan, och där ligger hennes fickkniv. Självklart skulle hon inte gå obeväpnad, det var ju det hon tänkte på när hon lade ner kniven. Det är farligt för henne att gå obeväpnad nu för tiden. Speciellt för en flicka med hennes... utseende. Vissa personer, speciellt soldater, tror de kan göra vad de än vill med människor nu för tiden. Självklart tänkte hon på det när lade ner fickkniven i bakfickan, även om det inte är hennes favoritkniv då hon tycker att den här är svårare att använda.
Hon hittar mackor. Tre stycken och tjuter nästan av glädje. En flaska med något innehåll hon inte kan se tack vare avsaknaden av ljus.
En tröja, för stor för henne och... herrejävlar, en pistol. Nej, vänta, den är fejk. Hon drar en lättnads suck. Det sista hon behöver är skjutvapen. Det har hon haft att göra med på tok för mycket.
En förbandslåda, ett foto på någon, lite pengar - som hon stoppar ner i munkjackans ficka, alltid bra att ha - en anteckningsbok, en gammal klassiker från 1900-talet, "Svindlande höjder", vilket är helt faktiskt, att den fortfarande existerar.
"Du, Andie, jag har en överraskning", säger hon och visar den för honom. Hon ser honom vända sig om, helt ovetande och blåsa ut lite rök, sedan så hoppar nästan ögonen ur hans huvud.
"You have to be kidding me", säger han. "Allvarligt? Existerar den fortfarande?"
"Tydligen", svarar hon. "Bra fångst, det måste jag säga. Båda väskorna innehöll bra saker, och jag har inte riktigt kollat igenom båda ordentligt... oh, se här, en kompass, vad det nu ska va bra för", mumlar hon. "Hittat något intressant?
"Jag tycker vi borde gå till dem", mumlar Adam lågt.
"Har du blivit galen?" fräser hon till svar, kastar en blick mot den brinnande bussen. "Aldrig. Jag tänker inte bli dödad."

( jag har inget att skriva och det blir aldrig lika långt som era inlägg och ni kommer säkert klaga övr att det är för kort )

Joshua bryr sig inte om någon annan för tillfället han klarade sig och nu var det viktigare att Annie klarade sig. Är Roxanne kvar i bussen? Han såg henne inte, så det borde hon inte vara.... om hon var det måste han verifiera det först, hon är helt klart inte på den här sidan av vraket iallafall. Men han hittade något som skulle kunna varit deras packning.
”Jaha, och där är den.” Mumlar Joshua och drar fram den brända och förstörda ryggsäcken från under något som ser ut som en före detta överlevare. Alltså en överlevare från kraschen som förblött när han kommit ut. Liket såg inte ut att vara mycket äldre än Roxanne, men Joshua är inte bra på att uppskatta åldrar. Han behöver Roxanne, Annie är den av de två som vet vad som är bäst för dem båda under tiden som Joshua skulle få dem båda dödade. Otroligt nog verkar ryggsäcken inte vara alltför skadad. Bara det där extremt opraktiska med att en av remmarna har gått sönder och hänger och slänger samtidigt som ytterfickan tagit en rejäl smäll, den är smått uppskuren. Han ser sig om efter någon ersättning men hittar ingen. Nål och tråd? Hade de nål och tråd? Han packade inte, ännu en anledning till varför han måste hitta Annie, det var hon som packade. Joshua sätter fast den lösa remmen i ett av blixtlåsen på väskan och ser på jacket väskan fått och undrar om den kommer läcka saker. Inte för han vet vad, men han vet att Roxanne bara packade det viktigaste. Det var vad de hade gjort upp åtminstone. Dessutom skulle det vara surt om väskan gick sönder när den var så gott som ny, de hade hittat den och då hade den inte varit i speciellt dåligt skick. Knappt använd skulle Joshua säga.

Han drar upp väskan på ryggen och låter den hänga över vänstra axeln samtidigt som han ser på killen som troligen försökt stjäla den, hitta något att använda. Sedan drar Joshua av honom den svarta eller mörkt färgade munkjackan han har på sig. Den är blodig nedtill, säkerligen på grund av att killen blivit träffad i ljumsken – ser ut så i alla fall – vilket är i princip omöjligt att överleva utan akut sjukhusvård. Men han har en jacka till Roxy nu, han är rätt säker på att hon missade att packa ned något varmt till sig själv då hon säkert tänkte mer på att ta överlevnadsutrustning och jacka till Joshua. Det är hänt förut, de skulle övernatta någonstans och Joshua minns inte varför men Annie hade med flit skippat sin jacka för att få plats med Joshuas i packningen. Han skakade på huvudet åt minnet innan han rundade bussen, den delen som inte stod i eld och lågor alltså och sökte med blicken efter något rött som inte hotade att få något att explodera. Han ser inget i första taget, och får nästan ångest över det.

”Sluta.” Mumlar han till sig själv då hans tankar farit iväg till alla möjliga ”Roxanne är död”- scenarion. Vem ska då irritera honom genom att kalla honom Yoshi när folk hör. Han skulle aldrig visat henne mario-spel. Seriöst, det var nog ett av de största misstagen han gjort... ett av dem. Han ser henne inte och det får honom extremt irriterad och undrande. Gick hon också runt? Det skulle vara ett grymt skämt från ödets sida då. Eller så var hon faktiskt kvar inne i bussen. Joshua flackar med blicken ungefär när han känner en hand på sin axel och reflexmässigt slår undan den.

–

”Hej Yoshi.” Hälsar Roxanne retsamt på Joshua som ser ut som han sätt ett spöke.
”Ibland... ibland undrar jag varför jag inte råkat slå in dig i en vägg än.” Säger Joshua med en suck och han skakar på huvudet. Roxanne ser på väskremmen att han måste hittat deras väska, hon trodde den var förlorad. Men var den mörka klumpen han håller i kommer ifrån har han ingen aning om. ”Du blöder.” Säger Joshua och petar per automatik rakt i såret på Roxannes panna.
”Aj.” Säger hon med ett irriterat tonfall och Joshua lägger genast den handen i fickan. ”Vad har vi kvar?” Frågar hon och drar av honom väskan. Ingen av dem visar det men de är euforiska över att ha hittat varandra. De har varit i svåra situationer förut. Så länge de hittar varandra klarar de av det. Det har varit så de senaste åren, de måste fortsätta vara så.
”Vet inte, det var inte jag som packade.” Säger Joshua och Roxy skakar på huvudet, men på grund av att hon plötsligt känner sig snurrig av det så blir hon disorienterad av det.
”Woah... jag tror det var ett hårt slag mot huvudet.” Säger Roxy med ett leende. ”Är du okej?” Frågar hon Yoshi som nickar, självklart att han var okej. Han är alltid okej även när han inte är det. ”Inga sår, inga blåmärken, inga bestående men?” Fortsätter Roxy.
”Hur ska jag veta om jag har bestående men när det knappt gått en timme sedan jag vaknade.” Svarar Joshua kritiskt och Roxy går ned på knä på marken, långsamt för att inte störa balanssinnet för mycket, och börjar leta igenom väskan.

”Vad är det där för svart?” Frågar hon under tiden hon letar efter något hon kan kanske stoppa blödningen med, eller något som hon kan rengöra såret med för det kan lika gärna ha börjat koagulera. Hon packade ned någon sort sprit som kunde koka ur sår.
”Det är en tröja jag tog från mannen som hade vår väska, tänkte att du skulle vilja ha den.” Svarar Joshua samtidigt som Roxanne drar upp flaskan, hon har ingen aning om var vadden är någonstans... hon kommer faktiskt inte ihåg om hon tog med den. Fast hon drar upp bandaget åtminstone. Fast bandaget är typ tygremsor då det var i princip det enda apoteket de bestulit hade haft kvar i sina hyllor. Många behövde väl bandage nu för tiden.

”Hjälp till.” Joshua följer snabbt Annies bestämda order. Hon kommer att ta den kanske svarta tröjan senare men just nu oroar hon sig över att tappa för mycket blod eller så. Yoshi nickar och hjälper till med att vira tygremsan runt såret en gång. Sedan lägger Roxanne spriten på bandaget som nu ligger mot såret. Hon biter sig i läppen när det svider och Yoshi lägger nästa varv på bandaget och Roxanne lägger på mer sprit, som någon sorts försiktighetsåtgärd, och Joshua virar runt de sista varven.
”Så.” Mumlar Joshua och Roxanne ler, det är förhoppningsvis nog. Hon har ingen lust att försöka sy igen såret. Hon har aldrig gjort det och vill inte prova. Det verkar göra djävulskt ont. Joshua tar upp munkjackan från marken och ger den till Roxanne som försktigt drar den över huvudet. Sedan drar hon upp luvan. Munkjackan är enorm, men varm. ”Har du hittat några överlevare?” Frågar Joshua.
”Ledsen, har inte varit tillräckligt uppmärksam. Men det finns säkert några stycken.” Svarar Roxanne och ger tillbaka väskan till Joshua innan de börjar ta sig iväg från bussen. Båda vet att den fortfarande utgör en livsfara.

Carmas kände den varma vinden blåsa mot sin kind. Han suckar och blåser ut ett moln av rök. Carmas grimaserar och skakar på huvudet. Han har aldrig gillat lukten. Det bara sticker i näsan. Men han har börjat vänja sig. Han började röka när hans pappa blev avrättad. Dessutom brukar man sluta vara hungrig när man precis rökt. Han släppte cigaretten och stampade på den. Tidigare så kunde han inte klara av att skräpa ner, men sedan kriget började så har han inte brytt sig om miljön. Han reser sig sakta ur stolen. Han är helt stel i kroppen och känner smärtan i det högra benet, men han försökte ignorera det.

Han ser mot bussen och ser att folk fortfarande försöker krypa ut ur den. Eldsvådan har spridit sig och blivit större. Han börjar gå mot bussen och ser folk som krypit ut ur bussen börjat få panik. De kollar runt omkring och letar efter överlevare. Han kollar än en gång mot bussen och ser att en stor del av bussens främre del är borta och han förväntar sig det värsta, att många dött. Han fortsätter framåt och ser en tjej som drar ut en kropp som ser att vara död. Tjejen sätter sig ner och gråter. Carmas känner sorgen inom sig när han ser den gråtande kvinnan, han vet hur det känns att förlora en som man håller kär. Han ser en annan tjej som är väldigt nära bussen och gråter. Fast det som fascinerar honom mest är att kvinnan har på sig en mössa som om det vore kallt. Carmas skakar på huvudet och går fram till kvinnan med mössan och rör vid hennes axel och säger “du kan inte vara så nära bussen den kan sprängas snart, ge inte upp livet än”

Ella känner en hand på en av sina skakande axlar och ytterligare känslor sällar sig till hennes redan förvirrade tillstånd. Handen medför kroppsvärme, och i ärlighetens namn är Ella inte helt säker på om det är en bra sak eller inte. Hennes hals är full av klumpar och när värmen sprider sig från hennes axel känner Ella hur kväljningar börjar skölja över henne. Hon är dock osäker på om det verkligen är handen som har frambringat dessa kväljningar eller inte.
"... ge inte upp livet än", lyckas Ella urskilja genom det otrevliga pipandet i öronen och blodet som rusar runt i kroppen utan att verka veta varken av eller till.
"Heh." Ella kan inte låta bli det, ett svagt leende letar sig fram över hennes läppar - om hon hade gett upp livet skulle hon inte ens vara här! Det var så komiskt, så extremt roligt och samtidigt så hjärtskärande sorgligt. Livet var nästan som en röd laserpekare, och hon var katten som jagade den så fort ljuset dök upp, ovetandes om att hon aldrig skulle komma åt det.
Nej, Ella hade inte gett upp sitt liv än. Än var det inte över, inte förrän hon blivit frisk och fått leva ett antal decennier till! Sedan kommer Ella ihåg att hennes överlevnad hade hängt på den där bussen som just nu brann friskt framför henne och hon slog bort handen på sin axel.
"Du fattar inte va?" mumlar hon tyst innan ilskan hinner ifatt henne och hon häftigt reser sig upp. "Du!" Ella kör hårt in fingret i mannens bröst. "Fattar inte! Den brinner! Den brinner förihelvete! Den där bussen var mitt liv, och den BRINNER!" Ella märker knappt hur hög hennes röst har blivit, eller vilka vilda gester hennes händer gör, så upprörd är hon. Vem trodde den här idioten till människa att han var? Vad gav en främling rätten att ge henne råd som han inte ens förstod innebörden av? Hon förstod inte, ville inte förstå och tänkte absolut inte försöka förstå. Det var säkert hans fel att bussen brann också, det kunde hon nästan slå vad om.