Nästa Generations Krigare

Macon vänder sig chockat om och stirrar på Zóiline med förvånade ögon.
- Vad talar du om? Han sover. Ah, du har aldrig sett en Lycrailler förut, eller hur? Säger han och ler medan han ser på flickan som ligger och kisar mot eldens lågor. Sedan fortsätter Macon snabbt att tala medan han ser på henne, hon ser så liten ut under hans enorma svarta rock av skinn och läder.
- Lycraillrar har ett skinn som hindrar dem från att bli brända. De kallas i vanlig tunga för Lavailler, de föds ofta i lågor från en eld och lever sina två första månader i eld eller lava så att inte andra djur äter upp dem. De är ganska smarta faktiskt. Macon vänder sitt huvud och ser på Zane,
- Ja, du är en smart liten Lycra, visst är du Zane. Säger han med en mjuk röst, men inte på något sätt gullar han, han har bara en lite mjukare röst än vanligt och Zane ser belåtet upp på honom och blinkar två gånger med sina små svarta ögon som är i skarp kontrast med hans snövita päls, enda undantaget är en röd cirkel på toppen v hans huvud och den röda toppen på hans lilla svans.

Macon vänder sin uppmärksamhet till Zóiline igen, han ser på henne och har en underton av oro i sin annars kalla och hårda blick. "Jag var faktiskt orolig för dig... Men mycket av det var nog för att du är så lik Lolina. Älskade syster, jag kommer att finna dig en dag och då släpper jag dig aldrig igen..." tänker han medan han reser sig upp från stocken han sitter på och går fram till Zóiline.

Zòiline lyssnade uppmärksamt på Macon's ord om Lycraillar. Det var faktiskt väldigt intressant och om hon inte varit så utmattad skulle hon ställa minst en miljon frågor om det. När Macon reser sig upp och går fram mot henne så kommer hon på att det här kanske är den sista stunden hon kommer att vara i livet. Hon var som rosorna i slottsträdgården när hösten kom, de samlade sig för en sista blomning innan dom vissnade. Hon hade blivit biten av en Flyfe, hon skulle dö. Hennes ögon blev blanka och hon log lite, för på det stora hela var det ändå ironiskt. Hon var antagligen den yngsta kvinnan någonsin som hade gått med i armen och hon hade alltid kämpat tappert. Och ändå så var det som skulle skörda hennes liv en dum Elyfe!
"Snälla! Om det inte är för mycket begärt så skulle du väll vara vänlig att låta bli att begrava mig i träsket? Om jag nu ska dö vill jag inte bli begravd i ett träsk!" Zòiline tittade nästan bedjande upp på Macon.

Macon stannar upp och ser på Zóiline med sina silvervita ögon, glänsande i månens klara sken. Med sitt huvud skakandes från sida till sida sjunker han ner på huk bredvid henne och stryker undan hårlocken som ännu en gång hamnat fel.
- Tror du allvarligt att jag skulle se på medan du dör? säger han med mjuk röst, mjukare än vad han menar och ser bort från flickan, "det ,måste vara att hon är så lik Lolina..." tänker han och fortsätter sedan att tala medan han vrider tillbaka sitt huvud så att han ser på henne igen.
- Jag kanske inte ser ut att vara särskilt smart eller duktig med något annat än vapen men jag kan en hel del om läkekonst och jag har lagt om ditt sår, du kommer att bli bra när solen gått upp. Jag må vara en grym, mörk och hård människa. Men att se en oskyldig flicka dö är inget jag finner något nöje i alls. Säger han med sin hårda röst med blicken vilar stadigt på flickan.

Macon drar upp rocken lite längre mot hennes haka medan han talar vidare.
- Du borde verkligen vara mer försiktig, om jag inte varit där så hade du inte... Å andra sidan så, om du inte gått med mig hade du inte tagit den vägen och då inte stött på dem. De hade inte förföljt dig, de förföljer mig. Så på sätt och vis är det mitt fel och jag var då skyldig att hjälpa dig. Mumlar han och reser sig upp,
- Vila. Säger han med sin kalla och hårda röst. Vinden börjar blåsa mer och mer, den hugger i löv, grenar, gräs och elden som sprakar från brasan.

Zòiline känner att hennes kinder blir varma när Macon sätter sig på huk och stryker bort en hårslinga som hamnat framför hennes synfält.
"Tror du allvarligt att jag skulle se på medan du dör?" Han stannar upp några sekunder innan han åter tar till orda. "Jag kanske inte ser ut att vara särskilt smart eller duktig med något annat än vapen men jag kan en hel del om läkekonst och jag har lagt om ditt sår, du kommer att bli bra när solen gått upp. Jag må vara en grym, mörk och hård människa. Men att se en oskyldig flicka dö är inget jag finner något nöje i alls." Zòiline kan inte låta bli att stirra på Macon när han fortsätter att tala. Tusen tankar snurrar runt i hennes huvud och plötsligt säger han något annat som nästan får henne att rynka på ögonbrynen.
"De hade inte förföljt dig, de förföljer mig." Vem var den här mannen egentligen?

Zòiline låg stilla mycket länge och bara betraktade eldens dansande skuggor över marken, men det fanns för många tankar som snurrade runt i hennes huvud för att hon skulle hoppas på sömn. Tillslut stod hon inte ut längre.
"Jag vet att du ogärna svarar på frågor... Men jag måste åtminstone ställa dem! Och förlåt om jag är oartig! För det första: vad får dig att tro att du är en grym människa? Du har redan räddat mig från att dö en gång! För det andra: har du ljugit om din identitet? Eller åtminstone inte sagt hela sanningen om den! För om soldaterna är ute efter dig... Ja, du förstår poängen! Och för det tredje... Vem... Vem är Lolina? Och säg inte 'ingen' för jag hörde att du skrek det åt mig när jag... Föll! Fast sen tyckte jag mig höra att du frågade om jag ville ha en rosenkaka och jag antar att du inte gjorde det, men du har nämnt det namnet redan innan!"

Macon sätter sig på stocken bredvid brasan igen, han stirrar in i flammorna och på Zane ibland. Månens vita ljus beblandas med det gula skenet från brasan och kastar skuggor på träden runt om dem. Minuterna tickar förbi. "Jag undrar vad Lolina gör just nu, jag hoppas att hon mår bra..." tänker han och suckar för sig själv. "Det är bara för att den här flickan är här, jag tänker aldrig så här mycket på Lolina annars. Det gör för ont att tänka på henne när jag inte vet vart hon är, hur hon mår eller ens hur hons er ut längre..." Han suckar ännu en gång och ser upp på månen.

Helt plötsligt bryter Zóiline tystnaden som omger dem.
- Jag vet att du ogärna svarar på frågor... Men jag måste åtminstone ställa dem! Och förlåt om jag är oartig! För det första: vad får dig att tro att du är en grym människa? Du har redan räddat mig från att dö en gång! För det andra: har du ljugit om din identitet? Eller åtminstone inte sagt hela sanningen om den! För om soldaterna är ute efter dig... Ja, du förstår poängen! Och för det tredje... Vem... Vem är Lolina? Och säg inte 'ingen' för jag hörde att du skrek det åt mig när jag... Föll! Fast sen tyckte jag mig höra att du frågade om jag ville ha en rosenkaka och jag antar att du inte gjorde det, men du har nämnt det namnet redan innan! Säger hon och Macon vänder sin blick mot henne. "Vart sjutton kom allt det där ifrån? Hon låg ju bara där helt tyst, kvinnor jag förstår mig verkligen inte på dem. Kan de inte bara vara i nuet? Måste de veta allt? Förstår dem inte att det är bättre om de inte vet?!" Tänker han medan Zóiline talar och ställer fråga efter fråga.

- För det första så har du inte med det att göra, för det andra så har jag inte ljugit, även om jag hade det så tror du väl inte att jag skulle erkänna det så det kvittar vad jag säger. För det tredje.. Macon sväljer hårt och stirrar med sina kalla, hårda ögon rakt på Zóiline. Sedan öppnar han sin mun långsamt, orden smyger sig över hans läppar, han nästan hissar åt henne.
- Vem Lolina var, eller inte var, eller är elelr inte är det är min ensak, inget som du har något med att göra alls! Hissar han ilsket, hans ansikte är hårt som sten, han reser sig upp från stocken och medan han långsamt går mot Zóiline viskar han,
- Jag har mördat människor för mindre än det här... Jag är inte skyldig dig någonting, inte något alls. Han står alldeles bredvid henne nu och ser ner på henne där hon ligger på marken. Han hukar sig långsamt och ett elakt leende sprider sig över hans läppar.

- Jag är inte skyldig dig något. Säger han igen och tar sin rock från hennes kropp. Han reser sig upp igen och sätter på sig den. Han busvisslar och Zane kommer fram till honom, Zane kryper upp längs hans ben och sätter sig på Macons axel.
- Jag är inte skyldig dig något... Säger han igen och vänder sig om. Han börjar att gå sin väg. "Detta är hennes fel, bara hennes fel! Dumma flicka! Ingen har någonsin lyckats krypa in under mitt skinn på det sättet som du gör. Du kommer få mig att känna... Jag kan inte känna igen, jag kommer gå under. Sist jag vågade känna så... Åh, Lolina... Jag önskar att jag bara kunde släppa allt och våga känna värme inom mig, någon form av glädje men jag vågar inte, men hon, den här flickan, hon får mig att vilja känna något... Jag måste lämna henne, annars kommer jag att skada henne... Eller såra henne... Det kan jag inte tillåta mig själv att göra. Hon förtjänar inte det..." Han suckar medan han långsamt går sin väg och lämnar flickan bakom sig. Han kommer fram till träskets förrädiska marker igen, han är bara 7 meter från platsen Zóiline ligger på men redan har eldens värme övergivit honom. Han kliver ut i träsket, han vet vart han ska gå någonstans, det finns ytterst få platser som är säkra att stiga på men han tar de första tre stegen utan problem, han vet vart man ska trampa...

Zòiline tittade med uppspärrade ögon på Macon medan han talade. Hon kunde inte sätta fingret på varför hans ord kändes som slag och sparkar mot hennes medvetande. Hon tittade honom i ögonen genom hela hans tal, det nästan blixtrade av silver när hon mötte hans blick. Zòiline hade förstått att han antagligen skulle bli arg men när han helt oväntat visslade på sin Lycrailler och försvann iväg genom träsket, det hade hon inte räknat med.

Hon satt blickstilla väntade på att han skulle komma tillbaka, eller åtminstone på att höra något ljud som vittnade om att han var borta. Men det var helt tyst. Med en suck hoppade Zòiline upp på fötter och släckte snabbt elden. Hon skulle just till att följa efter Macon när hennes blick föll på en kappa på marken. Macon's. Hon lyfte tveksamt upp kappan. Vad skulle hon göra med den! Hon kunde inte bara lämna den här! Med en djup suck insåg Zòiline att hon skulle bli tvungen att följa efter Macon. Träsket var mörkt och om man trampade fel så skulle man antagligen aldrig komma där ifrån. Med steg lätta som fjädrar gick Zòiline långsamt över träsket. Det tog längre tid en hon trodde på grund av att bettet hon hade fått.

När Zòiline tillslut landade graciöst med båda fötterna på fast mark började hon genast att springa. Snabbt. Det gjorde fortfarande ont i benet men den värsta smärtan hade gått över. Stora mörka träd kastade långa skuggor där Zòiline sprang. Långt bort skymtade hon en ryggtavla, det var Macon. Zòiline hoppade snabbt upp i ett träd och började röra sig bland grenarna. Till och med fortare än hon rörde sig på marken. Macon's rygg blev större i tackt med att hon kom närmare. Han gjorde inget intryck av att han hade hört henne fören hon hoppade ned på vägen framför honom.
"Okej, det var oartigt av mig att börja fråga så mycket. Förlåt! Men, jag tänkte att du kanske skulle vilja ha tillbaka din kappa!"

(Förlåt för att det tog tid! Internet krångel! )

Macon hör hennes långt innan hon hoppar ner framför honom. "Hon är inte så tyst och smidig med sitt ben nu... Hon kommer inte överleva här ute om hon ska väsnas sådär mycket när hon rör sig." Tänker han och då landar Zóiline framför honom, han ser på henne och stannar.
- Okej, det var oartigt av mig att börja fråga så mycket. Förlåt! Men, jag tänkte att du kanske skulle vilja ha tillbaka din kappa! Säger hon och han ser på henne med ilska, Han rycker kappan ur hennes hand och hänger den över sina axlar.

- Du kommer inte överleva här ute. Säger han med kort och hård ton.
- Inte om du ska väsnas sådär mycket när du rör dig. Du borde gå hem. Eller hitta någonstans att sova tills du kan röra dig utan att låta som en hel flock av wargs. Mumlar han med samma ton som innan. Sedan börjar han att gå igen, utan att vänta på ett svar från flickan.

Det var inte den reaktionen Zòiline hade väntat sig. Men hon borde antagligen ha gjort det. Hon hade inte förstått att hon givit så mycket väsen ifrån sig men Macon verkade faktiskt ha nästintill övernaturligt bra hörsel. Hon satte sig ned på en trärot och drog fingrarna genom håret, det hade fastnat löv i det och Zòiline gjorde sitt bästa för att borsta ut tovorna. Hem. Macon hade sagt att hon borde gå hem. Men hon var inte ens säker på vad som var hennes hem. Slottet eller bergsbyn som hon föddes i.
"De av mina hem som ligger mig varmast om hjärtat är ett ställe jag inte besökt på många år... Och de hem jag levt längst i är slottet som är målet för din resa. Så, hem är en plats dit jag inte längre kan gå." Zòiline tystnade och tittade upp mot månen som långsamt började att försvinna i takt med att gryningen kom allt närmre.

- De av mina hem som ligger mig varmast om hjärtat är ett ställe jag inte besökt på många år... Och de hem jag levt längst i är slottet som är målet för din resa. Så, hem är en plats dit jag inte längre kan gå. Hör han Zóiline säga med tyst röst när han bara gått några få steg, han stannar och vänder sig om långsamt. Han ser på flickan som sitter på en rot och drar sina fingrar genom sitt toviga hår. Macon ser upp på den svarta himlen, de högra träden blockerar det mesta av den men han kan se några stjärnor tindra långt där ovanför. Han ser ner på marken och sedans er han med sina hårda ögon på Zóiline igen.

"Hon ser så liten ut... Jag kanske... Nej, nej, nej. Eller..?"
- *suck* Zóiline... Kommer du? Säger han med uppgiven ton och ser på flickan som på något sätt likats krypa in under hans skinn mer än någon annan gjort sen Lolina fanns i hans liv. Han kan inte riktigt sätta fingret på det men det är något i djupet av hans mage som säger honom att han inte borde lämna denna flickan här, som om han och hon var ämnade att dela väg, om det så bara är tills de kommer till slottet må så vara men något säger honom att det finns en mening med att de möttes här av alla platser på jorden.

Zòiline rycker till, det hade varit slarvigt av henne att inte lägga märke till att han stannat. Ett sådant misstag skulle i en annan situation kunna kosta henne livet. Hon stälde sig upp och såg Macon i ögonen. De skimrade svagt av silver. Zòiline frös och la armarna i kors över bröstet. Varför lät han henne följa med nu? Men Zòiline vågade inte fråga, då skulle han antagligen bara lämna henne här igen.

Med långsamma steg gick hon fram och stälde sig på armlängds avstånd från Macon. Hon tvekade ett ögonblick, bara en bråkdels sekund. Sen la hon handen på Macon's armbåge.
"Tack! Och förlåt. Jag ska inte nämna det igen, jag svär på..." Zòiline stannade upp några sekunder innan. Hon började le. "Jag svär på kung Ander's rosa sockor. Och ja han har verkligen rosa sockor!" Zòiline log stort men blev med ens allvarlig igen.
"Jag menar allvar jag ska inte nämna något av de som gjorde dig upprörd!"