The Troubles In Paradise [SV]

SÅ SJUKT BRA!!!!
BLI FÖRFATTARE!
SKRIV EN BOK OCH SKICKA ETT SIGNERAT EXEMPLAR TILL MIG!
JUST DO IT!

MEN JAG VILL OCKSÅ HA SIGNERAT SKICKA TILL MIG MED!!

Ehehe. Wow.

Du skriver asbra! *bevakar*

JAAAA MIG MED!! Lova!♥

Awwie ♥ That moment när hon inser att hon är kär i Kim ♥
Åh lyckotårar ;3;

Asså gud ni är snälla :' ♥




6. The moment of truth
Victoria
Micke hade inte alls förstått vad jag pratat om, och jag orkade inte sitta och förklara. Jag hade aldrig någonsin behövt förklara någonting för Micke, han hade förstått mig utan att jag behövt anstränga mig. Nu fanns det tydligen en sak som han inte förstod, skulle jag nu – mitt i allt detta – behöva börja förklara något jag själv inte förstod? Nej, det var ju därför jag försökt prata med honom, för att förstå det bättre.
Micke hade också blivit arg, han ville förstå, men jag kunde inte förklara – hur skulle jag om jag inte förstod det själv? Vi hade inte pratat sedan dess. Jag trodde att vi grälade. Jag och Micke hade aldrig grälat förut, aldrig.
”Du kanske ska gå och leta upp honom? Vad det nu var ni blev osams om, kan det inte vara så stort att de ska förstöra ert starka band” sa Kim när jag förklarat för henne att jag inte kände mig så bra, eftersom att jag och Micke bråkade (jag hade smidigt lämnat bort varför, och Kim hade inte frågat). Jag visste att Kim hade en lillasyster som hette Nora och gick sitt andra år, men Nora och Kim var inte så nära varandra som jag och Micke var, så Kim kunde omöjligt veta hur tom jag kände mig utan Micke. Det hade gått nästan en vecka sedan vi pratat.
”Nej, jag kan inte” svarade jag Kim, där vi satt på gräset inne på Quidditch planen – utom synhåll från några nyfikna ögon.
Kim och jag hade börjat träffas allt oftare, men varje gång hade jag varit noga med att hålla oss långt bort från andra – för att inte skvallret skulle börja. Det var lättare så, tyckte jag – jag trodde att Kim höll med mig, men var för osäker för att fråga.
”Han förstår inte. Han kommer aldrig att förstå. Det bästa för oss är om både han och jag glömmer det som hände” fortsatte jag nedstämt. Men jag visste innerst inne att om det verkligen var så, att jag gillade Kim som mer än en vän, skulle jag vara tvungen att berätta för Micke snart. Väldigt snart.
”Då måste du försöka få honom att förstå” sa Kim snällt och log uppmuntrande mot mig. Hennes svarta klänning gjorde att hennes röda hår såg ut att lysa, och hennes ögon var gyllenbruna och fyllda med värme – hon var verkligen vacker där hon satt och ryckte gräset från marken.
Med ens glömde jag allting om Micke, och drog upp en hel näve med gräs och kastade det mot Kim. Hon såg överraskat på mig, men fick ett lekfullt leende på läpparna och sa hotfullt: ”Jaha, det är så du vill ha det” och tog två nävar med gräs och kastade det i mitt hår.

Kim
Ännu hade jag inte bestämt mig om jag skulle stanna på Hogwarts eller inte. Professor Weasley hade sagt åt mig att jag fick ta den tid jag behövde, och att jag skulle tänka igenom mitt val noga – hon hade också nämnt att om det varit hon skulle hon satsat på sina studier.
Jag hade flera gånger försökt prata med Victoria om det, men jag verkade inte hitta orden. Hon hade alltid något annat problem hon ville prata om, och sedan glömde jag bort det. Missförstå mig inte, jag var glad över att hon ville dela sina problem med mig, och var absolut inte sur på henne – det verkade bara aldrig som rätt tillfälle för mig att berätta.
Men jag förstod att min mamma inte kunde vänta hur länge som helst, och så jag var tvungen att ta mitt beslut snart. Innan det ville jag ha pratat med Victoria, så att hon förstod och kanske kunde hjälpa mig lite.
Där jag satt och såg på henne nu, men gräs i håret och busiga ögon, kände jag att det här var ögonblicket jag var tvungen att göra det.
”Victoria, jag måste berätta en sak för dig” började jag och väntade på att Victoria skulle förbereda sig lite. Hon nickade för att visa att hon ville att jag skulle fortsätta. ”Det kan hända att jag måste lämna Hogwarts för att vara med min mamma. Hon har blivit sjuk, och bett om att jag ska komma hem för att ta han om henne. Men valet är mitt, och jag får stanna om jag vill”
Victorias busiga ögon hade övergått till allvarliga och hon såg ottryckslöst på mig. ”Har du bestämt dig?” frågade hon och tittade ner i marken som om hon väntade sig att jag skulle säga att jag inte ville vara med henne mer, eller något sådant.
Det var då jag bestämde mig. Mamma var faktiskt vuxen, hon kunde åka till St Mungos och få den hjälp hon behöver. Victoria behövde mig. Just nu hade hon varken Micke eller andra vänner som kunde ta hand om henne, och hon hade inte berättat varför hon gråtit ännu.
”Ja, jag ska stanna” sa jag glatt och log stort och brett mot Victoria. Hon log försiktigt mot mig, men verkade osäker.
”Kim, jag vill inte att du ska stanna bara för att du tror att jag behöver det. Jag kan ta hand om mig själv, vet du” sa Victoria lite irriterat. Jag såg oförstående på henne och rynkade mina ögonbryn.
”Jag vet det, men jag vill stanna” förklarade jag och log lite mot henne. Hon blev med ens på mycket bättre humör, men bara för några sekunder – sedan mörknade hennes ögon som om en skugga kommit över dem.
”Jag har också något jag måste berätta för dig” sa hon svagt och höll blicken fäst vid marken – där vi båda dragit bort flera centimeter med gräs för att kasta på varandra. Marken där såg torr och grå ut, precis som Victoria när hon fortsatte. ”Orsaken till att jag... grät” började hon, men pausade, som om hon hade svårt att få fram orden. ”Jag... Seth... Han, han...” jag såg att hon var nära att börja gråta igen, så jag höjde en hand mot henne och var på väg att säga åt henne att hon inte behövde. ”Nej, jag behöver säga det här. Han slog mig. Han misshandlade mig. Han förstörde mig. Och det är vad jag är nu – förstörd. Men du hjälpte mig. Du, Kim, hjälpte mig, och jag börjar redan känna mig bättre” sa hon medans tårarna ostört rann ner för hennes underbara vita hy.
Jag visste inte vad jag skulle säga, så istället tog jag henne hand och såg henne rakt in i ögonen. ”Och jag kommer fortsätt finnas här för dig, jag kommer inte gå någonstans” sa jag och visste att i det ögonblicket var det sant. Jag skulle stanna här så länge Victoria behövde mig.

Naaaw..
DU SKRIVER ASBRA!!!

Snälla fånga mi innan jag svimmar....
Jag älskar den här berättelsen♥

Åhh, så fint!♥ Jag får typ tårar i ögonen