Sagan (Prs)

Spectra vaknade som vanligt tidigt. Hon duschade först innan hon satte på sig en svart, silvrigt mönstrad, klänning. Hon beväpnade sig och satte på sig sin kappa.
Hon visste på grnd av tiden att Meliot inte var vaken så hon bestämde sig för att äta frukos först.

När hon kom fram till frukostbordet fick hon syn på sin mor och "far". Sanningen är att mannen vid bordet egentligen inte är Spectras far men hennes mor blir sur om hon antyder något annat.
Ingen är direkt glad över det faktum att modern varit förälskad med en människa.
Spectra nickade utan att starta någon konversation och åt. Hon satt vid bordet längre en nödvändigt och när hon kände att det var dags tog hon en bricka med frukost och gick med den till Meliot.

Hon kom fram till rummet och knackade på dörren.

Meliot hade inte väntat länge innan det hördes en knackning. Hon öppnade dörren, lite nervös att det skulle vara en total främling. Som tur var det Doyle, vilket också var personen Meliot väntade sig.
"God mor..." började hon och såg sedan brickan och stirrade på den några sekunder. Hennes mage kurrade högt. "...gon. Är det där mat?" Hon hoppades att hon inte verkade oartig, men tvivlade starkt på det. Hon brydde sig inte för ögonblicket. Mat! Hon hade bara varit någorlunda mätt när hon gick och lade sig. Det fanns ingen tid för artighetsfraser.

Spectra räckte henne brickan som svar.
Hon borde nog har förväntat sig att Hobbiten var hungrig, borde kanske till och met gett henne mat på kvällen, men hon hade inte vänta sig det här och det kom istället som en chock.
Hon går in i rummet och stänger dörren bakom sig.
"Jag ska resa till en stad imorgon på ett uppdrag. Följer du med?" Frågade hon även om det hördes att ett nej inte var på fråga.

Meliot ställde brickan på samma bord som vattnet stod på, hon satte sig på knä på en stol vid borde och började glufsa sig i maten. Hon visste inte vad allt var för något, men brydde sig inte om det. Förhoppningsvis fanns det inget som kunde döda henne.
Det var så otroligt gott! Hon glömde nästan bort att lyssna när Doyle pratade.
"Jag vet inte, vad är det för uppdrag" frågade Meliot med munnen full av mat och insåg för sent att det inte var en riktig fråga. "Jag menar" sa hon långsamt och svalde ner maten. "Ja, jag följer så klart med." Hon log nervöst. Säg inget dumt, säg inget dumt, upprepade hon till sig själv. Hon vågade inte fråga om uppdraget igen, fast hon gärna ville det.

Spectra såg misstroget på flickan.
"Vi ska ta oss till Rivendell för att jag ska prata med ledaren där. Det är en lång färd dit, 5 dagar och 5 nätter utan paus, så vila upp dig idag!" Säger hon bestämt och gör sig redo att gå ut ur rummet och lämna Meliot tills Hobbiten bestämde sig för att göra något dumt och skulle behöva alvens hjälp.

"Vänta!" Ropade Meliot och hoppade ner från stolen och skyndade sig efter Doyle. "Jag har en fråga, missförstå mig inte, jag vill på riktigt följa med, men varför vill du ha med mig?" frågade Meliot osäkert. Hon hade trott att Doyle ogillade henne så mycket att hon skulle börja ta avstånd från hobbiten. Att hon nu ville ha med sig Meliot på en flera dagars resa förvånade Meliot något så otroligt.
Meliot ville gärna se Rivendell, även om hon inte var helt säker på vart, eller vad, det var. Hon hade ingen kunskap om världen utanför sitt hem. Men hon misstänkte att det var en större stad eller by, och hon ville gärna se fler. Hon hoppades Doyle inte menade bokstavligen "ingen paus". Meliot tvivlade att det var fysiskt möjligt för henne gå eller rida så länge. Det skulle kanske till och med kunna döda henne. Kanske var det därför Doyle ville ha med henne? För att plåga henne och lämna henne helt utmattad mitt ute i skogen?

Spectra såg lite slugt men ändå vänligt på kvinnan.
"Du vill se världen. Den hobbit som själv väljer att gå utanför sitt hem förtjänar åtminstånde en chans." Säger hon med len röst och ser på Meliot.
De flesta får en dålig eller kanske liten läskig bild av Spectra från början, med huvan och allt, men hon kan vara riktigt snäll och trevlig när man lär känna henne.

"Jaha, tack" sa Meliot förvånat. "Nu när vi ändå håller på att småprata, kan du snälla säga vad du heter?" frågade Meliot och log snällt. Hon hoppades att hon inte just förstörde ögonblicket av Doyles sällsynta snällhet. Om det nu var det det var. Hennes sluga leende fick Meliot att fortfarande misstänka att Doyles plan bara var att dumpa henne mitt i skogen så fort Meliot inte kunde röra sig längre.

Spectra suckar.
"Den informationen sätter dig i fara. Du får reda på det när vi kommer dit. Tills dess är jag Doyle." Säger hon allvarligt.
Hon ställer sig vid dörren och ska precis gå ut men tillägger i slutet.
"Jag kan inte ljuga, glöm inte bort det!"
Dörren stängs med ett tjöckt 'kling' och Spectra börjar gå mot stallet.

Kan inte? Eller vill inte? Meliot var nu mer nyfiken än någonsin på Doyles namn, eller hennes förnamn. Varför var det så hemligt? Hur satte det Meliot i fara? Vem var Doyle egentligen? Hon måste i alla fall vara någon viktig om hon skulle möta någon ledare.
Meliot satte sig på knä på stolen igen, och fortsatte äta, långsammare denna gång, hon skulle kanske inte få mer mat på ett tag.
Meliot undersökte rummet lite till, hon hade inte sett allt kvällen innan. Sedan gick hon och lade sig själv. Sängen var så mysig att hon gärna sov några dagar till.