SciFi City [PRS, Moik & Spenc]

Jag nickade kort för att visa att jag förstått att de var nära. Jag undrade om Salarierna visste att vi var där, eller om vi skulle take them by surprise, så att säga.
Jag ställde mig med ryggen mot en vägg, släckte lågan i min hand och kikade runt hörnet. Jag hörde dem, de var på väg precis åt det här hållet. Jag gömde mig bakom hörnet igen, höll andan och väntade på att attackera. De verkade tala med varandra, verkade göra upp en taktik. Jag hade aldrig haft tillfälle att lära mig deras språk ordentligt, men jag kunde urskilja några ord. Men jag förstod att de borde vara två, kanske tre, och om vi skulle överraska dem så skulle vi ha övertaget.
Jag sträckte ut tre fingrar mot Wizp och räknade ner för anfall. Två... ett... och knöt näven, noll.
Stanken från dem slog upp i ansiktet när de kom tillräckligt nära och jag var nära på att vackla till av det plötsliga illamåendet. Men jag sköt det ifrån mig - tro det eller ej, men jag hade fått stå ut med värre... Som när vi kulle bekämpa de muterade råttorna i kloakerna.
Jag tog ett skutt fram, skickade eld från mina båda händer och slog ner en av dem, skrikandes i plågor. De andra två lyckades undvika elden någorlunda bättre, deras ögon lös från skenet av det orangea. Jackie slängde sig kvickt upp hos en av dem, borrade sina tänder i dess strupe och han föll baklänges av hennes tyngd.

Förstenad av skräck och stank stod jag där och såg Jodie och hunden slå ned två av Salarierna. Det lämnade alltså den sista till mig.
Jag tog ett djupt andetag
(Så djupt det gick utan att svimma)
och attackerade. Jag tog ett hopp mitt i språnget och flög över huvudet på Salarien.
Uppenbart förvirrad av mitt plötsliga hopp; snurrade den runt. Han blängde ilsket på mig med brinnande ögon och högg tag i mitt ben.
Jag skrek till av förfäran och försökte dra mig ur hans grepp, men det var omöjligt.
Jag knep ihop ögonen och spärrade ut fingrarna. Med ett snabbt svep av handen hade jag skurit upp halsen på honom.
Han gurglade ett ögonblick i sitt eget blod innan han föll till marken. Jag andades ut och sjönk till golvet. V-var han död?
tänkte jag nervöst.

"Bra jobbat hörni", berömde jag med ett leende och såg över på Wipz, mest för att Jackie inte förstod vad jag sa ändå, "Gick det bra?"
Jag såg efter på Salarierna för att försäkra mig om att de verkligen var döda, och ja, de rörde inte på sig i alla fall. Tänkte inte se efter om de andades, det kändes lite som om det var deras andedräkter som var så fräna... Och kläderna...
Jag gav Jackie en berömmande klapp och fortsatte vidare. Längre fram hörde jag att en strid pågick. Det var svärd som klingade, skrik från dräpta och stön från någon som började bli trött på att parera. Jag rusade dit på tysta fötter, dold i skuggorna. De visste inte att vi kom, de var för upptagna med sitt. Om de mänskliga soldaterna hade fått turen att hamna i en öppen strid med Salarierna kunde de vinna - trots allt var de tränade för sånt. Salarians var mer specialiserade inom stridskonst som inte innehöll någon kontakt egentligen. De kunde hacka datorer och maskiner och störa utrustning för att sedan dräpa hjälplösa offer.

Jag var för chockad för att svara
henne och var osäker på om jag
uppskattade hennes komplimang
eller inte. När hon gick vidare var
jag i alla fall tvungen att följa efter.
Om jag satt kvar här som en slö
padda skulle jag vara ett lätt
offer för Salarierna. Så med ett
stön sprang jag efter Jodie.

Där var John! Han halshögg precis en Salarian och blod sprutade, fläckade hans utrustning och hans ansikte. Det var ingen trevlig syn, men det var skönt att se att John var okej åtminstone. Han flämtade utmattad och torkade sig om munnen då blodet från hans offer hade skvätt vid hans mungipa. Han märkte inte att en Salarian smög sig upp bakom honom, och mina reflexer handlade snabbt. Innan John blev genomborrad av ett svärd hann jag hoppa fram och bränna Salarien med min eld. Den skrek av förvåning och smärta och vacklade bakåt tills den snubblade och föll, med händerna för ansiktet.
John såg chockad ut.
"Wow, jag trodde du siktade efter mig", sa han, aningen lättad över att jag räddat honom.
"Du borde vara mer vaksam", rådde jag honom och svepte med foten över golvet. Elden från rörelsen bandade iväg över golvet och brände fötterna på två Salarians i närheten.

Det såg trots allt ut som om Jodie och hennes manliga kamrat klarade av Salarierna bra ensamma, så jag passade på att sätta mig ned och pusta ut. Jag tänkte tillbaka på kampen nyss. Jag hade dödat någon,
jag hade faktiskt dödat någon.
Det var första gången för mig...
Jag undrade om Salarien hade barn som väntade på honom. Skulle de sakna honom?
Jag gömde ansiktet i händerna.
Hur kunde Jodie göra det här utan skuldkänslor? Hur skulle jag klara av att göra det?

Salariarnas lik låg utspridda över golvet. Deras uppspärrade ögon sken på ett mystiskt vis från min eld. John och resten av soldatstyrkan andades häftigt av kraftansträngningarna.
"Är alla här?" frågade jag John, som nickade tyst.
"Men Phoenix, mer Salarians är på väg. Jag tror det bästa är om vi letar upp general Golder och överger skeppet innan förstärkningarna kommer", sa han och hjälpte en av soldaterna att återhämta sig.
Jag såg inte Wipz och för ett ögonblick trodde jag han tillhörde någon av de döda på golvet. Men så såg jag honom sitta lite längre bort och jag kom genast fram till honom.
"Är du okej?" frågade jag, han såg lite besvärad ut.

Jag tittade upp. Jodie stod framför mig och såg ned på mig. Jag suckade och strök undan lite hår från ögonen. "Inte direkt... Jag menar, det var första gången jag... Jag dödade någon", sade jag knappt hörbart och hörde att jag darrade lite på rösten. Jag tänkte tillbaka på ögonblicket när Salarien insåg vad jag hade gjort och stirrade upp på mig medan livet rann ur kroppen på honom. Tårar skymde min syn. Jag svepte snabbt bort dem och hoppades innerligt att Jodie inte hade sett dem.

Jag nickade för att visa min förståelse. Då var min fråga besvarad - Harluinerna var inte tränade för strid.
"Jag tyckte du gjorde bra ifrån dig. Jag kan förstå att det kan vara jobbigt att döda någon första gången, men du vänjer dig säkert!" och så ett litet, prövande skratt. Jag var inte så bra på att få människor att må bättre, och ärligt talat kunde jag faktiskt inte förstå att han skulle tycka det var jobbigt. Eller, lite kanske, men jag hade aldrig tyckt det var jobbigt själv..
"Det... det blir bättre", sa jag i ett försök till att försöka uppmuntra honom. Gud, jag måste vara kass på det. Lät säkert inte ens övertygande.
"Kom nu, mer Salarians är på väg och om du inte vill döda så föreslår jag att vi sätter fart... Det handlar ju faktiskt lite om att döda eller bli dödad."
Jag sträckte ut min hand mot honom för att hjälpa honom upp på fötter.

Ärligt talat var inte Jodies ord särskilt uppmuntrade, men de innehöll ändå en del sanning. Jag tog ett djupt andetag och nickade. Jag kom kvickt på fötter igen och sneglade lite blygsamt på mannen som slagits tillsammans med Jodie. I bakhuvudet undrade jag vad som hade hänt de andra Harluinerna.
De var ju lika dåliga och oerfarna med att slåss som jag var. Förmodligen var de flesta redan döda. Även om de var från min by kände jag mig inte särskilt ledsen. Jag hade ju aldrig riktigt känt dem.