Skinny Love [SV]

Fan i helvete vad bra. Gråter allvarligt talat. Så bra är det. Och alltså åhh kbcfjbdffg.... Beskrivningarna av deras känslor... Jag dör ;_;

SKRIV LITE MER!!

Haha, det finns något liknande där vet jag! Läs den.

Kapitlet var fint.

Åh älskar ditt sätt att skriva, det är totally awsome 8}
Draco och Harry mina bäbisarna, kyss varandra då!!!
Längtar efter mer 83

Goosh perfect ♥

A/N: i have never ever in my whole life written about a quidditch match, i am sorry if it sucks

Kapitel IX.
”What didn’t kill me, it never made me stronger at all.” – Ed Sheeran.

”Och Weasley har klonken! Styles är precis bakom henne, han kommer aldrig komma ifatt- aouch! Det där måste gjort ont för Styles, en dunkare rakt i huvudet från Smith! I alla fall, Weasley har fortfarande klonken… hon passar den till Davis… Miller försöker blockera Davis som skjuter och – GRYFFINDOR GÖR MÅL!” Harry, som för tillfället tittade på spelet ovanifrån, utförde någon typ av dans på sin kvast när han hörde Nick Lewis’ röst genom den förtrollade mikrofonen. Det var deras andra mål, och nu stod det alltså 20-0 till Gryffindor. Harry tittade ner på planen igen och mötte Dracos blick fem meter under honom, men han kunde inte tyda uttrycket i Slytherinarens ansikte. Han kunde höra jubel och skrik från läktarna och just när Harry skulle vända bort blicken och fortsätta studera matchen så såg han någonting guldigt sväva förbi några meter bakom Draco. Innan Slytherinaren han reagera hade Pojken-Som-Överlevde vänt sin Åskvigg neråt och störtat ner i riktning mot där kvicken svävade. Draco han däremot vända sin egen kvast relativt fort och var jämsides med Harry efter bara några sekunder (”Potter och Malfoy har fått syn på kvicken! De ligger hack i häl med varandra, Potter sträcker ut handen-”). Och sedan hände en mängd saker på samma gång. Harry sträckte sig fram och hans hand var bara några centimeter ifrån kvicken medan Draco flög precis lika snabbt bredvid honom. Draco sträckte ut sin egen hand och deras händer nuddade varandra när Draco försökte slå bort Harrys hand. Harry hade precis slutit fingrarna runt den gyllene bollen när han kände hur hans kvast försvann under honom och hjärtat hoppade upp i halsgropen när han insåg att han började falla.
Draco såg hur Harry gled av kvasten, precis efter att Gryffindoraren hade fångat kvicken. Draco insåg att det var hans fel, han hade själv känt hur hans ben hade slagit till Harrys Åskvigg. Han hörde inte skriket från läktaren när han vände ner kvasten och började störta neråt. Det var trettio meter till marken och Draco skulle aldrig hinna fram i tid. Han såg hur Potters kropp susade under honom, och han böjde sig långt fram på kvastskaftet som möjligt för att få sin Nimbus att gå snabbare.
”Kom igen”, mumlade han och han hörde hur blodet pumpade i öronen och han sträckte fram handen så lång han kunde. Han fick tag i Harrys underarm och lyckades precis vända upp sin kvast och dämpa farten innan de båda slog i marken med en duns. Slytherinaren kände hur kvasten försvann under honom och hur hans huvud slog i marken. Han tyckte sig känna hur hans ögonlock blev tunga och han märkte inte ens att lärare och lagkamrater började springa mot honom och Harry där de låg på det frostiga gräset. Draco han inte ens släppa sitt grepp om Harrys handled innan han svimmade.

Harry Potter vaknade upp på en mycket välkänd plats. Han gnuggade sig i ögonen och fumlade med handen på nattduksbordet efter sina glasögon. När han väl hade fått på sig dem såg han runt i sjukhusflyglen och mötte Hermiones bruna ögon. Han försökte sätta sig upp men smärtan i bakhuvudet gjorde det omöjligt. Han föll tillbaka mot kuddarna och såg hur Hermione bet sig i läppen.
”Vad hände?” frågade Harry efter några sekunder. Det var inte första gången han hade hamnat i sjukhusflyglen på grund av en quidditchmatch. Däremot den här gången hade han inte något minne alls av att ha fallit av kvasten eller fått en dunkare i huvudet eller något annat som kunde ha orsakat smärtan i hans huvud.
”Du fångade kvicken”, började Hermione och Harry hade skrikit rakt ut av lycka om det inte varit för att hans hals var torr och han trodde att han huvud skulle explodera om han hörde höga ljud. Det vita ljuset i salen var skarp nog, ”Du och Malfoy slogs om den och när du hade fångat den så ramlade du av kvasten, jag tror att Malfoy råkade putta till din kvast eller någonting, för det såg inte ut som att han gjorde någonting med mening av vad vi kunde se”, Hermione gjorde en paus och vände sig om och tittade mot en säng en bit ifrån dem. Harry gjorde en ansträngning att lyfta på huvudet och titta över Hermiones axel. I sängen några meter bort låg en mycket välkänd person med blont hår och slutna ögon.
”Men han kan ju inte ha ramlat av från kvasten han också, om han bara puttade till mig menar jag”, sa Harry och vände sig till Hermione igen.
”Det är just det jag tänkte fråga dig om, vad har hänt mellan dig och Malfoy egentligen?”
”Vad menar du?” sa Harry förvånat och tittade bort mot Malfoy igen, det hade inte hänt någonting… ingenting som var värt att diskutera med Hermione i alla fall, ”Ingenting har hänt. Allt är som det brukar.”
Hermione såg ut att ha förväntat sig det svaret, för hon suckade och såg bort mot Draco igen hon med.
”En sekund efter att Malfoy hade puttat av dig från kvasten störtade han ner efter dig, och precis innan ni båda slog i marken fick han tag i din handled och kunde vända upp sin egen kvast och dämpa fallet… Madam Pomfrey sa att han räddade ditt liv, Harry, du skulle inte ha klarat fallet på trettio meter utan hans hjälp”, Hermione höll sina händer hårt knutna i sitt knä och Harry tyckte det kändes som om någon hade slagit till honom i magen.
”Jag-” började han, men han visste inte vad han skulle svara.
”Så jag frågar dig igen, Harry, vad har hänt mellan dig och Malfoy? För om samma sak hade hänt för tre år sedan hade han aldrig ens tänkt tanken på att rädda dig.”
”Var är Ron?” Harry visste inte varför han frågade det, han ville bara inte ha den här diskussionen med Hermione. Han ville återgå till att sova och glömma allting som hon hade sagt.
”Han är och äter, du och Malfoy har varit medvetslösa i sju timmar, men det var inte det vi pratade om, jag undrade varför-”
”Hermione”, avbröt Harry med betydligt högre röst än vad han först hade tänkt sig, ”Det har inte ’hänt någonting’ mellan mig och Malfoy okej? Jag vet inte varför han ’räddade mitt liv’ eller vad i helvete han försökte göra, men ingenting har förändrats. Jag hatar honom fortfarande, och han hatar mig. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara”, det kändes som att orden inte passade i hans mun, som om det var någon annan som sa dem. Det kändes med ens som om han hade svårt att andas, och han önskade så att Hermione bara ville lämna honom ifred, ”Jag skulle verkligen behöva sova nu”, sa han med en mycket mindre röst, nästan som om han bad om förlåtelse för någonting. Hermione tittade oroligt på honom i några sekunder, men hon nickade och reste sig upp.
”Jag säger till Ron att du har vaknat”, hon förvann ut ur salen och Harry föll tillbaka mot kuddarna och släppte ut ett skakigt andetag. Han märkte knappt när Madam Pomfrey började pyssla om honom och fråga honom hur han kände sig. Det var som om han var någon annanstans. Han hade en konstig känsla i magen och han undrade var den kom ifrån, som om han hade gjort eller sagt någonting som sårat någon. Men det hade han inte, han hade bara varit uppriktig, sagt som det var.
Han hatade Malfoy. Malfoy hatade honom. Så hade alltid varit. Så skulle det alltid vara.
Om han bara hade vetat hur fel han hade.


Kapitel X

Åh Draco ♥_♥
Aj löv juuuu

Awww. Jag blir helt glad och liksom cuteness-bombad och awwwww.
Jag älskade när Harry vaknade upp på ett välbekant ställe, där satt jag verkligen och storlog.

Ja Harry om du bara visste hur många falska saker du sa där, NI HATAR INTE VARANDRA, Drarry ftw ♥
Älskar allt, längtar efter mer 83 ♥