Ökendammen (Öppet rollspel!)

[Som jag förstår det, efter att ha läst igenom lite snabbt är de på väg ut utanför murarna, skulle det vara ok ifall min karaktär redan befann sig där ute? ]

Visst Aia, du kanske skulle kunna ha levt där ett tag och hjälper oss?

Blade stannar upp med ett stelt ansikte. "Hur ska vi ta oss förbi människorna?" frågar han Cleo och ser vilsen ut. De bör gömma sig. Vakterna kan enkelt se dem där de står.

Cleos ormar åker ner i försvarsposition.
"Jag gör det jag gör bäst!" Säger hon och börjar gå mot vakterna.
Det är inte någon som passerar för tillfället och dem ser rätt uttråkade ut.
Hon går fram till en av vakterna.
Då dem inte kollade drog hon åt sig en av dem och gömde sig bakom muren.
Hon kollade intensivt i ögonen på mannen och ögonen lyste.
Vakten strävade först emot men slappnade sedan av.
Perfekt, han skulle göra allt hon bad om...

Blade vågar anta att hans kropp och blomma ska vara säkra bakom några lådor en bit bort och skyndar sig dit. Han sätter sig ned med ryggen mot lådan och ställer ned vasen med blomman. Sedan tar han ett djupt andetag och lämnar dem. Hans själ flyger genom luften och in i den andra vakten på en halv sekund. Han ser hur vaktens själ förvirrat stirrar tillbaka på honom innan Blade tränger in den längst bak och tar över.

Cleopatra placerar sitt ansikte väldigt nära vaktens och viskar förförande.
"Vet du vem jag är?"
Frågar hon slugt, vakten nickar.
"Jaha, det gör många nu för tiden, men vet du vad jag vill då?"
Vakten skakar på huvudet. Cleopatra sätter handen under hans haka.
"Jag skulle vilja ta mig ut härifrån och du ska hjälpa mig!"
Vakten nickar hjälplöst på huvudet och följer likså efter när Cleo ställer sig upp och leder ut dem igen.

[Här är mallen.

Namn: Maxine Boleyn.
Smeknamn: Max.
Ålder: Sexton år.
Utseende: Max är runt 165 cm och har nästtill inga kurvor utan liknar mest en planka. Hennes smutsblonda hår är rakat längst sidorna och i nacken medan luggen är relativt lång och ligger snett över hennes ena öga. Ögonen är klarblåa och små, det ser nästan ut som om hon kisar hela tiden. Näsan är en liten potatisnäsa. Munnen är likt näsan liten medan läpparna är fylliga och lätt rosa. Hennes hy är väldigt ljus och är känslig för sol. Hennes vänstra axel är täckt av en svart tatuering som inte ser ut att föreställa någonting, den följer ett snirkligt mönster som påminner om blommor, stjälkar och löv. Hon har också diverse ärr över sin kropp, de synligaste är det över hennes högra kind medan de största är över hennes rygg där hon fått några piskrapp.
Max bär ett armband i flätat svart läder som räcker tre gånger runt handleden. Ett par svarta byxor i hållbart linne, ett skärp i brunt läder, ett grått linne med en olivgrön skjorta över. Hon har också en jacka som är vind och vatten tätt, dessutom är den gjord så att hennes kroppsvärme reflekteras tillbaka under de kalla nätterna och dagarna. Runt halsen bär hon en grå sjal som hon virar runt huvudet i skydd emot sanden vid blåst. På fötterna har hon ett par rejäla kängor som en gång varit olivgröna. Byxänden är i stoppad i strumporna.
Tillbehör: En mörkgrön ryggsäck, ett vattenskinn med vatten, lite torkat kött, ett vindskydd, några mynt, eldstål, ett bryne. Hon bär en kniv längst sitt högra ytterlår, en pistol på vänstra, även om den endast har tre kulor kvar och hon använder det ogärna. Hon har även lyckats komma över ett armborst.
Krafter: Har känsliga sinnen så som smak, Doft, Hörsel, Syn och Känsel.
Bakgrund: Maxs mor dog vid Max födelse vilket Max far tog väldigt hårt. Han var högt uppsatt officer under kriget och hade aldrig någon tid för Max som blev uppvuxen med sin mors syster. Redan från början fick Max veta vad hon var och hennes gåvor hölls hemliga ifrån hennes far som en dag såg Maxs moster utnyttja sin egna telekinesis en dag. Max var då tio år. Han överlämnade Max moster till myndigheterna men hade inte hjärta att lämna över sin egna dotter utan anordnade så att hon kunde fly staden.
Personlighet: Det här brukar ändras något för mig så hoppar över den här.
Övrigt: Rollas.


Antog att det var sandlandskap utanför. I hope that was right.]

(Jag har alltid tänkt så, ja)

Blade styr vaktens kropp mot en av byggnaderna vid sidan av vägen. Han kan inte stänga in honom någonstans utan att stänga in sin egen själ också och om han går för långt kommer Blade att dö. Han har inget annat val än att döda vakten. Han får vaktens kropp att klättra upp på taket. När hans själ inser vad Blade tänker göra börjar den kämpa emot, men Blade är starkare. Med ett bestämt ryck kastar han sig från hustaket och lämnar vaktens kropp precis innan den slår i marken. Vakten hinner inte ens skrika. Att överföra själen är ansträngande och Blade blir väldigt utmattad när han har gjort det. Han hoppas bara att Cleo kan ta hand om resten ensam.

(Tja, därav namnet.)

Vakten tar med Cleopatra till porten och låter henne passera.
"Blade!" Ropar hon och ser sig om efter den försvunna främlingen.
Hon väntar på att han ska komma. Samtidigt undrar hon vad han gjort med den andra vakten.

[Känner mig så smart. x) ]


Max stannade upp för en stund och såg sig omkring. Hennes andetag är jämna och stadiga trotts klättringen uppför en av de branta klipporna som omringades utav sanden. Sjalen som hon virat runt huvudet för att skydda det emot solen fladdrar till i vinden och hon låter åter igen spänna sina muskler då hon tar sig upp på klipphällen. Med ett flin på läpparna lägger hon sig ned i gruset och hör hur ett skratt for över hennes läppar. Kicken, ansträngningen och framförallt belöningen, allt gör henne glad på sitt egna lilla sätt. Så sätter hon sig upp och blickar över landskapet nedanför henne. Härifrån kan hon se stadens murar där hon en gång levt, det korta stabbiga gräset som dragit sig tillbaka sedan hon såg det första gången, det ensamma trädet och åt andra hållet kan hon se klippan eller rättare sagt berget som varit hennes hem åren efter staden. Vinden for emot henne åter igen och hon känner den torra luften föra med sig lukterna som härskar över landskapet. Både staden och berget ligger för långt borta för henne att lukta eller höra och hon sätter sig i skräddarställning för att andas in fridfullheten som hon finner runtomkring sig, tystnaden. Hon sluter sina ögon och känner hur solen smeker hennes ansikte för en stund innan hon drar fram sjalen för att inte bränna sig igen.