Prs(Elinthemagicwitch)

Lei andades ut tyst. Hon var påväg att vakna. Långsamt öppnades ögonlocken och blottade två stora, ljust blåa ögon. De var grumliga av sömn och förvirring. "Vad....Var är jag?" stönade hon tyst och satte sig upp. Filten gled av och Lei huttrade till. Det var jätte kallt. För att värma sig själv drog hon upp benen mot sig och lade armarna om dem. Hon försökte tala med endast små, korta ljuud hördes.
"Shh! Ni måste vila er fröken. Jag håller på att tvätta era kläder. Behöver ni en till filt?" frågade läkaren. Lei visste förstås inte att det var en läkare. Och för första gången på flera år log hon, ett stort och ärligt leende som fick det att lysa om henne. Mannen var ju så snäll, han var värd det, tyckte Lei. Hon såg sig om och fick syn på den andre mannen, hon kände inte igen honom heller. Hon verkade ha tappat minnet.
"Hej!" sa hon försiktigt. Hon lade märke till att hon var avklädd. "Filt?" mumlade hon ännu tystare och rodnade.

Texas tittade på hennes nu vakna och avklädda kropp. Han rodnade. Han kände att han måste berätta för henne vad som hände, fast inte när läkaren hör.

" Hej.., sa han tyst. Han tittade in i hennes blåa ögon. Han kände verkligen medlidande för vad han hade gjort. Och tjejen lär nog bli ännu argare när hon får veta.

Lei tog filten och försökte få den att täcka så mycket som möjligt..."Kallt!" viskade hon svagt. Bara att sitta upp hade gjort henne trött. Med sina sista krafter bad hon den unge mannen att sjunga för henne. Långsamt började hon somna. Läkaren kom tillbaka med ännu ett täcke.

Texas sjöng tyst för henne, fast det hördes tydligt att han darrade på rösten. Han kände sig dum. Han kände sig misslyckad. Om han bara hade hunnit fånga henne så hade dem tillsammans kunnat vara ombord på skeppet nu och stjäla allt guld dem hittade.

Han höll i hennes hand. Han kände ett ansvar för henne nu. Han kände ett behov av att skydda henne från alla faror.

Lei sov tungt. Hon drömde samma dröm som hon drömt gången innan. Hon vaknade några timmar senare. Nu var hennes kläder torra. Läkaren sov. Lei höll i filtarna så att de inte skulle trilla när hon satte sig upp.

Texas hade suttit vid hennes sida hela tiden. Äntligen vaknade hon. Han log och tittade mot henne. Hennes hud kändes varmare än tidigare.

"Hur mår du?, frågade han svagt.

"Okej.." rosslade hon. "Kläder?" bad hon sedan generat.

(Lite kort, förlåt...)

( lungt)

Texas såg att hennes kläder låg i blöt så han började leta runt i det lilla huset efter nått att ge till henne. Han hittade en grå, tunn klänning. Han sträckte fram den mot henne trots att det såg ut att vara en för stor storlek.

Han satte sig ner på en stol bredvid henne.

Lei släppte ner filtarna i knät. Hon tog på sig klänningen med viss möda. Den var väldigt stor, men varm, så det var bra. Hon log vagt, "Tack. Vem är du?"
Hon såg nyfiket på hennes och mannens händer som var sammanflätade. Kände de varandra? Var de älskare? Vänner? Familj?

Texas hade en klump i magen av obehag. Kände hon inte igen honom? Som för bara några timmar sen höll en pistol mot hennes skalle och hotade henne, innan han höll på att döda henne.

" Jag är.. jag är din fästman, sa han tyst. Han ångrade sig efteråt. Han borde inte utnyttja henne vid det här tillståndet, men den var försent. Han hade redan sagt det.