Kriget om Akilia

Hon skuttar fram till vattnet, hon kan höra Mikel muttra något men hon kan inte urskilja orden så hon ignorerar det. Hon sjunker ner på knä vid vattnets kant och virar loss tyg biten från månkaninens ben. Hon sköljer ur den i det friska vattnet och börjar sedan mjukt att tvätta såret. Sörjan försvinner och till sist är det bara lite blått blod som sipprar ut ur såret.
- Så där, då var det hyfsat rent. Säger hon och ser mjukt på djuret i sitt knä och river loss ännu en bit tyg från sin klänning som hon virar om dess ben.

Hon reser och vänder sig mot Mikel.
- Så, nu måste vi få hem den här lilla varelsen så jag kan smörja hans sår med lite medicin. Säger hon och ser med glimmande ögon på Mikel. "Han tänker på något, men vad? Jag kan inte läsa honom så bra som jag kan läsa andra. Det är lite underhållande faktiskt, att inte veta exakt vad någon tänker." Tänker hon medan hon lägger sitt huvud på sne och ger honom ett bländade vitt leende.

- Varför bryr du dig om en kanin när det finns andra som behöver hjälp? Och när ska du göra något användbart, den där kaninen kommer inte rädda någons liv när kriget bryter ut! Utbrast han och blev grinig över hennes bekymmerslösa beteende. Han tog tag i hennes arm och drog med henne så att de kunde komma ut från den här förbannade skogen så snart som möjligt.

Mikel började känna sig orolig, han kände inte fåglarna i träden, djuren under marken flydde, men det var inte på grund av honom den här gången. Han hörde ett fnittrande i sitt huvud igen, sen så kände han känslan och rös. Det var inte i hans huvud. Han ryckte hårt i Selene's hand och kastade henne framåt i samma rörlse och vände sig om. Långsamt drog han av sig handskarna. Det kändes som allt saktade ner och han såg en kropp i trädet. Ett par glimmande vita tänder flinade åt honom därifrån.
- Spring inte. Väste han hest, och när ljudvågorna från hans röst gick igenom skogen prasslade det till bland trädtopparna och en möjlig undergång föll mot dem.

Hon hinner inte svara på hans fråga innan hon blir kastad mot marken av Mikel. Hon landar hårt med sina axel och sitt huvud mot marken i ett försök att hålla om månkaninen i sin famn utan att skada den. Hon ser upp på Mikel som står bakom henne.
- Spring inte. Väste han åt henne med hes röst. Hon hinner inte reagera på hans ord innan det prasslar i trädet en bit från dem, hon sluter sina ögon och kryper ihop till en liten boll av rädsla. "Vad är det som händer?!" tänker hon medan hon hör ett fnittrande och sedan ett antal smällar och... sen blir det tyst. Hon ligger still på marken med djuret i tryggt förvar i sin famn, hon vågar inte öppna sina ögon.

Två figurer hoppade ner samtidigt och han grep tag i en av deras halsar med bara handen. Han lossade staven som satt fäst på hans skjorta och dold bakom manteln. Ephysalan var redan slapp i hans hand och sjönk ner på marken. Den andras klor snuddade vid hans rygg precis efter han lossat staven och skar igenom hans mantel, skjorta, men mycket lite av ryggen. Även fast det var lite spriddes sörjan ut i såret och hans rygg började tappa känsel. Men det gjorde inte ont i alla fall. Metallknoppen på hans stav träffade hårt i Ephysalans mage och den andra stöttes sen mot dess tinning så hårt att den föll ihop. Han gick mot Selene och kände hur den härliga energin for runt i hans kropp som den näring och glädje som var ämnad för honom. Hans ögon hade lyst upp i den vackra färg han var född med och hans hud var inte lika blek längre. Plötsligt träffade en duns honom i ryggen och Emphysalans tänder sjönk ner i hans hals, han stod stilla. Djuret på hans rygg gav ifrån sig ett förvånat skri när han sög på hennes livsenergi och sen gled hon ner från hans rygg.

Mikel flåsade och även om han var blodig så kände han en motvillig glädje i kroppen. Det var ingen verklig glädje som människor kände... Men det var något liknande. Han tog på sig sina handskar igen och tog sig fram till henne.
- Selene, faran är borta, du kan öppna ögonen nu. Sa han mjukt och kunde inte sluta le på ett sätt som var vackert och lite skrämmande eftersom det var så ovant i hans ansikte. Bakom honom låg de döda kropparna av två kvinnor som hade återvänt till sin normala och mänskliga form i döden. Men de såg fridfulla ut.

Hon kan höra Mikels röst,
- Selene, faran är borta, du kan öppna ögonen nu. Sa han med mjuk röst till henne. Hon slappnar av i kroppen och öppnar långsamt sina ögon. Hon ser upp på Mikel och hon hamnar först i en form av chock över hur hans utseende har förändrats. Han ögon skarpare, hans hud har fått mer färg och han har ett leende på läpparna. "Mikel, du är ju.. Vacker när du ler... " tänker hon och ser förvånat på honom där hon ligger på marken.
- Mikel... mumlar hon men skakar sedan på sitt huvud. "Selene, vad håller du på med, han är inte Mikel han är Mr Overath!" Tänker hon och hon kan känna hur hennes kinder blir lite röda av genereringen över att ha kallat honom vid sitt första namn. "Men, han.. Han kallade mig för Selene..." Kommer hon på när hon tänker efter.

Hon ser två människor ligga på marken bakom Mikel, hennes ögon spärras upp vid synen av de två kvinnokropparna.
- Mr. Overath, varför, vad hände? Vilka är det där? Frågar hon med låg röst medan hon långsamt försöker resa sig från marken på skakiga ben.

Han såg på henne och skrattade till.
- Du är söt när du rodnar. Sa han och hjälper henne upp. Han lyssnade till hennes fråga.
- Hmm.. Hon med blont hår är Ragin, var fästmö till riddar Orwen för 5 år sedan, försvann, tydligen kidnappad och transformerad till Ephysal. Den andra är Tiana. Försvann från sin fars bondgård för 20 år sedan, också förvandlad till ephysal. Hur vet jag eftersom jag var två för 20 år sedan? Min mentor skrev upp allt och sa att jag skulle läsa igenom allt varenda söndag. Sa han en aning sorgset, även om det var otydligt om det var på grund av att deras liv hade blivit förstörda eller pågrund av minnet av alla plågsamma söndagar.

Mikel plockade upp deras kroppar och tog de över ryggen.
- Så, nu ska vi tillbaka hem, ta de till sjukstugan. Kontakta deras familjer... Sen får vi tala om för Aragon att det finns några fler där ute. Sa han och tänkte inte så mycket på hur folk skulle reagera när han gick med två nakna, döda människokroppar över axlarna.

Selene stirrar på Mikel medan han lyfter upp kropparna över sin axel och säger,
- Så, nu ska vi tillbaka hem, ta de till sjukstugan. Kontakta deras familjer... "Sa han att jag va...söt?" Tänker hon och rodnar ytterligare lite. "Han, han sa att jag är söt... Men Selene, sluta, det var säkert bara en observation. Inget mer än det..." Hon står på skakiga ben från choken över att de blivit anfallna från Ephysaler så nära slottets murar.

- Öm, Mr. Overath, du tror inte att folk kommer bli lite chockade över att du bär på två nakna kvinnor? Öm, två nakna döda kvinnor... Frågar hon medan de börjar vandra tillbaka mot slottet. Månkaninen ligger varmt och lugnt i hennes famn med slutna ögon, hon stryker den mjukt över dess silvriga öron och ler mjukt för sig själv.

Han började gå med henne tillbaka mot slottet och vände blicken mot henne när hon tilltalade honom igen.
- Du har vacker röst. Sa han rakt ut, men bestämde sig sen för att svara på frågan, som egentligen var mer av ett konstaterande men det gick att svara på ändå.
- Joo, det är klart. Men det kommer kolla på mig ändå och de tycker ändå redan jag är skrämmande så det gör inget för mig. Först kommer de nog vilja kasta tomater på mig men sen kommer tillslut nyheten komma ut och under den tiden kommer jag vara nere i en fängelsehåla för att få bort den hemska abstinensen som kommer komma efter det här. Sa han och skrattade.

Mycket riktigt så stirrade folk när han kom bärande på kvinnorna, men han gick lugnt fram till slottsmurarna och vakterna reagerade inte allt för starkt på det eftersom Selene var ganska lugn själv. Log till och med.
- Ska bara till sjukstugan, kan du gå till Aragon och berätta vad som hänt, och sedan så berättar du att jag hälsade honom: Kram.
Han kommer fatta fort. Sa han roat och gick mot sjukstugan.

Selene ser frågande på Mikels rygg medan han lämnar henne vid slottsgårdens port, han går till sjukstugan och hon står still tills hon inte längre kan se honom. Sedan drar hon ett djupt andetag.
- Han har idag sagt att jag är söt och har vacker röst... Han kanske, kanske, inte är så mörk som han låter människor tro att han är... mumlar hon för sig själv medan hennes ben börjar röra sig. Hon öppnar slottsgårdens port och vandrar längsmed den stenbelagda gången till de breda trapporna av vit sten.

Hon går upp för trappstegen och öppnar försiktigt de tunga dörrarna som leder henne in i hallen. Hon står still för att se om hon kan höra Aragon någonstans och det gör hon. Hon hör mumlande röster som kommer från den stora salen rakt framför henne. hon går dit och vidare in genom den bruna porten.
- Selene! Ropar Aragon när han får se henne komma in ensam i salen. Hennes ansikte och hår är smutsigt, klänningen lika så samt att den har två stora revor i sig. Selene har inte tänkt på hur hon ser ut.

Aragon reser sig snabbt från sin stol och småspringer fram till henne.
-Selene, är du okej? Vart är Mikel? Vad har hänt? Frågar han med brådskande röst. Selene ser på honom och väntar tills han blir tyst. Han har sina händer på hennes axlar och ser henne in i ögonen.
- Mikel är i sjukstugan, vi är okej. Vi blev överfallna av två stycken Ephysaler i skogen. Mikel dödade dem... Han lämnar kropparna just nu. Vi är båda oskadda men hade det inte varit för att Mikel kastat mig till marken och skyddat mig vet jag inte om jag hade stått här nu. Det sista mumlar hon försiktigt till Aragon medan hon ser in i hans blå ögon.
- Selene... Du får inte skrämmas så, när du kom in trodde jag att Mikel var död... Suckar Aragon lättat fram.
- Förlåt Aragon... Viskar Selene, Aragon kramar om henne försiktigt och då kommer hon på att hon har djuret i sin famn fortfarande. Hon backar ut ur Aragons kram.
- Jag måste gå, jag måste ta hand om denna månkaninen nu, den har skadat sitt ben. Säger hon emdan hon visar djuret för Aragon som ser på det.
- Selene, du är nog den enda jag vet som skulle, trots allt som hänt dig idag, ta med dig ett obetydelsefullt djur hem för att kunna vårda det. Du har ett varmt och rent hjärta, jag värdesätter verkligen det. Jag värdesätter dig Selene. säger Aragon och ler medan han stryker bort lite smuts från hennes haka.
- Tack Aragon. säger hon och ler, sedan vänder hon säger och går mot porten. Precis när hon ska gå ut ur salen kommer hon ihåg vad Mikel sa.
- Aragon, jag skulle hälsa från Mikel... Öm, kram skulle jag hälsa. Säger hon och ser oförstående och förbryllat på Aragon som ser tillbaka på henne, hans ögon säger henne att han förstår vad kram betyder. vilket stör henne lite eftersom hon inte förstår. Men hon säger inget utan lämnar salen bakom sig.

Hon vandrar bort till den lilla dörren som smälter in fint i väggen en bit från porten in till stora salen. hon öppnar den och vandrar genom den smala, mörka korridoren. Till slut kommer hon fram till sitt lilla arbetsrum och stänger dörren bakom sig. solen skiner in genom fönstret och skänker ljus över rummets golv och väggar. Hon lägger månkaninen bland alla de vackra kuddarna som ligger i burspråksfönstret där hon alltid sitter när hon läser. Sedan plockar hon fram tre flaskor med olika innehåll, en hink med vatten och rena trasor. hon plockar även fram nål och tråd som ligger i ett litet skrin på en hylla som är fastsatt på väggen. Hon tar kaninen i sin famn och börjar tvätta såret med vatten och den gula salvan från en av de tre flaskorna.

Mikel tog sig till sjukstugan i lugn takt, de som var där inne blev en aning panikslagna när han kom in med de två kropparna och trodde att han skulle döda dem alla. Men de som sov låg bara där och vred sig inte ens.

Det tog en stund för Mikel att förklara den långa historien men fick tillslut följa med sjuksköterskan in i ett annat, lite kyligare rum där de lades ner i var sin säng. Han hjälpte till med att ta fram kvinnornas begravningsklänningar. Enkla, vita, som gick ner till fotknölen. De klädde dem båda, tvättade deras hår och gjorde reningsritualerna på dem. Sen skickade de ut brevbärarna.

Mikel satte sig leende ner på en pall och väntade tålmodigt. När Aragon kom ner till honom antog han att han fått meddelandet.
- Vad bra, undrade just när du skulle komma, det här räcker nog ett tag men det är alltid bra att ta en stund i förväg. Sa han och ställde sig med händerna bakom ryggen.
- Jag vet. Sa Aragon och hade tagit med Mrs Eden som var den som brukade få göra det här, för annars krånglade Mikel bara ut sig ut det tillslut.

- Jag har längtat efter att få göra det här igen. Det är alltid en sån utmaning. Sa hon med förförisk röst och hade ett perfekt lager smink som vanligt. Hon påbörjade sitt arbete med alla knopar. Snart stod Mikel utan att kunna röra överkroppen en millimeter.
- Vi får väl förflytta oss till fängelsehålorna så vi kan fortsätta. Sa Mikel och granskade repen.

Mikel fick sitt vanliga rum och satte sig ner på sängen och tog av sig stövlarna så att de kunde ta ifrån honom vapnen. Sen hjälpte Mrs Eden med resten.
- Vi ses om några dagar, lycka till med resten av Ephysorna. Sa han och lade sig krångligt ner på den lilla bädden han hade.
- Aa. Sa Aragon lite sorgset, han tyckte inte riktigt om att göra på det här sättet varje gång. Men de var så illa tvungna.
- Vi ses Mr Overath. Hälsade Mrs Eden och sen gjorde Aragon och Mrs Eden följde därifrån.