Prs(Dragon Fantasy)

Uriah log stort. "Vad fick du till middag då?" frågade han och lade sig på bryggan med händerna under huvudet.

"Kött, potatis och läsk." sa hon lågt och doppade fötterna i vattnet något som fick henne i ro. Troligen eftersom flodgudinnan var hennes mormor fanns något lugnande över att röra vid vatten. Hon slängde en blick på honom, han verkade så glad, så avslappnad, levnadsglad.
"Själv? Det tog ett tag." sa hon enkelt.

Uriah log. "Jag fick för mig att äta tre bitar fläskkotlett och femton potatisar. Man ska ju ha sådär lagom mycket, du vet!"
Han såg upp på himlen, som var orange/rosa/röd/gul-färgad.

"Uhg" sa Mina något mellan Jag-skulle-inte-kunna-äta-så-mycket och Jag-skulle-bara-bli-tjock-och-ful. Vilket var något hon var livrädd för.
"Fast det syns inte att du äter så mycket." sa hon och studerade honom samtidigt som hon lätt skvätte med foten i vattnet.

Uriah skrattade. "Ja, lite så. Ugh..."
Han såg ner på sin mage. Drog upp tröjan och synade skeptiskt sin platta mage. "Nej, det syns inte alltför mycket i alla fall. Tur det, för jag äter som ett monster."
Han log upp mot Mina och släppte tröjan. Han vände blicken mot himlen. "Tycker du om stjärnorna?"

Mina suckade och la sig på bryggan hon med, "De är väl bra gissar jag." sa hon bara, hennes förmåga till att se det vackra, poesi, stjänor var begränsad, hon såg bara det praktiska i det hela.

"Stjärnor är vackra. Nästan lika vackra som jag!" flinade Uriah. Han såg på dem med vördnad.

"På det viset?" sa Mina och studerade sjärnorna och sedan honom med rynkad panna. "Jo, det kan stämma." sa hon medhållande.
"Men människor är bättre än små ljusprickar." mumlade hon fram.

Uriah såg bekymrat på Mina. "De är inte små Mina. De är enorma. Det vet du väl!"

"Jo, jag vet. Men de ser små ut det var det jag menade." sa hon och drog upp fötterna ur sjön. "Men stora eldklot, visst. Men långt borta...." mumlade hon.