Den tredje världen

Ronnie visste inte hur länge hon hade vandrat men solen hade rört sig över himmelen och kvällen nalkades. Den varma dagen hade svalnat av och Ronnie hade med tiden blivit mindre och mindre försiktig. Hungern rev i hennes mage och fick den att bullra något för avslöjande men hon var fortfarande ute i tätt terräng, terräng där inga människor befann sig, i alla fall inte soldater och ifall någon såg henne hoppades hon innerligt att de skulle precis som hon hade gjort tagit de säkra före de osäkra och flytt ifrån vem det än var som förde allt oväsen. Även om det endast var en bullrande mage.

Vinden bytte riktning och drog med sig en svag doft av något sött, blommor. Hon fortsatte framåt, emot doften som lockade henne likt ett bi men så fort honom kom ut igenom den täta skogen stannade hon med ett ryck. Synen som mötte henne var något hon inte hade förväntat sig. Även om platsen var öppen, en glänta i skogen så var den helt övervuxen. Vildmarken hade börjat ta över det så som det en gång varit. Trotts det stod huset fortfarande, gjort utav tegel eller något material medan ladugården hade nästintill rasat ihop.
Någon gång, för länge sedan hade de levt människor här, odlat, levt av jorden. Ronnie rös.

"Inte en soldat, i alla fall", svarade Esther vasst och himlade nästan med ögonen, med handen pressad mot väskan. När flickan steg fram i det svaga ljus de hade i gränden granskade Esther henne noga. Uttrycket i hennes ansikte var hårt, och det var så hon själv önskade att hennes egna vibbar var. Att någon skulle se ner på henne var inget alternativ för henne i en värld som den här. "Mitt namn är Esther. Det är åtminstone vad mina föräldrar döpte mig till." Hon flyttade en hårslinga bakom örat. "Så, nu har jag presenterat mig. Vem är du?"

"Nej det skulle jag också lista ut, du platsar inte som en soldat." svarar Atala med glimten av något roat i de hårda ögonen.
Hon nickade åt flickans presentation, "Jag är Atala." sa hon med ett snett leende och stoppade undan kniven. Något om sina föräldrar sa hon inte ty hon visste inget om dem. Hon höll fortfarande handen över kniven, men inte hotfullt mer som en vana att alltid ha handen där för att snabbt komma åt den.

För första gången på länge ryckte det i Esthers mungipor. "Hur som helst", sade hon för att vifta bort kommentaren. "är jag inte fientlig mot dem som inte är fientliga mot mig" Hon korsade armarna över bröstet och skrapade kängan mot asfalten när hon betraktade flickan. Atala, hade hon sagt. Esther visste vad hon skulle känna inför främlingen. Kunde hon lita på henne? Kunde hon prata med henne? Kunde hon förflytta sig med henne? Eller skulle hon vända på klacken och inte se sig om över axeln? Esther visste inte, så hon fortsatte att iaktta Atala.

Atala nickade, "Nej, det är en dum sak att vara, fiender finns det gott om, det är dumt att skapa nya." sa hon, eller snarare att göra slut på nya. De stod där och betraktade varandra som att mäta och se hur de var. Atala undrade varför människan gick klädd i shorts och linne? Kallt borde det vara, senare på hösten och vintern framför allt men hon kanske hade mer? Atala sa inget mer, hon var inte van vid andra eller tala, oftast uppträdde hon fientligt för att klara sig. Hennes längd och kropp gjorde henne inte så hotfull, men knivarna och det mörka hårda anletet gjorde det värre framförallt ögonen.

Lotus stannade Fedra och såg sig omkring, hon ville ge sig av ifrån staden så fort hon kunde. Fedra var ett utmärkt transportmedel, hon kunde ta sig fram nästan överallt, hon var lättskött och snabb, men hon hördes väldigt långt. Lotus vände hästen åt vänster och började trava upp för gatan ut emot skogen som fanns bortanför staden. Hon ville ha lugn och ro. Husen som hon red förbi blev i sämre och sämre skick, och hon började lämna staden bakom sig, tillslut red hon emellan ruiner, innan hon kom till skogen. Skogen omslöt henne, och gav henne en trygghet, om än bara tillfälligt. Lotus såg sig omkring för att försöka finna en plats att vila.

[Hm, kan inte så mycket om vilda växter in the U.S. men ja, låtsas lite fint att de har samma som vi har här eller liknande. x) ]


Ingen syntes till, inte en rörelse förutom vinden som fick träden och det höga gräset att vaja och viska sina hemligheter till varandra. Ronnie kunde inte se något annat hus i närheten, inte ens en väg men trotts det var hon försiktig. Hon följde skogsranden för att gå runt området för att se om hon kunde se någon men stället verkade övergivet. Med en suck letade hon upp ett träd hon kunde klättra upp i och slog sig ned på en gren. Ryggsäcken fick hennes ur balans så medan hon höll sig hårt med ena handen krängde hon av sig den och hängde den på en gren snett över henne inom räckhåll. Något hon lärt sig var att människor ofta inte lyfte blicken mer än vad de behövde, de glömde att kolla ovanför sin egen ögonnivå så där uppe kände hon sig något säkrare även om hon visste att framåt natten var hon tvungen att hitta någonstans att sova. Huset såg väldigt inbjudande ut. Hon kunde knappt minnas sist hon befann sig i en byggnad.

Ännu en gång lät hennes mage och avslöjade för alla villiga öron var hon var någonstans. Med något darrande händer sträckte hon sig efter ryggsäcken, öppnade det yttre facket och drog ut några rötter som hon började tugga på. Det var inte mycket men det hjälpte emot hungern.

Efter att ha suttit där en stund och kollat ut över gläntan sträckte hon sig åter igen efter ryggsäcken. Hennes smala fingrar grabbade tag om den läraktiga boken och drog fram den men istället för att öppna den ifrån början vände hon på den och började ifrån slutet. De små noteringarna i början av boken intresserade henne inte längre. Hon hade läst dem så många gånger att hon kunde orden utantill då hon försökt hitta någon mening eller förståelse över … allt men hon visste att hon inte skulle hitta vad hon sökte där.
Hon drog handen över omslaget innan hon öppnade den och började bläddra bland de lätt plastiga sidorna som stod emot all slags skada, vatten, smuts, de gick inte ens att riva ut. Vid en av bilderna stannade hon. Kvickrot. Sakta började hon läsa. Hon var ingen snabbläsare även om det hade blivit lättare och lättare för henne ju mer hon försökt men knaggligt så kunde hon urskilja dess egenskaper, var den växte och vad man kunde använda den till.
Hennes blick for till bilden igen. Med en av de smutsiga fingrarna drog hon över bilden och den vreds så hon kunde se den ur en annan vinkel. Växten liknade gräs och hon befann sig inte i närheten av en strand där den brukade växa men för länge sedan hade man odlat här. Kanske hade något av de dem odlat självsått och fortfarande fanns djupt nere i jorden? Tanken fick det att spritta i henne. Kanske skulle hon ha möjlighet att äta sig mätt och inte bara hålla sig vid liv för en gångs skull även om det egentligen var alldeles för tidigt för att skörda de flesta växter hon kände till.

Shea suckar. Vad tråkigt, alla stack. Shea hade så gärna slagit ner ett par soldater,men i den mängden behövs fler än en. Jaja, tänker Shea, ingen idé att söla, det är ju maten det handlar om nu!
Shea tar sig fram från tak till tak och kommer på så sätt fram utan att märkas av soldaterna. Tillslut är hon nästan vid utkanten av staden. Vid något som kan ha varit ett hus ser Shea två ensamma soldater som har stora ryggsäckar. De ser vaksamt från häger till vänster, vapnen i högsta hugg. Shea hoppar från ett tak och landar på en gräsplätt i närheten av dem, hoppas att de har något att äta i säckarna. Försiktigt smyger hon fram till dem, snett bakifrån. Fickkniven har hon i ena handen och påsen med alla hennes ägodelar hänger i den andra. Hon ställer sig bakom en halvrasad mur.
En soldat säger tyst till sin kompanjor att han hör "något". Shea ler för sig själv och håller andan. Precis som soldaten sticker fram huvudet sparkar Shea mot honom. Hälen åker rakt in i hans till synes enda öga och Shea kvider äcklat när hon hör ett blött ljud. Soldaten vrålar. Shea hugger till honom med fickkniven och armbågar honom i nacken precis då han fäller henne. Efter en lång tid ligger han äntligen död, men den andre soldaten ligger på Shea, och han är tung. Riktigt tung. Shea får panik för någon sekund men sparkar sedan till soldaten mellan benen. Dumt att han lämnade sin pistol en bit bort. Den hade både han och Shea behövt. Som om han tänkte samma sak kastar han sig mot vapnet och låter Shea gå. Hon kastar sig över honom, tyst så att inte fler ska få nys om striden. Hon hugger ner kniven i sidan på honom och han stönar till. Med andra handen sträcker sig Shea efter pistolen, men den är flera decimeter bort. Skit att man är så kort alltså!!
Shea vrider om fickkniven i hans mage och soldaten skriker till. Hon dunkar sitt huvud hårt mot hans bakhuvud, hur många gånger vet hon inte. Hon kan bara räkna till tio. Skola är för veklingar, som hon brukar säga. Tillslut ligger mannen och flämtar, utmattat. Shea hasar sig fram till pistolen. Men...hon kan inte skjuta, det låter för högt. Istället slår hon till honom i tinningen med kolven. Hon börjar plocka till sig allt soldaterna bär; vilket inte är mycket.
Två ryggsäckar - den ena tar Shea. Två fickknivar, två pistoler, två säckar vatten, två lunchboxar utan innehåll.
Dum som hon är tar Shea bara med sig en av varje sak samt det hon redan har. Efter ett tags vandring längre in i staden kastar hon bort lunchboxen, som är helt onödig enligt henne. Ryggsäcken är tung och Shea blir snabbt trött av att bära den. Det var länge sedan hon ägde så mycket saker och hon får heller inte i sig tillräckligt med mat. Soldater har hon visserligen dödat gott om, men de är smarta nog att inte ta med sig alltför mycket saker. Det nödvändigaste bara. Shea suckar och frågar sig hur länge det tat tills nån hittar soldaterna. Hon kommer nog inte överleva om de attackerar nu, den siste soldaten tog hårt på hennes krafter.

Esther sade inte så mycket mer. Skulle hon räcka fram handen? Skulle de komma överens om något? Tankarna virvlade runt i huvudet på henne. Om hon fick uttrycka det själv påminde det henne nästan om en tornado. Under tiden hon betraktade Atala, huttrade hon. Hon visste inte vilken månad det var. Den kunskapen hade försvunnit när hon tagit miste på dagarna också. Det enda hon hade att gå på var hur solen sken på himlen och på vinden som träffade henne i bakbenen och all annan bar yta på hennes kropp. Hon drog upp jackan från väskan och drog den över axlarna. Sedan tittade hon på Atala igen. Nu hade hon åtminstone fickkniven som hon skulle kunna dra fram i en hastig rörelse, fastän en röst i bakhuvudet berättade att det kanske inte behövdes. En del av henne litade på flickan framför sig, dåraktigt nog. Hon hoppades bara att hon hade rätt den här gången.

Atala såg hur flicka rös till men gjorde inget för att hindra henne, varför skulle hon det?
"Varför är du så dåligt klädd?" frågar hon istället henne och pressar fram ett leende som slutar i en grimas vilket gör att hon slutar helt. Det där med leenden och att umgås var inte hennes starka sida, särskilt då hon inte umgåtts med någon på länge. Det var enklare att vara själv, hon hade aldrig slagit sig ihop med någon.
"Det borde vara kallt, borde bli kallt." sa hon fundersamt mest för att säga något.