The Staircase (Roll för erfarna)

Max ilska skiftade snabbt ifrån den unga mannen hon hade knuffat till den andra, utav rösten att döma. Han stod för långt för att kunna se, även om de alla var mer skuggor än ansiktsdrag och människor.
”Vart fick du luft ifrån?!”
Då hans ord fick hennes tankar att röra sig började huvudvärken komma åter och hon tvingade bort dem igen med hjälp av ilskan, med hjälp av … Ilskan hade börjat avta och istället kände hon sig trött, så otroligt trött att deras andras ord blev som en tjock dimma i hennes huvud, hon hörde dem klart men samtidigt var det som om hennes hjärna inte riktigt orkade med att förvandla ljuden till ord i hennes huvud. Det spelade ändå ingen roll, vad var de för nytta då de endast stod där och pratade?
Istället för att svara började hon vandra runt, med sina händer framför sig för att försöka hindra sig själv ifrån att gå in i något. Även om hon inte såg sina händer klart, såg hon dem tillräckligt klart för att se dem darra.
Max hade glömt skuggan som låg på golvet men den gjorde sig påmind då hon ramlade rakt över kroppen. Med en svordom tog hon emot sig med sina händer som skrapades upp på det ojämna, kalla golvet.

Selina öppnar sina ögon innan personen snubblar över henne. Hon bryr sig knappt, känner smärtan och ignorerar den sedan lätt. Något där uppe. Något där uppe ropar på henne på en själslig nivå.
Nej, ljuset, ropar på henne på en själslig nivå.
Hon blundar hårt, men känner ändå längtan i kroppen. Istället fokuserar hon på smärtan. Smärtan som har uppenbarat sig efter att... saken, snubblade över henne.
Hon tycker inte som saker, inser hon. Varken saker eller människor. Eller syre. Eller något. Förutom ensamheten och hennes eget sinne. Det är det enda hon gillar. Och mord, gud vad hon älskar mord.
Hon rycker till, sätter sig upp med vidöppna ögon, vänder lätt på huvudet och ser kroppen som föll över hennes egen. En flicka. Flickor börjar jämt gråta när hon dödar dem, det vet hon. Hon ser på flickan och kan inte hindra orden som naturligt kommer ur henne.
"Rör mig igen och jag dödar dig på bästa möjliga vis för att bli av med dig så snabbt som möjligt", säger hon automatiskt och ångrar sig inte ens. Hon minns inte att hon någonsin sagt något sådant tidigare, men hon vet att hon sagt, att hon känt blodtörsten tidigare. Och hon har verkligen inte lust att skämta nu. Smärtan hon känner betyder inget, det är bara gnistan till en stor eld. En eld som kommer fortsätta utveckla sig och få henne att vilja slå in huvudet på alla.
Sedan fortsätter hon granska flickan, minns plötsligt vad hon nyss sade. Selina inser nu att hon har minnen. Minnen. Något otroligt betydelsefullt inser hon.
"Frågan är snarare vart fan i helvete du fick luft ifrån? Du är den obetydliga här", säger hon sedan och gör ingen ansats till att ställa sig upp utan sätter sig istället i lotusställning och försöker ignorera... personernas närvaro och ljuset som irriterande nog fortfarande kallar på henne.

(Jag är plötsligt väldigt dålig på att svara på roll... ._." Förlåt )

Max hörde den kalla rösten ifrån klumpen under henne, feminin och något skrattretande. Blodet pumpade åter igen upp i hennes bröst och hördes tydligt i hennes öron.
”Visst, om du säger det så”, svarade hon med en falsk upprymdhet, som om Max brydde sig. Om tösen ville leka psykomördare så fick hon gärna göra det så länge hon inte kom i vägen för Max.
Max tog sig snabbt upp på fötter igen. Hon kände en sådan avsky emot de där personerna och hon ville absolut inte ha något att göra med dem. Så för att ta sig ifrån dem började hon åter igen söka med armarna utsträckta framför sig. Det dröjde inte länge, endast några få steg innan hon nådde en vägg. En vägg av sten, precis som golvet hon ramlat på. Hon arbetade sig längst den kalla väggen tills hon nådde något som inte verkade passa in. En ljusknapp. Max tvekade inte och tryckte på den. I samma stund flöt ett vitt ljus ut i rummet, eller vad det nu var, som fick henne att skymma sina ögon med armen. Max kisade, försökte vänja sig vid ljuset.

Ljuset flödar med ens in genom det tjocka mörkret, trycker undan allt det svarta med något så vitt att Colin tvingas lägga händerna för ansiktet i självförsvar.
Med tårade ögon kisar han genom fingrarna och blinkar förbrilt. Det dröjer bara några ögonblick innan han lyckas orientera sig.
Ena armen stödjer sig mot en grå vägg och hans blick ser ut över en cirkulär botten av mosaik. En, två, tre, fyra ungdomar befinner sig framför honom. En av dem, en klen ljushårig flicka, står inte långt bort. Bara några ynka meter intill en simpel kontrollpanel.
Colin tänker att det måste vara hon som tände. Panelen kan inte vara någonting annat än ett sätt att mota bort mörkret.
Han låter långsamt händerna sjunka till sidorna.
Det bultar hårt i hjärtat då han bestämmer sig för att titta upp igen. Ljuset kanske är borta nu? Ersatt av det mörker som förut fyllde hela tornet. Kanske är det det ljuvliga skenet som nu strömmar fritt genom rummet.
Colin har ingen aning. Men när han tittar upp är taket mer levande än någonsin. Det lockar honom till sig och får tankarna att bli luddiga. Allt som spelar roll är återigen att ta sig fram till tornets slut.