Lonely Island

"Nej, det letar jag också efter, jag tror dock att det borde finnas i närheten." Svarar Dandelion aningen haspigt då hon säger det genom att pressa fram orden. Lite som om hon läste högt ur något men ville inte att någon faktiskt skulle se henne. Varför beter hon sig såhär? Hon kan inte ens förklara det. Hon kanske han låtsas? Aldrig i livet.
"Vi kan leta tillsammans, kanske?" Fortsätter hon och försöker att vara lite lugnare i talet den här gången. Två stycken ser bättre än en. Dessutom måste det finnas vatten här någonstans. Annars måste de ner under jord och det verkar absurt.

Jones drog något på munnen. Hur bisarrt var inte hela situationen?
”Visst”, svarade han, ”två är bättre än en.”
Jones tystnade och kunde bara utskilja några okända fåglar i bakgrunden och dessutom några syrsor av något slag.
”Det finns dock inget åt det där hållet”, sade han och pekade bakom sig men sedan slog en tanke honom, ”eller, jag tror dock inte det. Hm, jag tror jag gått runt i cirklar.”
Han drog en hand genom det korta snaggade håret.
”Har du några ideer om vart vi kan finna det?”

"Jag tror vi kan hitta det liksom högre upp." Svarar Dandelion och sväljer för att återfukta halsen som sakta men säkert övergår till sandpapperstextur. Det lutar där de är. Fast det kanske är för mycket att hoppas på att det är ett vattendrag här i närheten. "Ditåt kanske?" Hon pekar mot där lutningen sakta blir ännu brantare. Någonstans måste det finnas en flod eller en bäck eller vad som helst som faktiskt kan vara en källa till sötvatten. För det betyder dricka och då kommer hon slippa den jobbiga känslan av sandpapper i halsen.

Jones såg åt det håll hon pekade. Han hade absolut ingen aning om någonting direkt kände han. Så fort han försökt minnas någonting överhuvudtaget så hade inget funnits där men trotts det hade han en vag känsla av att han hade upplevt det här innan. Inte han själv men han hade sett eller läst om det eller något vilket inte gjorde saken så mycket bättre då han inte kunde minnas något om hur man hittade vatten eller ens vad det var för sannolikhet att han skulle kunna ta sig ifrån ön, ifall det ens var en ö han befann sig på. Då det gällde tjejen så hade hon kunnat vara precis vem som helst men hon visade inte ett minsta tecken på att vilja honom något ont och dessutom om det skulle visa sig att hon gjorde det kunde han sätta sin ena arm på att han kunde ta henne.
”Alla dina gissningar är troligtvis bättre än mina”, svarade han och gjorde en gest att hon skulle leda vägen, ”led vägen”, förtydligade han och kände hur hans mungipor drog sig upp i ett leende.

"Vill du ha hjälp eller klarar du dig själc?" Frågar hon aningen mumlande då frågan känns onaturlig men försöker ändå låta så hjälpsam som möjligt. För det är vad hon vill, hjälpa till. Som om hon aldrig skulle sagt den annars, som om hon aldrig sagt den förut. Det kanske hon inte heller har? Hon minns inget speciellt, hon vet inte vad som egentligen är sant i hennes spekulationer. Hon verkar dessutom inte vara den personen som borde veta någonting om sånt här. Inte om man tittar på hennes händer eller armar. Hon har inga direkta muskler och hennes händer är väldigt mjuka, liksom inte alltför valkiga och så.

Har helt lyckats glömma bort det här rollspelet, dumma mig, så jag tror att jag blir tvungen att hoppa ur... Tyckte att iden verkade jätterolig, och jag hoppas ni har kul utan mig

synd :c

Jones ryckte först till vid hennes fråga förundrad men han såg kanske bedrövlig ut eller något? Han var medveten om att han svettades en massa och att hans muskler i armarna protesterade något efter simturen. Var det kängorna runt halsen? Han slog tankarna ifrån sig och istället spred sig ett leende över hans läppar.
”Darling, jag klarar mig själv men tack för din omtanke.”

Dandelion nickar kort och börjar smått tveksamt gå mot sluttningen och hoppas för bådas skull att det inte är alltför långt till vattnet. Eller både för deras skull och den andra killen hon stött på och om det nu finns någon mer, delar av henne hoppas på att så inte är fallet, men det finns också delar av henne som hoppas det så att de inte bara är tre stycken, för tre stycken är väldigt lite och de kommer dö allihop av törst om de inte hittar vatten som inte är havsvatten. När hon ser att det faktiskt är en sluttning och att den blir brantare blir hon inte direkt avskräckt utan faktiskt börjar hon gå snabbare.

Jones följde den unga kvinnan som till Jones förvåning verkade inte lika späd och ömtålig som hon såg ut att vara. Han hade nästan svårt att hänga med henne över den ojämna marken och med buskarna som verkade njuta utav att slå honom i ansiktet och rispa alla bara delar på hans kropp de kom åt. När det sedan började luta mer och mer fick han mer och mer problem utav att följa efter och på något sätt lyckades han hålla sig på fötter och inte glida ned för att fälla henne.
”Förresten, jag är Jones”, sade Jones. Hur han visste det kunde han inte riktigt säga utan det var något han bara visste. Rösten hade nämnt tre namn och sedan berättat hur stället skulle sprängas, en sanning som Jones inte riktigt trodde på. Det hela var för stort för honom för att ta in och istället koncentrerade han på det viktigaste för tillfället, vad som skulle ske, skulle ske.
”Tror jag”, mumlade han sedan för att tystna då de kom ut i en liten glänta.
Marken jämnades ut och framför dem fanns en liten klar sjö som inte alls var särskilt stor. Ett vattenfall föll ned i det längst några klippor och porlandet fick Jones att känna sig säker på något sätt. Växter växte överallt omkring dem och ramade in klipporna, sjön och vattenfallet.