PRS(Dragon Fantasy)

Stefan insåg att Ina bara blev mer rädd. Buttert släppte han hennes ansikte och såg ut genom fönstret igen. "Du är bara här för att min far vill det eller hur?" muttrade han och såg inte på henne. "Far förstår aldrig att ingen kommer göra mig lycklig igen". Det kanske skulle fungera om någon verkligen brydde sig om honom, men med hans kalla fasad ville ingen det.

Ina drog sig undan då han släppte henne. Det var sant att hon var där för hans far befallt det så men för ett ögonblick hade hon tyckt synd om honom. Men han borde ta tag i sitt liv komma över det. Hon gjorde ännu ett drag och sköt fram en lapp till honom. "Livet är vad man gör det till. Det hjälps inte att leva i det förflutna och glömma att leva nu." skrev hon poetiskt.

Stefans ögon glödde till då han läste lappen. Han hade hört sådana ord så många gånger, han hade försökt att glömma, men det gick inte. "Våga inte säga åt mig vad jag ska göra!" morrade han och höjde handen och slog till henne rätt i ansiktet.

Smärtan var skarp och oväntad. Hon tog händerna skyddande om sitt ansikte och kände blodsmak i munnen av den spruckna läppen. Dock lyckades hon vara tyst att avslöja sig borde detsamma som att dö. Hon kröp ihop på stolen och väntade på nästa slag.

Stefan tänkte precis slå till henne igen då han stannade upp. Ina såg så rädd ut...hopkrupen. Långsamt tog han ner sin hand. "Förlåt" sa han plötsligt och hans röst lät sprucken. "Det...det var inte meningen att göra dig illa". Han lät ångerfull. "Snälla...var inte rädd".

Ina darrade fortfarande och långsamt efter ett vågade hon sänka sina händer och sätta sig upp. Kinden var röd efter slaget och läppen sprucken men ögonen utsöndrade skräck. Men han lät ångerfull men förr sa han att han inte var ond vilket han var.

Stefan sträckte sig efter en kanna med vatten och en trasa som han hade i sitt rum. "Sitt still" bad han och doppade trasan i vattnet och torkade sedan försiktigt hennes kind och läpp. "Förlåt" mumlade han igen och kunde inte möta hennes skräckslagna blick. "Du borde gå, innan jag tappar humöret igen...". Han reste sig från stolen och ställde sig vid fönstret.

Ina satt still som han bad om och kände vattnet kyla mot kind och läpp. Han mötte inte hennes blick och hon lugnade sig snart något. Hon ställde sig upp drog ett djupt andetag och blinkade bort tårarna som hade runnit längst hennes kinder. Hon stod osäkert kvar osäker på vem hon borde lyda.

Stefan lutade sig lätt mot fönsterkarmen. "Jag vet att du har rätt, jag borde försöka leva" mumlade han och såg ner på gården. "Men det känns inte värt att leva utan någon som älskar en, som tycker om en". Han vände sig mot henne och fick ett plågat uttryck då han såg hennes tårar längs kinderna. "Vill du inte gå? Vågar du stanna kvar med mig trots att jag är ond och hemsk?".

Ina såg på honom han var så blind för omvärlden så självömkande men samtidigt var det synd om honom. Många svalt och dog, hon blev tillfångatagen och såld. Troligen skulle hon aldrig se sin broder och hem igen.
Dock nickade hon, hon vågade stanna det handlade bara om slag och han verkade uppriktigt ångra sig.