Ghost Hour [Rollspel]

AlexZz: Ja, just det! Btw, jag gillar din karaktär mycket!

__

Erin gick genom en mörk korridor. Det var mycket skrämmande. Vissa gånger fick hon snabba visioner om att hallen skulle vara nersölad av blod och sedan blev den normal igen.
Skratt och ekande gråt hördes utan att hon visste vart de kom ifrån.

Hallen slutade och hon kom in i ett rum. Hon befann sig nu i det stora köket. En person stod därinne. Det var mörkt så hon såg personen knappt.

Hon var osäker om personen var en vålnad som ville döda henne eller inte, men smög in i rummet. Det fnns en dörr på andra sidan som ledde ut mot entréhallen. Därifrån skulle hon nog lyckas.

"Hallå?" ropar Afrodite, numera Evelina när hon kommer ut ur rummet. Hon hade inte ens velat försöka genomsöka rummet först. Hela rummet hade ändå varit helt kalt.
Evelina blinkar och försöker vänja sig vid dunklet. Det var definitivt mycket, mycket ljusare i hennes "rum". Inte för att hon någonsin skulle vilja återvända dit, men det är en liten detalj hon struntar i medan hon går försiktigt fram över mattan som ligger på golvet. Hon är inte helt rak i rygg, men nästan, och när hon går försöker hon få sina steg att inte låta det minsta. Hon vill ha sin iPod tillbaka. Den fick hennes rörelser att bli smidigare, nu är de mer klumpiga, rytmen saknas. Takten saknas. Något vant saknas. Sam saknas. Hon kanske måste slåss och han är inte ens i närheten. Sam saknas definitivt.
Evelina sväljer hårt och försöker komma på något när hon hör något. Det låter som en person, som en man, men... hon är inte säker. "Hallå?" ropar hon tillbaka, lite lågt men tillräckligt högt för att någon ska höra. Hon vet att det inte är konstigt att hon inte är skräckslagen än. Men, det är för att första instinkten är överlevnad, sedan kommer skräcken när hon väl har kommit på något. Eller, oftast om natten. Första är överlevnad och den andra är verkligheten.
Det som gör henne så frustrerad är att inte kunna ha något teknologiskt, till och med hennes klocka är borta, men hon är väldigt säker på att hon tappade den när de kidnappade henne...
Sam... tänker hon och känner hur det sticker till i hjärtat när hon minns sin två år äldre storebror. De hade bestämt sig för att försöka streama en film innan Ghost Hour började och allt var förlorat, inte en film, massvis med filmer, med popcorn och allt. En myskväll... Men, det är inte det hon upplever nu, nej, självklart är hon fast i en äkta skräckfilm som håller på i en evighet och känner ensamheten sticka i hjärtat, i själen.
"Hallå?" ropar hon igen, bara för att vara säker på att personen, om det nu finns någon, hörde henne.

Det plötsligt starka ljuset som fyllde köket då han lade på lampan tvingade en stickande smärta genom ögonen på honom som gjorde att han var tvungen att kisa för att se något. Små vita prickar återspeglades framför ögonen på honom då han blinkade febrilt för att återfå sin vanliga syn.
Sedan fick han syn på personen som smugit sig in i rummet, med ens ryckte han till och ryggade automatiskt tillbaka. Det var första människan som han sett på en mycket lång tid, hade det varit hon som pratat till honom i rummet som han vaknat upp i? Förmodligen inte med tanke på det förvirrade uttrycket i hennes ögon.
"Vem är du?" Joseph kände knappt igen sin egen röst, det vanliga klingande ljudet lät mer som ett hest raspande precis som om han inte hade druckit på en mycket lång tid. Han harklade sig ljudligt bakom handen och rätade på sig för att inte se alldeles för ängslig ut fastän han kände sig mer än illa till mods.
"Vem är du?"upprepade han med sin vanliga röst i ett mycket starkare och självsäkrare tonfall.

"Hörde du det där, Aden?" Frågar Birdie försiktigt.
"Mm, det är någon därborta." Svarar Aden och pekar från var rösten låtit ifrån.
"Så det är inte bara vi två här?" Frågar Birdie och ser på sin bror. Han skrattar och skakar långsamt på huvudet.
"Sedan när skulle Ghost Hour bara ha två deltagare, dumsnut?" Frågar han nästan sarkastiskt. Minnen flashar förbi i ett stort virrvarr.
Ghost Hour, Birdie erkänner att det programmet fascinerar henne. Allting med det fascinerar henne. Hon hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle bli en deltagare i det dock. Är det en ära? Troligen inte, men det brukar aldrig sluta bra för deltagarna. Eller, jo, de som överlever blir väldigt kända av någon anledning.
"Ska vi se efter om det är någon där eller?" Avbryter Aden med ett leende.
"Ja, såklart, kom igen!" Säger hon och börjar gå iväg mot rösten. Hon går snabbt, stegar fram och blir nästan överlycklig när hon ser den andra personen innan hon inser en sak.
"Är du riktig? För i det här programmet brukar det finnas falska personer." Frågar hon som om det var helt naturligt, vilket det kanske var i det här scenariot.

"Vem är du själv"? Frågade Erin med armarna i kors. Hennes namn var inget hon berättade för vem som helst.
"Var det du som tog mig hit, kanske"?

Erin smög långsamt runt mannen i rummet bort till dörren.

Joseph var noga med att inte röra vid henne eller ens komma i närheten av henne. Hon kunde alltid ha något med hans bortkommande att göra, han visste ju inte ens vart han var eller vad han gjorde här. Sedan slog det honom, Ghost Hour!
Såklart, hur kunde han ha varit så patetiskt dum och inte tänkt på det tidigare? Rösten i rummet kändes mer än självklar då han suckade tungt och lutade bakhuvudet mot dörrkarmen bakom honom. Ghost Hour var till och med en mer logisk förklaring än att han skulle blivit kidnappad.
"Joseph", svarade han kort utan att titta på henne. "Joseph Armstrong och nej, det var inte jag som tog dig hit."
Han rätade på sig och gick längre in i köket och utan att titta på henne tillade han: "Den är låst, jag har kollat."

Evelinas blick smalnar. "Ifrågasatte du just min existens?" frågar hon förolämpat medan hennes rygghållning blir rakare. "Om jag vore en av dem så skulle jag ha stulit tillbaka min iPod, jag vettefan inte vart den är nu", muttrar Evelina förbannat. Hon hatar verkligen Ghost Hour mer än någonsin. Hur vågade de, hennes iPod? Varför den? Hon hade inte tänkt döda någon med den... speciellt inte med tanke på att hennes hörlurar var trådlösa.
"Det kan inte ha varit dig jag hörde", säger sedan Evelina smått irriterat och börjar speja runt. "Jag kan svära på att jag hörde den kille..." mumlar hon mest för sig självt och ropar "hallå?" igen, lite högre denna gång.
"Namnet är Afr... Evelina, förresten", ler hon sedan och räcker fram handen på grund av gammalvana. Hon kommer inte bli van vid att andra personer faktiskt inte skakar hand, inte nu för tiden. Eller åtminstone inte de hon har träffat, fast... hon har inte träffat någon "normal" på evigheter, dock. I vilket fall som helst så sträcker hon fram handen, men rycker åt sig den innan personen framför henne hinner säga något eller göra något när ett blodisande skrik hörs.
"Sam", viskar hon och känner igen rösten. Har han också blivit kidnappad? Nej... "Nej", säger hon sedan åt sig själv. Aldrig. De skulle inte kunna rå på honom. Så länge de inte gör inbrott i andras lägenheter, tänker hon då hon minns att Sam valde att skolka för dagen - när hon blev kidnappad vill säga. Hon biter sig i läppen när hon inser att hennes bror måste vara i värsta ångern, någonsin.

Owen inser sakta att han måste ha inbillat sig men något säger honom att han inte är ensam. Sakta sätter han den ena foten framför den andra och låter mattans kanter guida honom genom mörkret så att han inte ska gå in i en vägg eller något längst väggen med ena armen utsträckt framför sig. Med varje steg fanns smärtan där i axeln och han även om han insåg att han borde försöka få axeln i led igen så orkade han inte ens tänka på vad det skulle komma att kosta honom.

Så hördes en konversation svagt. Den ena av dem lät nästan irriterad.
”Hallå?” ropade han och kände verkligen hat emot mörkret som avgav honom, fick honom att känna sig så otroligt sårbar.
Precis som känslan farit igenom honom var det som om ett skynke plötsligt försvann ifrån fönsterna som uppenbarade sig till vänster om honom och tillät ett svagt ljus sippra igenom. Två unga kvinnor såg han stå endast några meter ifrån honom även om han varit säker på att bara för några sekunder sedan hade de inte varit i närheten.

"Erin, Erin Carson", svarade Erin utan att vända blickwn mot honom. När hon kom tillräckligt nära entréhalls dörren och såg att Joseph inte kollade mot henne så skyndade hon sig ut och sedan låste hon fort dörren med nyckeln. Så,nu var han ute ur bilden och det skulle nog ta tid för honom att ta sig ut. Enda dörren ut ur köket var låst och korridoren bakom ledde bara till hennes rum om inte dörrarna flyttat på sig.

Hon kämpade för att få upp dörren, men den var låst. Inte ens nyckeln fungerade i låset. Den gick nog bara åt andra rum. Hon slog mot fönstren där för att krossa de. Även de var omöjliga.

Istället fortsatte hon uppför en trappa i hopp om vägar ut. Den knakade och var mycket gammal. Man blev nästan rädd att den skulle bryta ihop.

Joseph kände hur hjärtat stannade i bröstet på honom då dörren slogs igen och hur ett välbekant, klickande läte ljöd genom trumhinnorna på honom.
Innan han själv hunnit reagera var han framme vid dörren och bankade på den med knytna nävar medan han skrek åt Erin att låsa upp dörren. Hade hon ändå varit den som tagit dit honom? Och i så fall varför låste hon in honom i köket?
"Öppna dörren!"röt han och bankade med all sin kraft med dörren gav inte vika. Han backade ett steg och lät blicken glida över dörrkarmen innan han samlade all sin kraft och måttade en spark.
Dörren skramlade hotfullt till med löstes inte från sina gängor, några sparkar till och han kanske kunde komma igenom.