PRS Jessica Tonks|AlexZz

Saergoth drar per automatik av sig sin kavaj och lägger den över hennes axlar.
"Min trädgård är förfallen i jämförelse med denna." Kommenterar han, Saergoth har en känsla av att de inte borde gå in just nu. Snarare så vill inte han gå in just nu på grund av att baronessan letar efter honom. Saergoth har inget bevis på det, men det är säkerligen sanningen. "Tycker du om naturen, Samantha?" Frågar Saergoth nyfiket och ser på de många, många sorters blommor som är utspridda överallt. I alla möjliga sorters färger, klarröda spirande rosor till någon sorts blå blomma som liknar en blomma tjänare brukar placera i den outnyttjade balsalen.

Samantha drog kavajen om sig och log tacksamt. Hon frös inte längre, Saergoths kavaj var mjuk och varm. "Är den? Så synd, trädgårdar kan vara riktigt vackra".
Hon böjde sig ner och luktade försiktigt på en ros. "Ja det gör jag, jag var ute hela dagarna med min familj,.på åkrarna, i trädgårdslandet" berättade hon och hörde då en ljudlig fnysning bakom dem. Baronessan. "Så hon är av simpel härkomst?" fnyste hon hånfullt. Samantha vågade inte möta hennes blick och såg ner i marken. "En enkel bondedotter? Saergoth! Du borde veta bättre!" sa baronessan förebrående till Saergoth. Hon såg nedvärderande på Samantha.

((Han heter Xander Mays för dem... ^^))

Saergoth begrundar det smått innan han vänder sig om mot baronessan och överväger att tappa sansen för några sekunder. Innan han inser att hela den här grejen med att vara Xander Mays - den perfekte adelsmannen kommer fallera om han tillåter sitt humör gå ut över någon med baronessans status.
"Jag ber om ursäkt för eventuell oartighet, men val av partner till evenemanget är fortfarande ett val jag gör ensam." Svarar Saergoth med ett lugn som får baronessan att brusa upp ännu mer.
"Adelsmän ska inte beblanda mig med sitt tjänstefolk." Svarar baronessan.
"Samantha är inte en tjänare, hon är min partner för evenemanget." Svarar Saergoth och baronessan blänger på honom.

(Juste förlåt! x))

Samantha såg ner i marken, hon var praktiskt taget en tjänare. Hon var en enkel person bara. Bonddotter som bara levt i en enkel stuga hela sitt liv. Det här var första gången hon ens var på en finare fest. De hade bara haft skördefester i byn.
Baronessan fnyste mer. "Partner? Min dotter har nog tur då du verkar bara vilja beblanda dig med de oädla!". Hon gick sedan därifrån. Samantha vågade äntligen se upp. "Hon har rätt" mumlade hon lågt. "Jag är inte rik eller högt ställd...Jag är bara en i min by...".

(( It's OK. x'D ))

"Och det var baronessan också tills hon såg till att gifta sig rikt." Svarar Saergoth kritiskt. Det må vara flera tiotals år sedan som baronessan och var där, men Saergoth minns det. Hon hade varit lika mycket om ingenting om det inte varit för att baronen fått upp ögonen för bondjäntan. "Hon var hjälpehjon till prästen i deras by, alltså var hon inte ens en egentlig invånare i sin by. Men jag antar att hon helst vill glömma den tiden." Fortsätter Saergoth i samma ton, men det ser ut som han slipper höra mer om giftermål med baronessans dotter. Helt klart värt det. "Dessutom skulle jag säga att om baronessan var kapabel till att tänka efter innan hon talar så tror jag hon skulle inse att ni är mer adlig än de flesta här." Fortsätter Saergoth med en aning road ton, för enligt honom är det sant.

Samantha såg upp lite. "Va?" frågade hon förvånat och drog i sin klänning lite. Hon kände sig obekväm nu, och önskade bara hon kunde passa in här. "Men...Jag är väl ännu lägre än så? Jag blev ju offrad av min by" mumlade hon. Till Saergoth. Hon drog sakta av sig diademet hon fått och gav det till honom. "Jag borde nog ta mig härifrån....Jag passar inte in här". Hon skulle aldrig göra det. Hon såg upp på honom och mötte hans blick. "Jag är ledsen Saergoth...Men jag måste nog hem till min by, jag får försöka förklara att du släppte mig...".

(Sure. x3 Men but like a kidnap within a kidnap? [KIDNAPCEPTION])

Saergoth tar diademet som i hans ögon svartnar, men det är troligen på grund av att han just hört något som kunde totalt ruinera hans få nöjen i världen. Förklara något så... otroligt som varför en drake släppt sitt offer? Om draken själv inte vet, då tror han inte att hon kan. Men hon har ändå en poäng, det kanske är en nedsättande handling? Offra någon för att en annan ska leva? Ett farligt leende leker på Saergoths läppar.
"Får man fråga varför ni valdes?" I den som alltid artigt tonade rösten finns en hint av mörker, trots tilltalet har han blicken fäst vid diademet. "Dessutom kan ni väl inte gå härifrån, speciellt inte nu när natten är kommen?" Frågar han igen, det är ändå relativt långt tillbaka och att genomföra resan till fots tar sin tid. Lång tid dessutom.

(Yup xD)

Samantha hade precis börjat gå då hon hörde vad hon sa och hon ville bara rysa, han lät så annorlunda mot vad han brukade...Hon vände sig sakta om mot honom igen. "Jag vet inte varför jag valdes...De tog mig bara...kanske för att jag inte var gift...För att jag var ung än...". För att hon var oskyldig. Hon stelnade sedan till, han hade rätt men hon kunde inte stanna där, även om något sa åt henne att göra det. "Kanske det...Men det är värt ett försök". Hon drog ett djupt andetag och vände sig om igen. Det var helt mörkt nu och gästerna där inne började antingen dra sig ut till sina vagnar och mot den andra dörren, eller till sina rum de fått på slottet. De var helt ensamma och Samantha kände hur hennes hjärta bankade hårt, av rädsla. Hon litade inte på tonen i Saergoths röst, som om han skulle göra något.

(I'm sorry. ,_.)

"Jag ber om ursäkt..." Börjar Saergoth och tonläget har inte ändrats alls. "... men faktum är att det skulle vara dåligt för mitt rykte." Fortsätter Saergoth i samma ton och diademet förkolnas i hans hand. Det försvinner i princip genast innan han lekfullt tar tag runt hennes midja och hans ögon blixtrar till i rött för någon sekund innan han drar med henne till vagnen igen. Han sätter henne på ena sidan av vagnen och själv slår han sig ned på bänken mittemot. För det första är han både starkare och snabbare än en vanlig människa så det hade inte tagit speciellt lång tid och hans vagn hade aldrig lämnat platsen heller för den delen. Kusen piskade genast på och Saergoth lutade sig tillbaka, ärligt talat så tänker han inte låta henne försvinna så lätt.

Samantha stirrade på honom, hon såg diademet förkolnas och svalde hårt. Hon började långsamt backa, för att ta sig därifrån innan något hände. Innan Saergoth gjorde något.
Men hon hann inte långt innan han var framme vid henne och hade tagit tag om hennes midja. Hon flämtade till och hann inte ens försöka ta sig loss innan han drog med henne till vagnen. Hon försökte få fram ord, säga något men hon kunde bara stirra på honom med uppspärrade ögon. Hon kände sig rädd nu, som hon gjort när han var draken. Skulle han göra något värre än att inte låta henne gå?
"Saergoth" fick hon tillslut fram. De hade börjat åka tillbaka till den stora herrgården. "Du tänker inte låta mig gå" mumlade hon och slog ner blicken. Skulle hon någonsin få gå?