The chosen ones

Lei hörde hur killen landade nere i hålet och knuffade undan den andra. Hon klättrade ner dit och drog girigt in den kalla luften i lungorna. Stället gav henne gåshud men hon brydde sig inte utan knuffade sig förbi killen som redan var nere. Hon trevade sig fram i det dunkla. Mötte en vägg. Som ledde till en gång.
- Här!! Sa hon högt så att killen skulle höra.

"Lugna ner dig va", muttrade han åt henne och rättade till handduken om hans axlar då den varit nära på att falla.
Efter det följde han bestört efter henne in i mörkret och kunde se hennes konturer bland svarta dunklet. Snabbt hade han sprungit tillbaka och ryckt åt sig en fackla från väggen innan han gått efter henne mot gången igen.
"Det här borde underlätta jobbet lite", sa han skadeglatt och höjde menande ögonbrynen åt henne då han passerade henne och fortsatte genom gången.

Lei fnyste kallt och gav killen en kylig blick. Hon log elakt bakom hans rygg. Precis som hon förutsagt hade han skyndat sig att gå först. Om han föll skulle Lei vara säker i alla fall. 1-0 sötnos, ville hon säga.
- Akta! Sa hon istället och drog honom åt sidan i tröjan. Han hade nästan gått över en kant.
- Se dig för! Flinade hon sedan och stirrade på honom med sina blåa ögon.

Eli går motsträvigt ned, men de andra verkar ju ha överlevt. Han tror att de gjort det iallafall och det verkar vara nog åt honom för en gångs skull i hans liv. Så han klättrar ned. Han landar i rummet och går genast några steg från stegen. Facklorna lyser upp rummet som Eli ändå inte lägger någon vikt vid och istället följer han efter den andra killen som har facklan. Då trevar de åtminstone inte i ett tryckande mörker som kanske aldrig slutar såvitt de vet.

Eli tvingar sig själv att komma på bättre tankar och lägger ned sina händer i fickorna och hoppas liksom på att det kommer ett ljus snart. Inte ett ljus som talas om i bibeln förstås. Som han faktiskt läst... nästan. Han går dock några steg bakom då han inte planerar att vara del i om något sämre händer.

Miranda gick närmare hålet då de en efter en klättrade ner. Bara hon kvar nu...Hon tog ett djupt andetag innan hon klättrade ner då den sista killen försvunnit. Det var inte alls som hon föreställt sig, om Miranda ens föreställt sig något.
Hon gick tyst på sist och då hon längst fram drog undan en av killarna tittade hon noggrant framåt. "Det är en annan kant lite längre fram!" sa hon efter en liten stund då hon urskiljt konturerna. "Man får kliva över".

Cameron pustar lättat ut och stirrar ner över kanten, han hade nästan kunnat dö där. Fast han skulle nog ha klarat sig bra utan hennes hjälp också.
Nonchalant lade han armen om axlarna på henne och log snett mot hennes ansikte. "Om du ville ha en kram så är det bara att fråga."
Han blinkade åt henne och släppte sedan allvarligt taget om hennes axlar innan han försiktigt gick vid sidan om kanten med facklan i midjehöjd att han hade översikt över allt utrymme framför honom. Efter några till steg kom en annan kant som han lätt stegade över.
På andra sidan om den fanns det en tungt trädörr som det svagt lyste runtom springorna och musiken hördes högre därifrån.
"Jag tror vi är framme", mumlade han.

Lei stirrade först en stund på killen och sprack sedan upp i ett leende. Förvånande nog. När log hon sist? För några år sedan kanske.
- Okej, jag ska komma ihåg det till nästa gång! Sa hon. Lei hoppade över från kant till kant. Detgav henne en känsla av frihet när hon hoppade över ingenting. Hon återfick sitt kalla uttryck men kände sig ovanligt lätt i sinnet. Plötsligt svartnade det för ögonen och Lei föll till marken.

En stor grotta dök upp framför Leis ögon. Hon tittade ner i den. Först såg det bara ut som tre prickar och en pinne som var där men när hon rörde sig närmare såg hon att det var de där tre och - konstigt nog - hon som låg medvetslös på marken. Lei såg åt höger, där gången fortsatte och fick syn på någon svart rök, längst in i slutet på grottan, andra sidan dörren. Den gjorde henne illa till mods.

Lei vaknade.
- Vi måste tillbaka!! Flämtade hon.

Miranda hade tagit sig fram till dörren hon med då den andra flickan flämtade att de måste tillbaka. Hon rynkade lätt på pannan. Hon tänkte inte gå tillbaka nu, inte när de kommit såhär långt....
Plötsligt hördes ett högt knarrande och dörren öppnades inåt, till synes av sig själv. Rummet där inne var stort, upplyst och det enda som syntes var en figur, Miranda gissade på en man, i en svart kappa med ryggen mot dem en bit in i rummet.
Försiktigt tog hon sig in i rummet, en tunn svart hinna gick hon igenom utan att märka det.
"Hallå?" sa hon frågade men figuren rörde sig inte om, eller visade tecken på att leva.

(Om det är okej så kan jag ta hand om mannen i kappan att spela så lägne xD)

Cameron lade ner facklan på stengolvet och tog sedan tag om flickan som hade fallit ihop bredvid honom. Han drog starkt upp henne på fötter för att se till att hon säkert skulle klara sig och inte falla ihop igen.
Sedan vände han sig om mot dörren, en del av honom sa åt honom att springa därifrån och att det inte var värt det, en annan del av honom ville gå igenom för att se vad han skulle bli bemött av.
Musiken dånade fortfarande i öronen på honom, om det bara kunde sluta! Utan att tveka gick han hypnotiserat in i rummet och med ens som han passerat dörröppningen försvann musiken. Lättat pustade han ut och ställde sig snett bakifrån flickan med glasögonen med blicken fäst på personen i kappan.
"Vem är du?"frågade han med hes röst, förvånad över hur krasslig den lät harklade han sig ljudligt och hoppades på någon form av reaktion.

Lei backade, tvärtemot de andra. Hon gillade inte vad hon sett, hon var säker på att människan som stod där och den svarta...saken hade något samband. Hon tänkte för allt i världen inte gå in. Men något drog henne mot hennes vilja in i rummet. Lei ställde sig bakom killen och den andra tjejen och kikade vaksamt över deras axlar för att se. Hon ryste när hon fick syn på det där svarta som kom slingrandes bakom ett hörn.