PRS(Aia)

Helene blev förvånad hon med. Hon tyckte sig hört honom säga det...Tydligt också. Men..Hade han inte gjort det? Då mindes hon formeln igen, den måste ha kopplat ihop de på något sätt...Studsat mellan dem.
Hon ryste till då vinden tilltog och drog sin jacka tätare kring sig. "Bra" mumlade hon sedan då hon hoppats på det och fortsatte gå, fram till dörren där hon stannade och kikade in.

Cole gick rakt in i Helene.
”Varför stannar du?” frågade han men inväntade aldrig något svar utan drog med sig henne in.
Rummet var knappt upplyst överhuvudtaget. Det skimrade i en mörkgrönfärg ungefär samma färg som mossa. Cole slog sig ned i en stol gjord av trä framför ett enormt bord och visade med en gest att Helene skulle slå sig ned jämte honom.
”Reta inte upp henne nu”, tänkte han och hoppades att hon verkligen skulle förstå vinkeln.

Helene lät blicken vandra genom rummet. Det var mörkt men det kändes inte otäckt. Det var bara mörkt. Hon slog sig ner bredvid Cole och ryste lätt till då hon hörde hans tanke. Det var obehagligt att höra någon annans tankar.
"Jag är inte dum, jag ska inte reta upp henne" tänkte hon tillbaka och fortsatte att låta blicken vandra. Hon undrade vart den där kvinnan var någonstans...Och om hon var en häxa eller liknande.

En svag vind nådde honom och smekte hans långa hår. Det var det enda som indikerade att hon var kommen. I nästa stund uppenbarade hon sig där framför dem. Lång, ståtlig precis som första gången de träffades. De onaturliga mörka tatueringarna som prydde hela hennes kropp var nästan helt synliga. De enda som täckte dem var ett par korta byxor i något slags skinn och några remmar över bysten. Hennes långa, ljusa nästintill vita hår låg som vanligt i lockar som ramade in det nätta ansiktet.
”Sade jag inte till dig att aldrig mer komma hit”, väste hon fram genom ihop pressade tänder.
Cole log men inte samma överlägsna leende som brukade pryda hans läppar, istället var det ett annat slags leende, ett som var en indikation på att han var osäker.

Helene ryckte till då kvinnan uppenbarade sig framför dem. Hon stirrade tyst på kvinnan. Hon var ståtlig och klädde sig som Helene aldrig sett någon klä sig förut. Tillslut kunde hon sluta stirra och såg istället mot Cole.
Hon behövde inga fler uppmaningar från honom att inte reta upp Freya, hon ville inte reta upp denna kvinna eller vad nu för varelse hon var.

Cole lyfte lite på hatten igen och drog en hand genom det långa håret som han brukade göra då han kände sig något obekväm, en ovana han hade. Hon lyfte ett finger och hans skjorta, rock och väst öppnade sig på kommando och blottade hans bröst. Med ett höjt ögonbryn drog hon nageln genom luften och ett rött rivmärke uppenbarade sig sakta längst hans bröst.
”Freya, jag kom inte hit för att leka med dig”, sade Cole och reste sig lugnt ur stolen.
Med ett brak knuffades han ner i den igen utav vinden. Han drog något på munnen och Freyas spända ansikte mjuknade något.
”Du som alltid var min bästa lekkamrat”, sade hon nu med ett leende.
”Jag har ett litet problem.”
Coles blick drog sig emot Helena och Freya verkade se henne för första gången.

Helene var glad att kvinnan inte vänt blicken mot henne än, för när hon såg vad hon gjorde mot Cole. Någon typ av magi kunde kvinnan, som var mycket starkare än hennes egna.
Då kvinnan tillslut märkte henne skruvade hon en aning på sig. Det var hon som var det lilla problemet, eller ja det var i alla fall hon som orsakat det. Hon hoppades bara Freya kunde hjälpa dem...Hon ville inte höra Coles tankar för evigt. "Hej" sa hon tyst.

Ett isade skratt for genom rummet, om man nu kunde kalla det för ett rum och Cole drog själv något på munnen.
”Ett litet problem, Eddie”, sade Freya och höjde sitt ena ögonbryn igen.
Cole drog en hand över hakan och ryckte något på axlarna. Han visste att han troligtvis såg ut som en generad skolpojk som kommit på med att göra något dåligt. Cole svarade dock inte, det fanns inte mycket han kunde säga. Om sanningen skulle fram så fanns det en enda anledning han hade gått till Freya och det var att han ville behålla sina hemligheter, hemligheter som endast var till för honom och på något sätt var han medveten om att ifall de var sammanlänkade tillräckligt länge skulle han inte få ha dem ifred.
”Jag vet det bästa sättet på att lösa dina problem, gör det du för bäst. Ta hennes liv.”
Freyas ord verkade eka genom rummet, ord som följdes av en isande tystnad.

Helene blev likblek efter Freyas ord och bara stirrade på henne och sedan på Cole. Han skulle enkelt kunna ta hennes liv...Om han använde den där magin han hade bara...Men hon ville inte dö.
Hon hade glömt bort för tillfället att Cole kunde känna hennes tankar och känslor då en våg av panik och rädsla for genom henne. Hon var visserligen en som levde på gatorna, utan familj, men hon ville leva ändå...
Mörker kraxade hotfullt åt Cole och Freya och kröp upp närmare på Helenes axel.

Cole fylldes av en känsla han inte känt på mycket, mycket länge. Hjärtat i hans bröst började pulsera snabbare och snabbare och svett började tränga genom hans olivfärgade hy. Leendet var som bortblåst. Allt detta verkade Freya uppfatta lika snabbt som de skedde. Hennes ögon följde hans.
”Det verkar inte fungera”, mumlade hon för sig själv. ”Vad har du gjort häxa?” väste hon och närmade sig Helena.