Duddley, kär i en… häxa?

nej klart att dom ska träffas!

MER!!!!!!

OMG NOOOO!!!!! Varför Neville, varför var du tvungen att komma just DÅ!?

Såå bra, blir helt pirrig i kroppen när jag läser. Sitter och fnittrar för mig själv

Just nu ligger jag hemma och är sjuk så ni får ett kapitel lite extra tidigt ♥

Kapitel 8

Dom kommande sekunderna var en röra. Först kändes det som någon sparkat mig i magen.
"Varför det?" sa jag i en lite för hög ton. Sedan började jag tänka på Cho och Neville. Jag blev genast fylld av ilska... eller avundsjuka.
"Jo duddy-ponken, vi har inte sett dig den senaste veckan. Du går tidigt på morgonen och kommer inte hem föränn sent på natten." började Petunia.
"Vi är oroliga för dig." fortsatte Vernon "Marge har berättat om henne och hennes föräldrar. Pappan lika konstig som flickan."
"Jaja, jag bryr mig inte ändå. Cho och jag kommer inte hänga med varandra i fortsättningen."
Petunias ansikte sken upp "Jamen dåså! Vi har fixat till ditt rum nu också, så du behöver inte längre sova på soffan." sa hon entusiastiskt.
"Hm." svarade jag ointressant. Jag reste mig upp och gick sakta uppför trappan. När jag kom in i rummet tog jag ett djupt andetag.
Ingen fruktansvärd lukt iallafall
Rummet var städat och det hade flyttat in en byrå och en tv framför sängen. Jag gick och la mig ner på sängen, som var betydligt mjukare än soffan.
Det enda jag gjorde var att ligga och tänka. Jag tänkte på Cho, på mig, på Neville.
Efter ett tag så började jag sakta driva iväg och somnade.

Jag vaknade efter gud vet hur länge av att det smattrade mot fönstret. Det hade börjat regna kraftigt och jag reste mig upp för att öppna fönstret. Jag tog ett djupt andetag av regn luften och lät kylan sippra in i rummet samtidigt som jag la armbågarna mot fönsterkarven. Helt plötsligt såg jag en neongul prick längre ner på gatan.
Cho, med mitt paraply. Gud älskar ironi.
Jag lutade mig mig lite längre ut från fönstret och kollade lite noggrannare. Under paraplyet stod Cho och , såklart, Neville. Dom hade allvarliga ansiktsuttryck, det verkade som dom pratade om något viktigt. Cho's ansikte blev lite mjukare samtidigt som hon kramade om Neville. Jag stängde direkt fönstret och gick iväg. Jag var inte på humör att se Cho på hångla med Neville.

Senare den kvällen försökte jag sova. Men det enda jag gjorde var att vrida och vända mig omkring i sängen. Jag gick upp och öppnade fönstret, och bara njöt av tystnaden. Efter ett tag bestämde jag mig för att ta en promenad så jag kunde bli av med energi. Jag sneglade på klockan
02.14. Jag kommer iallafall inte bli störd.
Jag drog på mig kläderna som jag haft på mig tidigare idag och smög försiktigt ut ur huset.
Himlen var mörkblå och månen full. En rysning kom krypande, jag hade alltid haft en dålig känsla när det kom till fullmåne. Jag vet att det bara var förr i tiden när man trodde på skrönor och därför var rädd för fullmånen, som varulvar. Men jag kunde inte hjälpa att få en skrämmande känsla. Jag började tänka på alla skrönor som fanns. Som varulvar, troll, vampyrer och häxor
Folk var allt dumma som trodde på sånt. Häxor, vilket skämt.
Jag stoppade händerna i fickorna och tog ett djupt andetag. Natten var kall och helt underbar sval. Jag passerade Cho's hus samtidigt som jag hörde en välbekant röst.
"Dudley?"
Jag vände mig om för att se Cho gå emot mig. Allt jag gjorde var att sucka, himla med ögonen och började gå igen.
"Dudley! Jag pratar med dig!"
"Jaha? Men jag pratar inte med dig!" svarade jag irriterat.
"Men vad är det?" sa hon samtidigt som hon började komma närmare.
"Men vad fan tror du? Du vet, för någon som är så smart tar det väldigt lång tid för dig att lista ut saker!" sa jag samtidigt som jag vände mig om. Cho stod en meter ifrån mig med ett ilsket ansikte.
Hon är ju till och med snygg när hon är arg.
"Vad är det? Gillar du inte mig längre eller?" skrek hon samtidigt som hon kastade händerna rätt ut åt sidan.
"Tänk om jag inte gör det? Och varför skulle jag ens gilla dig? Du är konstig, pratar som att du bor i en annan värld ibland och berättar inte saker för mig! Sånt jävla hemlighetsmakeri!" skrek jag tillbaka.
"Varför hängde du med mig då?" frågade hon i en lägre ton samtidigt som hon kollade på mig med blanka ögon. Jag kollade på henne en stund innan jag svarade.
"Vem annars skulle jag vara med? Du är den enda i min ålder här." svarade jag lugnt. En tår rann ner för hennes kind samtidigt som hon hastigt torkade bort den och vände sig om och började gå.

Nooooo... ;_;
Allvarligt - jag måste få mer nu! Snälla? I beg you!!

Nejmen naaaaaaaaaaaaj....
Dudley de är vänner!

DUDLEY WTF GÖR DU?!
Åh vilka missförstånd :c
NI SKA KYSSAS INTE SKRIKA

Noooooo, DUDLEY!!!!

JÄTTE BRA!!!
Stackars Dudley!
De måste bli vänner igen.

snälla skriv en till