Finnick and Annie [PRS]

[Det är lugnt
Tack, själv ♥]

Finnick tittar förvånat på när Annie reser sig upp och backar ett steg. Hennes ord kommer ut som en flämtning. De hänger kvar i luften en stund innan Finnick bestämmer sig för att greppa tag i dem.
"Du ser inte ut som någon som hänger med karriäristerna", säger han. Och så fort han sagt det inser han att skärpen i rösten var lite värre än vad han föreställt sig. En nästan lite elak ton över det hela.
"Hur kände du henne?" Lägger han till, liksom för att släta över det andra.

"Blair? Hon är min väns syster. Min bästa väns syster faktiskt. Hon är faktiskt nästan som en syster för mig med. Och hon kommer vinna." Annie snörper på munnen och vågar inte riktigt se Finnick i ögonen, så hon ser på en liten skalbagge som kryper i sanden i stället. Så lägger hon till att hon faktiskt känner Blair.
plötsligt känner hon ett litet stick i hjärtat. Framför sig ser hon Finnick och Sam som står i ett hörn av skolgården och skrattar åt något. Även om man inte kan tro det nu var de två skolans skojare. Det var liksom alltid dem som skämtade och höll på. Hon undrar om Finnick hatar karriäristerna för att ingen va dem tog Sams plats eller om det ligger något mer bakom.
"Varför är du så emot karriäristerna?" frågar hon tyst.

Finnick vet inte vad han ska säga. Svaret om varför han ogillar karriäristerna har varit så självklart i hans huvud under så lång tid att han under några ögonblick har svårt att minnas hur det hela började. Det är liksom dimmigt och klart på en och samma gång.
Han ser Jason skratta framför sig, trots att han egentligen inte är en karriärist är det den bilden som kommer upp först. Tätt följd av en annan med vältränade ungdomar som puttar varandra i sidorna då de strövar fram över torget.
När han var liten följde han jämt med sin far till hamnen för att överlämna fångsten till fredsväktarna. På vägen dit minns Finnick att de passerade karriäristernas träningsområde. Där fanns det tält och ungdomar som slogs mot varandra. Ibland, när Finnick halkat efter sin far på stegen, brukade de flina mot honom och kasta glåpord efter honom tills hans snubblade bort därifrån.
Plötsligt kommer han på varför.
"Det är deras inställning till spelen", säger han och ser på Annie. Hon ser rädd och tuff ut på samma gång. Som om hon hela tiden försöker svälja ner en rädsla och ersätta den med någonting annat. "Jag förstår bara inte hur man kan anmäla sig frivilligt när spelen är så... så..."
Finnick viskar fram det sista. "...hemska."
Han harklar sig sedan för att få tillbaka styrkan i rösten. "Ja, hoppas hon vinner då. Hon har ju åtminstone en chans..."
Han tittar ner på sanden och tänker på Sam. En stor skalbagge kravlar sig fram över ytan. Den distraherar Finnick från att börja gråta.

Annie förstår hur Finnick tänker, absolut. Hon Förstår ju, men det känns ändå så jobbigt.
"Jo, absolut... Det är ju hemskt och så, men det kanske är så det ska vara om man ska leva? Hemskt alltså." Hon ser på honom och tänker på Sam. "Nej, hopas att Sam vinner. Blair har ändå inte varit Blair på ett tag, vi har 'tappat kontakten' kan man säga. Men visst, om Sam hade tränat hade han ju haft större chans att vinna." Annie ler lite men plötsligt ångrar hon starkt det hon sa om Sams mindre chanser att vinna. Fast hur ska hon släta över det? Hon vet inte riktigt.
Solen badar i havet och himlen blir allt mörkare, hon borde gå hem.
"Finnick, jag måste gå nu, men vi kan väl se på en del av spelen tillsammans? Om du vill alltså. Och så kan du lära mig att simma?" frågar hon honom, för hon vill inte att han ska vara själv

"Simma?" Upprepade Finnick chockat, spottade nästan ur sig ordet. Han stirrade på Annie och undrade vem hon var och vad hon gjort med den Annie han lärt känna.
Men när han såg upp på henne en andra gång förstod han att hon menade allvar och ångrade sig. Hennes ansikte sa att hon bara ville vara snäll när sorgen var för tung för dem båda att axla.
"Öh, visst", sa han och log blekt när han fortsatte. "Vi kan ju inte ha dig hittad död i sjön för att du inte kan simma. Inte när Hungerspelen pågår och allt."
Han knäppte händerna framför sig och vände blicken mot havet. Solen glänste lågt över ytan medan deppiga nyanser av rött och gult dansade över himlavalvet.
"Jag stannar kvar här nere ett slag. Vi ses imorgon, Annie." Det kändes sommett löfte.

Annie log lite smått och började i sakta mak promenera hemåt, hon funderade lite på varför Finnick blivit förvånad när hon ville simma. För även om hon kanske inte var den mest äventyrliga så liksom var simma standard att kunna. Och att komma till simproven som varje tolvåring skulle klara (att det just var tolvåringar misstänkte hon starkt hade med spelen att göra) och sedan inte kunna simma skulle vara det värsta som kunde hända, (men tänk vad saker skulle komma att ändras).
Hon passerade Claras hus innan hon försvann in i sitt eget hus. Hon kollade runt i all rum, men ingen mamma var där, så hon satte sig i vardagsrummet och slog på tv:n där en repris av slåttern sändes. Hon såg hur folket i tvåan var nästan uteslutande normalviktiga för att seden jämföra med trean där majoriteten var undernärda och fyran där det nästan var fifty-fifty, sedan gick det bara utför.
Efter ett tag kom mamma hem, och tillsammans kröp de ihop i hennes dubbelsäng.

((Jag snabbspolar lite nu c: ))

Finnick spenderade flera timmar på stranden. Efter att Annie gått hem satt han bara alldeles stilla, stirrade ut över det månbelysta glittrande havet och undrade om det som hänt var verklighet. Han kunde fortfarande inte på riktigt förstå att Sam inte skulle vara i skolan på måndag. Det var overkligt.
Han tänkte också på vad Annie sagt. Nej, hoppas att Sam vinner...
Det fanns något i de orden som han gillade. Något som inte alls hade med själva innebörden att göra. Tvärtom egentligen, han trodde att han gillade att höra henne säga det. På något sätt betydde det att Annie brydde och ville honom väl. Det var i alla fall vad hon fick honom att tro.

Den natten sov inte Finnick mycket. Han drömde att han sprang genom en skog. Grenar snärtade och rev upp hans ansikte då han rusade längre och längre fram genom grönskan. Bakom honom kunde han höra snabba fotsteg och skrik som sa att han inte skulle överleva.
När han vaknade var han alldeles kallsvettig. Och solen var just i färd med att gå upp därutanför då han släntrade ut i köket för att skölja av ansiktet. Han tittade till sin mamma, som sov, och sin pappa, som inte var där. Förmodligen var han ute och tog upp första lasset med fisk i näten.
Sedan kunde han inte hålla sig borta från spelen längre. Finnick tryckte på den lilla tv:en i köket. I bild fanns ingen mindre än Caesar Flickman, som skrattade tillgjort åt sina egna skämt. Kulliserna bakom fåtöljen han satt i var lila, och när han hötte med handen kom en annan karaktär in i bild. Det var ingen mindre än översta spelledaren, en lång tanig kvinna med ansiktet i en stram grimas.
Hon hann inte ens slå sig ner i fåtöljen bredvid Caesars innan Finnick fick tv:en att bli svart.

Dagen efter allt visste inte riktigt Annie vad hon skulle göra. Hon ville träffa Finnick, men visste inte om hon skulle verka för klänging, så hon avstod. Hon ville också träffa Clara, men visste inte alls vad hon skulle säga.
Hon tänkte på Blair och Sam som just nu färdades genom Panem på väg mot vad som onekligen kändes som bägges död.
Det slutade med att hon bara satt och inte gjorde något särskilt på en stol som stank fisk medan hon såg på när hennes mamma hjälpte kunder.
"Vill du att jag höjer tv:n?" frågade mamma vänligt emellan en betaning.
Annie skakade bara lätt på huvudet.
På skärmen bakom henne visades små snuttar av arenan som var menade att hetsa upp huvudstadens befolkning. Missnöjt såg Annie att det inte verkade vara en vattenarena, vilket annars brukade vara till folk från fyrans fördel.

[sor fr att det tog så lång tid! :c]

((Förlåt själv för att jag svarar så snabbt x) Jag snabbspolar lite mer, så att det finns lite mer att skriva om. Hoppas texten nedanför är okej (styrde ju Annie lite, vilket är förbjudet inom rollspel, haha), men jag tänkte att det kanske finns mer inspiration om vi puttade på deras relation till varandra lite?))

Finnick hade ingen annan än sig själv och de giftiga tankarna i hans huvud till sällskap under dagarna innan de riktiga spelen på arenan satte igång. Han koncentrererade sig bättre än någonsin förr i skolan och var snabb och effektiv med näten hans far lät honom arbeta med på hans fritid. Finnick förstod också att han klarade av en hel del mer än vad han kunnat ana. Faktiskt var allt mycket enklare att genomföra när han var fokuserad. När Sam var i närheten hade han aldrig varit två steg bort från ett skratt. Nu var det som varit ersatt av ett blankt ansikte som inte visade några känslor alls Ansiktsmusklerna ryckte inte ens till då Jason kom gående längs Distrikts 4's gator. Han var helt tömd på känslor, och det skrämde honom samtidigt som det gjorde honom trygg.
Finnick kunde inte längre vara ensam. Så fort han blev det kom alla känslor bakom den stela masken upp till ytan och gjorde försök till att krossa honom. Lika aggressiva som vågorna från havet kunde vara.
Skräcken för att vara ensam ledde till att han ständigt gick ner till stranden och sökte efter Annie. Hon var inte där under den första tiden, men när spelen väl dragit igång såg han henne där för första gången sedan eftermiddagen då slåttern ägt rum.
Deras samtal föll sig förvånansvärt lätt. Och det dröjde inte många stunder förrän Finnick drog med henne ut bland vågorna för att lära henne simma. Han kom på sig själv med att skratta när hon spottade ut saltvatten och sträckte ut tungan för att visa honom hur äckligt det var med kallsupar.
Finnick spenderade mer och mer tid hemifrån och tillsammans med Annie. Allt det som hotade att sluka honom hel försvann när han var tillsammans med henne. Han kände sig trygg och hemma i hennes närhet, på något konstigt sätt han inte kunde förklara.
I slutet av veckan stod de tillräckligt nära varandra för att kalla sig själva för vänner.
Det hade gått sex dagar av spelen då de satte på tv:n i Finnicks tomma hus och såg på när kanonen avslossades och tog Sam med sig.

((Okej, fortsätt exakt hur du vill.
Men nu har de blivit vänner iaf (om det jag skrev är okej för dig då såklart) och det öppnar en massa nya möjligheter. Jag dör så mycket jag shippar dem, haha. Hoppas vi rollar det här så länge att vi hinner uppleva hela deras historia. Som Annies galenhet, eller bröllopet...
Okej, jag ska sluta babbla nu xD

[Det gör inget alls faktiskt! Kan annars bli riktig arg när folk styr min karaktär, men du styrde henne på ett mer frånvarande sätt och förde dessutom storyn vidare riktigt bra!
Jag klarade inte själv av det när vi ändå kommit så här långt, så det var bara superbra!
Åhh, jag hoppas också att vi kommer så långt, alltså tänk vad typ underbart att rolla detta tills Finnick.. ehh, ja]

Annie stirrar förskräckt först på teven och sedan på Finnick. Nu har det hänt. Det de outtalat fasat hade faktiskt hänt.
Plötsligt har hon dragit in Finnick i en varm omfamning. Hon vet knappt själv varför, men hon behöver kroppslig kontakt så mycket, och hon antar att han gör det samma.
Hon känner ett starkt hat mot spelen. För första gången avskyr hon dem verkligen. De har redan tagit Blair - och med henne Annies och Claras vänskap. Annie vågade nämligen inte prata med Clara efter det, och det känns som om hon aldrig kommer göra det heller. Nu hade de hur som helst tagit Sam också.
Finnicks tröja luktar tång vilket nog är den äckligaste lukten i världen... Såndär tång som legat i solen så att massa små flygande djur flockats runt den - du vet? Annie försöker att bara andas med munnen.
Hon fasar ögonblicket hon måste hjälpa och ge honom stöd på något annat sätt. Detta är det ända hon klarar just nu. Hon känner en sådan enorm hjälplöshet. Nästa år kommer hon att finnas i fållan och vänta på att hennes namn ska ropas upp. Det finns inget hon kommer kunna göra åt det. Hon kommer aldrig kunna göra något åt det. Detta året har spelen verkligen närmat sig henne. Krypt in under skinnet på henne.
Hon höjer på huvudet och hör hur alla fortsätter som ingenting inne på arenan. Liksom alla andra gånger, bara ännu lite gladare.