Cirkeln rollspel

Alex ligger i sjukhussängen. Han önskar att han kunde svara Celeste på hennes fråga men tittar menande på syrgasmasken och önskar att någon ska komma och ta bort den och berätta vad som har hänt. Han tänker tillbaka på om han kanske kan komma ihåg något från olyckan. Han tänker sig tillbaka till gymnasiets matsal tidigare på dagen. Han tänker på trähäxan och på hur han kunde känna hennes känslor. Han borde kunna lyckas igen om han försöker...

Då plötsligt väller en våg av smärta och sorg över Alex. Han känner hur han börjar darra. Någonting är fel! Utan att tänka sig för drar han själv av syrgasmasken och plockar ut nålen ur armen. Han hoppar upp på fötter och trots att huvudet känns lite dimmigt och värker får han ur sig:

- Kommer du ihåg den där trähäxan från förut? Jag tror att något är fel! Vi måste hitta henne! Nu!
Jag vet att det låter konstigt men jag kan känna hennes känslor. Följer du med och kollar till henne?

Han tittar på Celeste och väntar på ett svar.

[Jag tror att jag hoppar ur det här rollet... Sorry! ]

Ok Tar bort din mall.

Celeste reser sig förvånat upp när Alex hoppar upp ur sjukhussängen. Hon förstår att han verkligen menar allvar och låter nickar. Mot bättre vetande skjuter hon undan tanken på att han inte borde ha dragit ur nålen eller ha tagit av masken och nickar.
"Det är din kraft? Eller hur? Du kan känna vad hon och andra känner?" Hon väntar inte på svar. "Kan du känna var hon är?"

Ze andades nu ytligt, trött på att göra motstånd. Rösten var så lockande, och så stark. Hon kände hur röstens ägare börjat få kontroll över hennes kropp. Ett hest skrik smet ur Zes läppar innan hon på någon annans kommande ställde sig upp. Hela hon skakade kraftigt när hon sakta satte sig ner.
Ze! Upp!! Rösten började bli otålig. Ze snyftade tyst och knöt händerna än hårdare om dörrkarmen och flåsade utmattat. "ALDRIG!" väste hon för sig själv. Plötsligt kände Ze hur tre av hennes fingertoppar spräcktes upp och blod började sippra ut mellan de trasiga hudbitarna.

Oskar går längs korridoren när han får syn på den där trähäxan från matsalen.
Han gömmer sig snabbt innan han uppfattar vad som händer i hennes huvud. Oskar springer för att hämta hjälp när han plötsligt krockar in i någon...

- Jag kan inte säga exakt var hon är men jag kan känna på ungefär vilket avstånd hon är. Kommer du?

Alex gör sig redo för att ge sig av och tittar frågande på Celeste.

- Vi måste skynda oss!

Celeste nickar och följer med Alex. Hon springer snabbt och ser inte var hon går. Plötsligt rusar hon rakt in i någon. Hon ser upp och känner igen personen som Oscar.
"Aj.." mumlar hon. Sedan kommer hon ihåg att det är brottom och säger snabbt. "Alex känner att en trähäxa typ håller på att dö. Det är allvarligt! Har du sett henne?"

Alex stannar till när Celeste krockar med någon. Det är den där pojken från sjukstugan.

- Kommer du ihåg den där svarta varelsen i matsalen? säger han till pojken. Det är henne vi letar efter!

Ze väste något ohörbart mellan de i hopbitna tänderna. Ännu en våg av smärta föll över henne och paralyserade henne. Hon landade på rygg, nu åter med sitt eget utseende och de blodiga fingrarna kraftigt skakandes. Hon lät ut ett smärtat vrål och försökte röra sig, men hon kunde inte. Rösten hade övertaget, hur mycket Ze än kämpade mot vann rösten. Hon låg tillslut helt stilla, likblek av ansträngning, något svettig och rejält nedblodad av fingrarna.
Hennes ansikte tycktes bada i det vitblonda håret, och de kallt färgade ögonen var tårade.
Släpp taget Ze. Ingeen bryr sig, ingen kommer. Du har väl insett det?
Ze nickade dom svar på röstens fråga, "Ja..." viskade hon rossligt och började sakta sluta ögonen.

Celeste väntade inte på svar utan sprang snabbt vidare. Hon tycket att hon hörde ljud från en korridoren till höger och skyndade dit. Hon hörde någon annans springande steg efter sig. Kanske var det Alex eller Oscar.
Hon stannade så plötsligt att hon nästan föll omkull. På golvet i korridoren låg någon och vred sig av smärta. Celeste kunde inte vara säker på att det var trähäxan, hon kunde ju byta utseende, men det var inget tvivel om att personen led något fruktansvärt. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hennes krafter skulle inte kunna hjälpa här, hon visste inte ens vad som hände. Kanske borde de hämta en lärare?