Next generation, a second chance [SV]

Det äger

Yes! hon lever

Jättesupermegabra!!
Fem saker som jag tycker om men den här ff:n:

Kapitlerna slutar alltid spännande eller så man vill fortsätta läsa.

Det händer saker ofta.

Det är tredje generationen.

Det är looove!!! ♥♥♥♥♥

Du är hur bra som helst ♥♥ Du kommer att bli författare.

Här kommer nummer tolv. Tack för alla fina komentarer❤️

Kapitel tolv, sjukhus och besök.

Två dagar senare får vi ta oss ut därifrån igen. Eller, bara jag, Rose och Albus. Mira har fortfarande inte blivit äns lite bättre. Vi går fortfarande inte på några lektioner. Vi sitter mest i uppehållsrummet och spelar schack. Och några dagar senare börjar vi skolan igen. Och vi spelar quidditch. Men Mira blir inte bättre. Och en dag när jag kommer upp för att träffa henne är hon inte där.
"Var är Mira?" Jag tittar madam Pomfrey i ögonen.
"Hon blev överförd till Mungous igår eftermiddag" svarade hon.
När jag sätter mig i sällskapsrummet undrar jag om jag någonsin får se henne igen. Jag drar en hand genom håret. Och jag känner hur tårarna börjar bildas i ögonen på mig igen. Min bästa vän Zack Clarke kommer fram. Han är Miras storebror. Och han är röd i ögonen.
"Du går ju i Rawenklaw" Säger ja till Zack. Han nickade.
"Jo. Men jag har blivit tillfälligt överförd för att om Mira kommer tillbaka sa vi två ta hand om henne" han tittade på mig.
"Jag ska dit i eftermiddag. Hänger du med?" Zack försöker låta som vanligt. Men han lyckas inte. Jag nickar.
"Klart jag följer med" svarade jag just som Albus kom fram till oss. Han satte sig bredvid mig och lutade sig mot mig. Jag la en arm runt hans axlar. Jag hade inte tänkt på att hon var hans bästa vän. Precis som Zack var min bästa vän. Och alla var inblandade i den här vevan.
Lite senare på eftermiddagen stod vi vid receptionen på Mungous. Jag, Zack och Albus. Det var Zack som fick prata.
"Vi skulle vilja träffa Lina Clarke" det var konstigt att höra Mira kallas Lina. Botaren gick före oss och visade vägen. Hon hade ett eget rum. Och det såg hemskt ut med massa slangar som gick åt höger och vänster. Jag kände hur tårarna började rinna på mina kinder och jag hörde hur Albus snyftade till. Jag la en arm om honom. Det var verkligen en hemsk syn. När Zack gick ut för att ta en paus satte jag mig på stolen bredvid Miras säng. Jag tog hennes hand.
"Vi är här nu" viskade jag.
"Jag, Al och Zack" fortsatte jag. En svag stöt gick igenom hela mig när hon tryckte min hand lite. Men nästan direkt igen blev den helt slapp. Jag drog min hand över hennes hår. För två veckor sedan var allt normalt. Vi gick i skolan och var lyckliga. Men nu, nu låg hon här i en säng nära döden. Vi stannade tills besökstiden var slut. Sedan kom vi tillbaka till Hogwarts.

Super!

Mer??¿???¿??¿??¿?¿??¿ nu ñü nu ñü ñu???

Kapitel tretton. She's back.

Vi går i skolan. Det går en vecka utan att hon kommer. Och den veckan blir snabbt en månad. Och månaden till två. Men två månader senare när jag kommer in i uppehållsrummet står alla i en klunga kring någon. När de går åt sidan ser jag det jag har längtat efter i månader. Mira. Jag kastar allt jag har i armarna på golvet och springer fram till henne. Och vi omfamnar varandra. Och idag är det hon som tar initiativet till kyssen. De runt oss jublar. Men vi är i vår egen lilla bubbla. Och jag är så glad att hon är här.
"Kommer du ihåg vad som hände?" Frågar jag när vi har avbrutit kyssen. Hon skakar på huvudet.
"Allt jag kommer ihåg är handen på min axel" jag ryser när hon berättar den detaljen.
"Du fick någon svart stråle i magen. Och du föll bakåt. Och du..." jag tvekar lite.
"Jag var vad?" Mira tittar frågande på mig.
"Du var död i tjugo minuter" De som står omkring oss drar efter andan. Men de är inte ens hälften så förvånade som Mira. Hon slår armarna om mig.
"Jag visste inte...förlåt" säger hon.
"Det är ju för sjutton inte ditt fel" jag tittar upp när porträttet svänger upp. En trött och sliten Zack kommer in. Men när han ser Mira lyser han upp. Han tar tre snabba steg mot henne och de kramas.
"Går inte du i Rawenklaw?" Frågar Mira.
"Överförd för att ta hand om dig" svarade han.
Eftersom vi skulle ta hand om Mira och jag hade håltimme följde jag med henne på hennes lektion. Hon satt lutad mot mig och försökte samtidigt göra en trollformel. Det gick inte så bra.
"Såhär gör man" jag använde min stav och visade. Några gula fåglar flög iväg genom klassrummet.
"Bravo miss Clarke. Jag ser att ni behärskar förtrollningen" sa professor Flitwick. Vi kvävde våra skratt och lutade oss tillbaka. När lektionen var slut packade vi ihop Miras saker och jag tog hennes väska på min rygg. Men vår professor stoppade oss i dörren.
"Jag skulle vilja att du lärde Mira alla förtrollningar som vi har lärt oss under tiden Mr Potter. Här är en lista" säger han och ger mig ett handskrivet pergament. Jag och Mira tar varandra i handen och vi går upp till hennes sovsal. Där lägger vi hennes saker. Vi sätter oss i hennes säng och båda lutar sig fram. Men det blir en snabb kyss eftersom Rose kommer in i sovsalen. Hennes ögon blir stora som äpplen.
"Så ni dejtar" frågar hon. Båda nickar långsamt och Rose backar ut ur sovsalen igen. Och vi ställer oss upp. Mira lägger armarna runt min nacke och jag lägger mina armar kring hennes midja. Och så fortsätter vi där vi var. Jag njuter av att ha henne nära mig. Och jag kommer ihåg den tomma känslan när hon låg på sjukhuset. Och de vackra blå ögonen. Själv har jag gröna ögon som jag har ärvt av pappa. Som i sin tur har ärvt dem av min döda farmor. När vi avslutar kyssen märker jag att ögonen på båda två sprudlar. Men det är en sak som oroar mig. Kommer hon överleva den stora striden som kommer att ske?

Hur lyckas du med EN mening ändra hela kapitlet?