Om du älskar mig tillbaka [Drarry]

Tack så jättemycket för att ni alltid kommenterar! Jag blir så glad I vanliga fall kommer jag skriva ungefär en gång i vecken. Förmodligen varje lördag, men kanske mer nu under jullovet!

Fortsättning:
Jag befann mig fortfarande i någon slags dvala när en röst ekade i tåget. Den sa någonting om lämna bagage på tåget och Hogwarts fem minuter. Lyssnade inte så noga.
När vi väl kom fram till perrongen såg de andra lite nervösa ut. Jag orkade inte. Jag orkade inte bry mig om Hogwarts eller Blaise eller Crabbe eller Goyle. Jag orkade inte ens bry mig om mötet med Harry Potter. Eller det var vad jag sa till mig själv iallafall. I själva verket brände det lätt i ögonvrån när jag tänkte på hur han hade sätt på mig. Jag brydde mig om honom såklart. Det var ju mötet med honom som gjorde att jag såg ut (och betedde mig för den delen) som ett spöke. Jag ville inte erkänna att det var han som gjorde mig så här men det enda jag hade i huvudet var bilden av honom när han häftigt reste sig upp och skrek på mig. Hur hans ögon sköt blixtar och hur mycket han hatade mig. Jag kunde nästan känna på hatet och se hur det bubblade inom honom. Jag önskar bara att det inte var jag som stod där och sa de elaka sakerna till honom.
"Draco", sa Blaise."Du gråter väl inte?". Han flinade åt mig. Jag fick lust att slå till honom så hårt att hans äckliga flin flög av hans ansikte.
"Nej det är så kallt. Det är allt", sa jag bara och drog manteln tätare omkring mig. Det var faktiskt riktigt kallt när jag väl kände efter. Det kom rök ur munnen när jag andades och jag såg mig omkring på alla de andra eleverna i trängseln.
"Förstaårselever hitåt! Hur är det med dig Harry?", mullrade en röst och jag sträckte genast på halsen när jag hörde hans namn.
Mannen (eller ska jag säga jätten!) som ropat var gigantisk! Hans var dubbelt så lång som en vanlig människa och minst fem gånger så bred. Hans ansikte var täckt av trassligt svart hår. Jag bestämde mig för att hålla mig längre bak för att inte riskera att bli mosad.
Vi gick ner för en brant, halkig stig. Det var kolsvart och hela tiden höll jag på att snubbla på andras fötter.
"Ni får strax se er första skymt av Hogwarts", ropade jätten."Bara runt kröken här".
Alla flämtade till. Jag förstod varför, jag gapade och drog efter luft. Hogwarts var monsterstort. Ett monsterstort slott med hundratals tinnar och torn. Det lös välkomnande i varje fönster.
Min första syn var såklart Hogwarts näst efter det såg jag på den stora blanka svarta sjön som låg stilla och tyst framför oss.
Vi skulle åka över till Hogwarts med båtar. Båtar!? Hur galet låter inte det! Jag har hört att det finns en jättebläckfisk där nere och tänkt om någon ramlar i. Jaja, vi tog iallafall båtarna. Jag satt i en båt tillsammans med Blaise, Crabbe och Goyle. Egentligen skulle nog Crabbe och Goyle behöva en egen båt men ingen ramlade i iallafall. I några sekunder lyckades jag att inte tänka på mötet med Harry men så fort bilden poppade upp i huvudet av honom knep jag igen munnen och rodnade häftigt av skuldmedvetenhet.
Båten gungade till och jag grep snabbt tag i kanten. Snart framme i Hogwarts. Jag såg mig omkring och fick snabbt syn på Harry Potter. Hans ögon gnistrade av lycka bakom glasögonen. Hans mun gapade lätt och håret hängde lätt fram i ögonen. Han knyckte med nacken för att få bort håret. En sådan där rörelse som hänger kvar länge fast man klippt sig för länge sen. Jag log lätt åt honom.
Plötsligt tittade han upp och vi fick ögonkontakt. Jag drog efter luft och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig. Det kändes som om han stirrade på mig i flera minuter fast det egentligen handlade om några millisekunder. Han bröt stirrandet med ett svagt svagt leende. Kanske ett roat och han glömde mig säkert genast efter det där leendet men för mig lyste solen. Han log faktiskt! Jag vet vad jag såg och han log! Kanske kunde vi bli vänner. Ytterst tveksamt eftersom det lika gärna kunde vara ett elakt leende men det struntade jag i för han log och ett litet, litet hopp hade tänts i mig.

AWWWWWWWWWWWWWWWWW♥


DRARRY FOH EVAH♥♥♥♥♥♥♥♥♥

c:

Drarry ;♥;

Meer!!

Tackar tackar Skriver mer snart, hoppas jag!

Super...

Ohh... Äntligen börjar det hända något mellan dom där två..

Mer mer mer mer mer mer nu nu nu nu nu nu!!!!!!!!!!!!!!!!

Haha! Man tackar, man tackar ska försöka skriva lite idag

Fortsättning:

Vi satt i stora salen. Sorteringen var redan klar. Jag hamnade i Slytherin såklart, jag var inte förvånad men jag var ändå besviken. Allt var så annorlunda nu. För några veckor sen var jag glad och nöjd, jag var glad att hamna i Slytherin men nu... Allt var annorlunda. Harry hamnade i Gryffindor. Jag var besviken som sagt. För att jag hamnade i det motsatta elevhemmet, för första gången önskade jag att jag var en Gryffindor.
Jag såg på honom. Jag fick aldrig nog av honom. Jag vet inte om det var håret, ögonen eller sättet han rörde sig. Han utstrålade glädje och jag undrade om det bara var jag som märkte det. Varje gång han svepte med blicken över salen och varje gång han log pirrade det till i magen. Jag hoppades att han skulle stanna med blicken på mig när han svepte med ögonen och att han skulle ge mig ett sådant leende. Men han stannade inte med blicken.
"Jag svälter ihjäl", klagade Crabbe och jag slet blicken från Harry Potter (jag var fortfarande ovan att kalla honom Harry).
"Vad kollar du på egentligen?", undrade Blaise och sträckte på halsen. Frågan var riktad mot mig såklart. Jag rodnade djupt och försökte ta mig samman. Jag borde vara mer försiktig! Men hela tiden ville blicken dra iväg mot Harry.
"Inget... Inget särskilt... Jag eh...", stammade jag."Lärarbordet...". Jag rodnade fortfarande. Varför rodnar jag? Han vet ju inte. Vet inte vad? Att jag kollar intensivt på en pojke som sitter vid Gryffindor- bordet. Blaise såg misstänksamt på mig. Jag var fortfarande blodröd i ansiktet. Jag stirrade ner i tallriken och önskade att jag kunde sjunka genom marken. Jag kände Blaise blick bränna in i mig. Fy vad pinsamt! Tänkt om han sett att jag kollade på Harry Potter!
Dumbledore sa något, jag hörde inte riktigt vad men jag anade att det var något med mat för Crabbe och Goyle jublade och POFF! Så var tallrikarna fulla av mat. Hela salen flämtade till och snart var alla igång. Rodnaden hade börjat lägga sig och jag sträckte mig efter ett iskallt glas pumpajucie. Jag drack i djupa klunkar och kunde inte låta bli att snegla på Harry. Potter. Han hade ögonbrynen förvånat höjda upp i luggen medans han fyllde tallriken med mat. Han skrattade och pratade. Jag tog långsamt bort glaset från läpparna och glömde bort att vara försiktig. Jag höll blicken stilla på honom. Så... Vacker? Fin? Kan man säga så? Ja. När det gällde honom.
Och så som i magi lyfte han blicken och den hakade i min. Jag fortsatte att titta på honom, jag rodnade inte utan bara höll blicken stilla. Han sänkte blicken lite och jag tror han rodnade. Ja, han rodnade. Hans kinder skiftade i rosa. Det pirrade hemskt i magen. Alla möjliga fjärilar och fåglar kittlade i magen. Det kittlade hysteriskt och jag rodnade jag också men höll ändå blicken på honom. Han smålog lite och kinderna vart rödare. Så tittade han upp och log fortfarande. Han log mot mig. Jag rodnade ännu mer. Han log och sänkte luggen men såg på mig. Jag tror jag log. Mina mungipor ryckte lite och jag tror det såg ganska konstigt ut. Han skrattade till och jag rodnade mer. Sen slet han blicken från mig. Detta hände under några sekunder men det kändes som flera timmar. Han pratade vidare men jag såg fortfarande på honom. Jag visste vad jag sett. Jag fick honom att rodna och han log faktiskt den här gången!
Jag slet blicken från honom och mötte Blaise misstänksamma ögon. Jag insåg hur oförsiktig jag hade varit. Mina kinder var brännheta och alldeles tomatröda. Jag behövde ingen spegel för att se det. Jag var säker på att mina ögon hade en speciell glans. Jag kände mig upprymd och... Lycklig! Jag hade lust att le åt alla. Det stretade demonstrativt i mina mungipor. Jag försökte behärska dom men de ville hela tiden spricka upp i ett glatt leende. Det bubblade i magen och jag var plötsligt full av energi. Jag kände för att studsa upp och ner men det skulle ju inte gå för sig så jag satt kvar på min stol med brännheta kinder, ryckande mungipor, glansiga ögon, spända kroppsdelar (för att hindra mig att studsa upp och börja dansa) och skratt ihop klämt i halsen. Men det gjorde inget. Jag var ändå så lycklig, lycklig, lycklig!

Flera gånger under middagen sneglade jag åt hans håll och jag tror att vi mötte blickarna några gånger. Men jag var inte helt säker eftersom vi tittade bort lika fort.

Jag gick till sängs sprallig och ganska hungrig eftersom jag inte hade ätit så mycket. De flesta var uppspelta över allt nytt men jag brydde mig inte om det. Jag tänkte på att jag fått Harry Potter rodna. Jag log för mig själv och brydde mig inte om Blaise brännande blick i nacken. Han kunde skita på sig.

skriv meeeer

Det där va sååååå gulligt ;_;
Meeer snällaaaa